List

 Att fira advent och jul fast man är häxa.

Men hur mysigt är det inte nu när man har satt upp stjärnor och ljusstakar i fönstren. Det förgyller verkligen vardagen. Och nog är stjärnan en av den viktigaste symbolen i vår tids julfirande, vid sidan av julgranen. Sen så kan man ju undra över det där att fira advent och jul när man är häxa. Kan man fira advent och jul fast man inte är kristen på det viset? Och nu kan jag bara prata för mig själv. Men ja, man kan fira advent fast man är häxa. Jag gör det och jag är inte religiös på det viset. Jag tror inte på Gud och hans enfödde son. Och faktiskt, jag är fortfarande med i svenska kyrkan. Känner bara att jag vill vara kvar. Alla gör som de vill. Det är någonting med Jesus som håller mig kvar. Men det är en annan historia. Och jag tror på gemenskap och mys, jag tror på mig själv och hur jag tänker och känner, och det är vad ljusstakarna och stjärnorna står för inom mig. Det är ett sätt att förgylla denna mörka årstid, med ljus och fägring. Jag vet min inre sanning och följer min Gudinna ändå, det kan varken en adventsstjärna eller ljusstake ändra på.

I bland får man vara lite flexibel. Det är ju inte bara jag som bor i huset heller för den delen. Och för mina familj är detta väldigt viktigt. Å andra sidan, så gäller det att plocka de bästa godbitarna ur de olika påsarna så att de passar in i mitt så kallade häxhem. (Förtydligande av de olika påsarna är: julen, påsken, midsommar osv). Jag fullkomligt älskar alla traditioner som vandrar runt i livets årshjul.

Alla gör som man vill bara det känns rätt i hjärtat. Inget är rätt eller fel och ingen kan komma och säga att man inte kan fira jul bara för att man inte är kristen. Jag anser inte min jul är kristen då jag firar den på mitt sätt och utifrån det jag tror på. Och inte alltid är det så att alla i familjen följer vår häxtro. Man får ha öppna sinnen. Och det går att kombinera om man vill. Det är bara att ta fram lite glitter och lägga runt häxhatten. Livet är här och nu. Man ska inte krångla till det för mycket. Ingen ska komma till mig och säga hur jag ska göra.

Så ja, man kan fira jul fast man är häxa. Julen anses vara en kristen högtid då man firar Jesus födelse. Men som av många av våra högtider ochhaxgran traditioner har julen väldigt gamla rötter. Julen är en gammal högtid som fanns långt innan kristendomen kom och tog över den. Det är ju alltid en liten tröst då de flesta av oss ”häxor och hedningar” kanske ändå väljer att fira julen på ett ganska traditionellt sätt, med skinkan, julgranen och tomten. Då kan det vara ”nice” att ha läst att julgranen sägs vara en kvarleva av gamla tiders träddyrkan, och att den även representerade evigt liv. Alltså en grön växt som man tar in i sitt hem, pysslar om, dekorerar och beundrar. Tänk om man skulle ta och hänga små gudinnor i granen. Gudinnor, månar och stjärnor…eller varför inte dödskallar? Ja, det tål att tänka på. Sen så finns det ju några som måste övertalas här hemma också. Vi får se hur det blir med det. Hur det än blir så kan jag berätta att jag fullkomligt ÄLSKAR julgranar.

Så var det, det där med adventsstjärnor…

Man kan ju tycka att stjärnorna vi hänger upp i fönstren till advent symboliserar Betlehemsstjärnan som ledde de tre vise männen till att hitta det nyfödda Jesusbarnet. Och för många är det kanske så. Men nu vill jag sticka ut lite här. För mig står inte stjärnan för det. För mig är det först och främst en fin och mysig stjärna som förgyller våra fönster i den mörka årstid som råder nu. Men… Detta är även en hednisk symbol om man vill, nämligen pentagrammet. I alla fall med adventsstjärnan som har 5 spetsar, vet att det finns andra varianter med 6 eller 7 spetsar. Men nu tänker jag på den med 5 spetsar. Penta betyder fem, vilket innebär att pentagrammet har fem spetsar. Många tycker att ett pentagram ska vara ett ”rättvänt”, pentagram, d.v.s. med spetsen uppåt då det sägs bringa lycka, beskydd och välgång. Jag för min del tycker att det är vackert åt båda hållen om man vet vad det betyder och innebär. Sen så beror det ju på hur man står eller tittar på ett pentagram. Älskar pentagrammet åt alla håll och kanter. Jag har ett pentagram runt halsen. När någon tittar på det så är det rättvänt, men ska jag själv titta på det så är det upp och ner. Så… Allt ligger i betraktelsens ögon.

I Egypten var det femuddiga pentagrammet en symbol för dödsriket enligt den egyptiska mytologin och symbolismen. Och jag har läst någonstans att inom den kristna traditionen användes pentagrammet en gång i tiden som en symbol för de fem sår, eller stigmata, som åsamkades Jesus. Visst är det lite intressant?

Pentagrammet rymmer hela livet…

appleDet finns lite omkring oss som påminner oss om pentagrammet. Vi har sjöstjärnan, och vi har kärnhuset i ett äpple. Båda mycket vackra pentagram och som inte har några upp- eller ett ner-spetsar. Begreppet rätt eller fel är skapat av oss människor. Man kan använda pentagrammet på olika vis och man brukar väl generellt tycka att pentagrammet med spetsen uppåt är en god energi. Den riktar energi framåt och uppåt, beroende på om man har pentagrammet liggande eller om det är stående. Men oftast sitter ju adventsstjärnan upp och ner, för mångas förtret.

Många, eller några, anser att ett pentagram med spetsen nedåt och bakåt tömmer energier och att den är ett tecken på ondska. Att det skulle vara en hyllning till djävulen själv. Jag säger då det. Visst, man kan jobba med pentagrammets energi med spetsen neråt om man vill rensa bort/ur dåliga energier och om man behöver balansera olika blockeringar som man har inom sig eller runt sig. Ett uppochnedvänt pentagram kan också innebära sökandet efter kunskap inåt, in i själen och till människans inre. Men jag personligen tänker inte på pentagrammet på det viset. Lite kort. För mig är pentagrammet en helhet precis som cyklerna själv i livet. Pentagrammet rymmer hela livet och allt behövs för att cirkeln ska bli sluten. Men vi människor tänker förstås olika. Hur det än är. Jag har i alla fall inga problem med hur stjärnorna hänger i mitt fönster.

Och om det skulle vara så att man vill eller har tid så kan man ju faktiskt göra sin egen Julstjärna. Där kan du sätta uddarna hur du vill. Här är ett pentagramstjarnaexempel på hur du kan göra. Först själva formen och sen sätta en liten slinga runt den som bilden nedan. Tyvärr har jag inte hunnit att göra någon själv, så jag lånade en bild från nätet.

Ha nu en trevlig advent och jul hur ni än väljer att fira den. Gemenskap är viktigt hur man är firar den. Ta väl hand om varandra och glöm inte att kramas riktigt ordentligt.

Puss & Kram Lilitha Hex

Jag är expert på att peppa andra…

Spegel, spegel på väggen där… Jag fortsätter att fundera och reflektera över saker i mitt liv. Och jag försöker spegla mig i olika händelser. Har ni tänkt på hur enkelt det är att berätta för andra hur de ska göra eller vägleda andra människor? Jag kan förstås bara tala för mig själv. Och jag är expert på att peppa och vägleda andra människor. Det är en del av den individ som jag är. Jag mår bra av det. Jag berättar för andra att de måste stressa ner och lyssna på vad deras kroppar säger. Att de ska ta det lugnt. Jag säger till andra att de ska följa sin inre röst och sitt hjärta för där sitter alltid sanningen. Vad säger din röst? Ingen kan dig själv bättre än du själv. Jag säger även att det är viktigt att vila och återhämta sig emellanåt. Ingen tackar dig för att du sliter ihjäl dig. Tänk på dig själv nu! Osv… Är det någon som känner igen sig? Och allt det där stämmer ju. Problemet är att jag inte följer det så bra själv. För när jag hamnar i den där konstiga stressen slutar förståndet att fungera på något vis. Det finns där, men jag väljer att ignorera det. Jag glömmer att ta hand om mig själv, huvudrollsinnehavaren i min egen film, mitt liv. Det är minsann lätt att regissera andra. Gör si, gör så. Men när det kommer till en själv?Om jag ska vara ärlig så lever jag inte som jag lär. Där brister jag. Och den jag lyssnar minst på är mig själv. Visst är det konstigt att man vill andra så väl men struntar i sig själv. I vår iver att behaga annat och andra så glömmer vi bort oss själva. Det är som att man förverkligar sig själv via andra människor på något vis. Vi tappar kontakten med oss själva. Och vad händer när en kontakt åker ut ur väggen? Ganska enkel mattematik. Ändå så kör man på så det glöder i väggarna. Och det är ett faktum att det sker då det är väldigt många som lider av utbrändhet och utmattning. Såklart jag lyssnar på mig själv emellanåt. Jag är inte helt förvirrad och fördömd. Ni får läsa mellan raderna. Men när det blir för mycket omkring mig, det är då jag råkar sparka ut den där kontakten ur väggen.

Andas, andas in luften, omfamna detta ögonblick, omfamna detta andetag

I dag var jag hos sjukgymnasten och fick göra lite enkla yogaövningar, typ att andas rätt. Man kan alltså andas på fel sätt. Visste du att vår andning kan påverka allt från blodtryck, smärta och stress? Det kan till och med påverka vårt sexliv. Att andas rätt är väldigt viktigt. Och bra när vi är stressade. Vi kan alltså andas ut vår stress om vi gör det på rätt sätt. Jag har i min enfald trott att det bara är att andas, att det går på automatik. Men så är det visst inte. Och om man går och spänner sig hela tiden blir andningen ur balans. Som på mig. Så idag när jag låg där på bristen och andades djupt i både mage och bröstkorg fick jag en panikattack. Hur tusan nu det gick det till? Det var som att djupandningen frigjorde något inom mig. Det gjorde ont att andas. Min kropp skakade och bubblade. Inte för att det syntes, men jag kände det. Och jag började gråta. Det var riktigt obehagligt. Tänk att jag tyckte det var obehagligt att andas. I alla fall sådär djupgående. Jag har djupandas förut, men inte på detta vis. Men det där är ju något man kan träna upp. Så det är där vi är nu. Att lära mig att andas. Det är som när man ska lära sig åka skidor och får lära sig hur man ska bära skidorna först. Lite humoristiskt faktiskt. Jag har verkligen huvudrollen i en riktig tragikomedi.

Vem har sagt att livet ska vara lätt. Och riktigt utan sorg och smärta lever nog ingen. Alla har vi våra våndor, och alla har vi våra ryggsäckar att bära. Jag tror det viktigaste är att möta sanningen. Att acceptera läget när man väl hamnar i någon kris, större som mindre: Det är så här det är nu. Hur kan jag lösa situationen? Hur kan jag göra så att det blir så bra som möjligt? Vad kan jag lära mig utav det här? Ja, ni ser hur lätt det är att tänka logiskt när man skriver. När jag skriver. För det är ju mig detta handlar om. Ingen annan. Och jag måste lära mig att andas rätt hur jobbigt jag än tycker att det är. Jag måste ta ansvar för mitt eget liv. Hur vill jag att mitt liv ska fortsätta? En sak är då säkert i alla fall. Jag vill bli hälsosammare och få bort lite av min värk. Och jag vet att jag är på väg ditåt. Jag är på väg och rätt håll. Synd bara att jag ska vara så förbaskat långsam…

Utomhusceremoni med Nornornas drömväv

Hur som. I dag har jag haft en liten utomhusceremoni. Ibland får man faktiskt ta hjälp av lite magi. Och det var så härligt att göra detta. Jag använde mig av en slags drömfångare som jag skapat själv i kursen där jag går i och där jag i slutändan kommer att kunna kalla mig prästinna i naturens tjänst. Jag tror det är så det heter. Ni vet jag och namn på saker. Jag kommer att berätta mera om detta framöver. Nu är jag inne i en pågående vila. Jag återhämtar mig. Men jag har dock en önskan. Jag bad om något viktigt i dag och jag offrade till universum. Jag kastade upp min önskan. Och när jag tittar ut ser jag hur mitt ljus står och flämtar där ute i Kylan. Tålmodigt. Nu får vi ser om de lyssnar på min önskan? Jag hoppas verkligen det.  Nej, nu ska jag ta min rullator och kila ut till köket och slå in julklappar och kanske göra några magiska ljus. Jag måste göra något kreativt, annars kommer jag att förgås. Och nej, jag har ingen rullator även om det känns som att det skulle behövas ibland. Närå, jag går själv även om det ser ut som jag har gjort på mig.

Ha nu en fin kväll kära läsare. Och om ni har något förslag om vad ni vill att jag ska blogga om så skriv gärna till mig och berätta det.

Puss & Kram Lilitha Hex 

Skuggorna är aldrig långt borta…

Att vandra i tysthet med skuggorna nära. Att stilla vakna upp i den sköra verkligheten. Det får mig att sakta känna. Och att se den glittrande gräsmattan får mig att inse hur bräckligt allt är. Hur vackert livet egentligen är. Om vi bara tillåter oss att se bortom all smärta och lidande…

Det känns som att något sitter på mina axlar. Som att någon är med mig hela tiden. Som iakttar och… Så glömde jag bort vad jag skulle skriva. Någonting som jag tycker är jobbigt är att jag tappar ord hela tiden. Både när jag pratar och när jag skriver. Ett ord som fanns är helt plötsligt borta. I bland kommer det tillbaka men ibland är det borta för alltid. Min hjärna är skadad. Jag vet att det är så. Men andra har inte en aning. Hur skulle de kunna veta? Men det är så det är. Jag har skadat min egen hjärna. Jag har drivit den för hårt. Jag har misshandlat den. I det tysta. I det omedvetna. För inte visste jag att man kunde skada sin hjärna på ett så onödigt sätt. Inte visste jag att utbrändhet kunde få sådana konsekvenser. Jag som trodde att jag hade sådan koll. Och det är några år sen som jag hamnade i den berömda väggen. Och ingen berättade för mig om hur det skulle kunna bli. Ingen visste nog ens om hur det skulle kunna bli. Utmattning och utbrändhet var en relativt ny sjukdom på den tiden. Eller ny var den ju inte. Men man pratade inte om den som man gör numera. Man visste inte. Jag visste inte. Man stretade på fast kroppen skrek om vila. Hjärnan höll på att explodera. Jag var som en tickande bomb. Och när jag väl föll trodde jag att jag var döende. Men så var det ju inte som tur är. Jag var slut som artist helt enkelt. Tänk om jag då vetat, det jag vet idag…

Allt har ett pris…

Men den tiden har satt sina spår. Sömnlöshet, oro och tillfälliga minnesförluster. Ibland minns jag inte vad jag gjorde för någon minut sen. För det är på korttidsminnet det sätter sig. Jag har även svårt att minnas namn numera. Namn som jag vet så väl, men som sätter sig längst bak i huvudet och stannar där. Ni vet när man inte kommer på vad artisten som sjunger Michelangelo heter. Väldigt irriterande. Som tur är kan man lätt googla. Google har räddat mig många gånger…hehe. Och kanske jag får leva med det här resten av livet. Men det kunde förstås vara mycket värre. Jag har ett bra liv i det stora hela. Jag får inte glömma det. Men lite pinsamt var det en gång när jag skulle räkna ett enkelt mattetal på tavlan för mina elever och de påpekade att jag nog hade räknat fel? Och det hade jag. Och jag kunde inte räkna ut det för det stod still i huvudet. Jag fick inte till det. Nu så här efteråt kan jag skratta åt det. Men jösses vad pinsamt det var då. Och sånt här händer lite då och då. Som tur är så har jag lärt mig att skämta och skratta bort sådana situationer. Man får hitta på lite knep för att klara sig ur sånt och oftast märker ingen att jag helt tappat bort mig. Fast jag är lite snurrig hela jag. Speciellt om jag blir stressad. Då tappar jag fokus direkt. Men det låtsas jag förstås inte om…hihi.

Ja, det är Björn Skifs som sjunger Michelangelo…

Ja, det var lite tankar om det. I morgon ska jag till sjukgymnasten. Får se vad hon hittar på den här gången. Sist jag var där gjorde vi lite enkla yogaövningar. Jag har nämligen väldigt svårt att slappna av. Jag som är så lugn och stabil. Trodde jag. Men så är visst inte fallet. Så vi ska träna lite på att slappna av. Att vara mera i nuet. Ja, ni förstår vad jag menar. Nej, nu ska jag gå och fixa lite middag för att sen skjutsa Lovisa på balett. Hon ska nämligen uppträda på lördag. Hon ska dansa själv till ett stycke ur Törnrosa. Oerhört spännande. Häxerier och andlighet då, blir det något sånt? Jodå, tänkte mig åka på  Vivi Lindes boksignering på lördag och på söndag ska jag på en häxig julmarknad hos Hella, ni vet hon med Häxans trädgård. Det ska bli mysigt. Och något som är bra är att båda tillställningarna äger rum i hjärtat på Söder. Inte så långt att åka alltså. Bara att slänga sig på kvasten och fara dit…

Puss & Kram Lilitha Hex

Hur ska det gå…

Jag har redan gått in i den kommande vilan. Och även om Skade inte än har lagt ut sin stora vita mantel, kan jag känna av hennes kylande andedräkt. Hon finns där runt hörnet, kikar fram lite då och då. Och i den tidiga morgonen kan man se spår av henne i min magiska trädgård. Glittret i gräset påminner mig om att hon snart är här. På riktigt. Månen är i avtagande. Yule närmar sig. Jag är fortfarande hemma och är sjukskriven. För både det ena och det andra. Och om jag skulle dra ett kort i mitt huvud just nu, skulle det bli 4 svärd. Att dra sig tillbaka, vila och reflektera. Kanske rannsaka sig själv lite. Blev det som jag hade tänkt? Gjorde jag som jag borde gjort? Nej, det gjorde det inte.

Sakta spred sig sanningen…

Tog jag hand om mig själv som jag sa att jag skulle? Lyssnade jag på min kropp när den varsamt viskade? Nej, igen. Sanningen spred sig sakta. Av någon anledning har jag svårt för att fatta. Eller, jag vet ju vad det handlar om. Jag ser bara inte till att det blir som jag tänkt. Men jag tänkte att nu är jag stark, nu klarar jag allt! Och det är ju sant på ett sätt. Jag har jobbat mycket med mitt inre. Jag har bökat, rotat och stökat med mina demoner. Vi har delvis kommit överens. Dealat. Gjort överenskommelser. Och allt fungerade väldigt bra till en början. Jag var stark, självsäker och målmedveten. Jag höll mig borta från skuggorna…

Sen kom det ändå. Sakta och smygande. Värken. Tröttheten. Ångesten. Och när man minst anar det så har det tagit över kroppen. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att arbeta som lärare. Problemet är att jag hela tiden känner att jag inte räcker till. För som ni vet så handlar inte läraryrket bara om att lära ut. Det är så mycket mera. Man är lite av en psykolog, polis, konsult, rådgivare och mamma. Och vet ni, jag gillar det. Jag gillar att kunna hjälpa andra människor som behöver råd och vägledning, som behöver hjälp och tröst. Sen så har vi ju all dokumentation och planering. Jag vill vara den där perfekta läraren som fixar allt. Och det är väl också ett av mina problem. Jag vill för mycket. Och i slutändan visar det sig att jag inte hinner med något. Det blir får många snören att dra i helt enkelt. Och jag hamnar i detta hela tiden. Omedvetet. Och även om mitt psyke pallar med detta så gör inte min kropp det. Det är min kropp som satt stopp för allt denna gång. Min förbannade otympliga och värkande kropp. Vi två är verkligen inte speciellt överens. Och jag har förstått att jag måste lära känna min egen kropp bättre. Ibland när jag ser mig själv i spegeln, och det händer inte ofta, men då undrar jag vem det är som är där i spegeln? För det kan ju inte vara jag? Så ser inte jag ut, eller det gjorde jag i alla fall inte för några år sen…

Jag orkar inte bryr mig om hur jag ser ut för tillfället. Och att inte sova ordentligt på nätterna och ha värk överallt tar all min energi just nu. Detta gör mig väldigt frustrerad. Och deprimerad. Jag vill inte sitta hemma och vara sjukskriven. Ändå är det just nu det enda jag orkar. Jag vill vara ute och träffa folk, möta mina kollegor. Men jag orkar inte det. Blir trött bara jag tänker på det. Men ibland så tvingar jag mig ut. Går och handlar, fixat några julklappar, träffar mitt barnbarn med den konsekvensen att jag knappt kan röra mig på kvällen. Men jag ska inte sitta här och vara allt för bitter. Jag får faktiskt hjälp från ett miniteam där jag träffar kurator och sjukgymnast med jämna mellanrum. Men vi har inte kommit så långt ännu så jag har ingen aning om hur detta kommer att sluta. Jag har inget bra svar på det ännu. Just nu är vi under pågående utredning. Men det blir nog bra framöver.

Att hamna utanför själva livet…

Men så klart är det ju lite deppigt att hamna i detta. På samma gång som jag känner mig utanför och ensam, så orkar jag knappt umgås med någon. Ja, jag tycker lite synd om mig själv ibland. Det är bra att Facebook finns. Perfekt när man känner för lite social bekräftelse. Jag erkänner. Ibland har jag ett behov av bekräftelse. Det lilla barnet i mig vill synas. Lite fjantigt jag vet. Men jag känner att jag inte har så mycket kul att skriva om längre. Som tur är har jag min älskade familj omkring mig. De hjälper mig och Dem får mig att må bra. Men jag känner dock inte att jag gör så mycket för dem. Fast jag försöker lite. Men jag önskar jag hade mera kraft till det.Jag har så mycket inom mig som jag vill göra, men som jag inte orkar ta tag i. Jag längtar efter gnistan. Att kunna känna hur hopp och inspiration åter väcks till liv inom mig. Vi kan kalla det för livskraft. Jag hoppas innerligt att den känslan snart infinner sig. För jag har så mycket att ge…

Jag försöker även att leva lite hälsosammare. Jag tänker så positivt jag kan. Positiv psykologi är bra. Jag tänker på vad jag dricker och äter. Ser till att få både vitaminer och antioxidanter  i mig. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Tänker på sockerintag. Men det där med sockerintaget går sådär. Men jag jobbar på det. Varje dag. Det gäller att inte ha för bråttom och stressa fram saker och ting. Jag tänker som så, att det får ta den tid som det behövs. Jag lyssnar och gör som jag blir tillsagd och det fungerar bra. Jaja…blablabla… Ett evigt babblande om detta blir det. Men det är ganska skönt att få skriva av sig. Själen måste få ta plats ibland.

Min andliga sida tar också lite stryk då jag inte har någon inspiration där heller. Negativa klubben har visst helöppet idag…hehe. Men lite magiska armband har jag suttit och knåpat med. Jag älskar att göra mina armband. Jag har varit ute och pratat med månen. Jag har första parkett ute på min veranda…tihi. Jag lägger lite tarot då och då. Så håller jag på lite och fixar med mina böcker, som jag kanske kommer att ge ut någon dag. Just nu går dem på sparlåga. Allt material är nästan färdigt, men jag har inte ork och lust att slutföra detta heller just nu. Jag känner mig som en stor slapp och orkeslös marsmallows. Skulle bakat saffransbullar härom veckan, men det har inte hänt ännu i alla fall. Blir att köpa ny jäst igen. Ska försöka göra lite ljus också. Ska försöka att blogga lite oftare nu framöver. Skriva av mig. NÄ, nu blir det att rycka upp sig lite och fixa mat till familjen. I dag blir det köttfärssås och någon pasta, och därmed basta. Där fick ni ett litet rim så här på eftermiddagen.

Hoppas ni får en fin kväll kära läsare och tack för att ni läser och bryr er om mitt babbel.

Puss och Kram Lilitha Hex

Vem var den där Jack o´Lantern?

Det var på Irland som det hela började. Och det var inte alls pumpor som man använde som lyktor på den tiden.  Från början var det rovor som man gröpte ur och sedan satt ljus i precis som den elaka och sluga Jack fick göra. Ja, ni känner väl till legenden om Jack o´Lantern? Han som sålde sin själ till djävulen. Han blev varken insläppt i himlen eller helvetet och irrar nu omkring på den irländska landsbygden med en lykta i en kålrot/rova. Ungefär nåt sånt. Det finns många olika varianter. Här är en av dem…

Traditionen kring Jack o’ Lantern går tillbaka till den irländska sägnen som går tillbaka ett hundratals år i den irländska historien. Och den handlar om den elaka men sluga smeden Jack, som var så törstig att han till slut sålde sin själ till djävulen för en slant för att få något starkt att dricka. Djävulen godtog detta och när Djävulen hade förvandlat sig till ett mynt som Jack skulle betala sin dryck för, lade Jack istället snabbt ner det i fickan tillsammans med ett silverkors vilket förhindrade djävulen att förvandla sig tillbaka till sitt rätta jag. Detta var inte djävulen beredd på. Hur kunde han låta sig luras så? Till slut lovade Djävulen att ge Jack uppskov på ett helt år innan han skulle komma tillbaka och kräva Jack på hans själ, vilket Jack gick med på. När djävulen ett år senare kom tillbaka, lovade Jack att lydigt följa med om djävulen bara ville ge honom ett äpple från ett visst äppelträd. Djävulen gick med på detta, men då han klättrat upp i trädet ristade Jack snabbt in ett kors längs med stammen och åter igen var Djävulen fast och oförmögen att ta sig ner från trädet. Jack lät inte djävulen komma ner förrän denne svurit att ge avkall på Jacks själ för alltid. Jack skrattade gott åt att ha kunnat lura Djävulen på detta vis. Så när den dagen kom då Jack dog, nekades han inträde till himmelriket på grund av allt ofog han ställt till med på jorden under sitt långa liv. Inte heller djävulen kunde ge Jack inträde i helvetet då ju denna svurit på att aldrig göra anspråk på hans själ igen. Således var Jack nu dömd att för alltid bli en osalig ande på jorden. Den som skrattar först, den skrattar sist.

Jack insåg sitt misstag och bad djävulen om en lykta, så att han skulle kunna hitta tillbaka till jordelivet från helvetets mörker. Djävulen kastade då några glödande kol åt Jack som han lade i en ihålig kålrot. Han blev senare känd som ”Jack med lyktan” (”Jack of the lantern” eller ”Jack-o’-lantern”), då han av människorna titt som tätt setts vandra över markerna ensam med sin kålrotslykta, än idag, oförmögen att få sin frid. Ja, det är som dem säger. Gräver man en grop åt andra, faller man oftast själv där i. Så på alla alla helgons kväll fixade irländarna rovor, kålrötter, kalebasser, potatis och rödbetor och placerade ett ljus i dem för att avvärja onda andar och hålla elaka Jack borta. Kan ju berätta att det inte fanns några pumpor på Irland under denna tid. På 1800-talet immigrerade många irländare till Amerika. De irländska immigranterna upptäckte snabbt att pumporna var större och mycket lättare att skapa sina lyktor med. Så det fick bli pumpor i stället. Amerikanarna tog vara på detta och lyktor blev till elaka och skrämmande ansikten som ställdes ut i trädgården. Och på många ställen i världen kan man i dag se lysande pumpor lite här och där under alla helgons helg. Och detta på grund av den snåla och elaka Jack. 

Ja, det var lite om den där Jack o’ Lantern. Och nu vet ni varför man ställer ut pumpor på verandan. För att skrämma bort onda andar helt enkelt. Tänk att en legend kan bli så känd över hela världen? Tänk om Jack hade vetat det? Jag gillar ju det här helskarpt. Kanske jag kommer att köpa en rova något år och prova att karva i den. Spännande. Men i år blir det en pumpa som ska få liv. Ska faktiskt gå och göra detta nu. Kanske det kommer ett litet inlägg till idag.

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Vad vet ni om Samhain/Halloween?

1 dagar kvar till Samhain/Halloween den 31 oktober

Kan inte låta bli att älska halloween. Jag är banne mig värre än barnen. Här kommer jag att berätta lite smått och kort om vad jag har snappat upp genom åren om denna högtid. Rätta mig gärna om jag skrivit fel någonstans. Och att tänka på är att detta är mina tankar och ord om Halloween. Vet ju att vissa har lite svårt för denna högtid. Men smaken är som baken och det måste man respektera. Åt båda håll!

mina pumpor
All Hallow’s Eve, (Allhelgonadagen), eller Halloween som man oftast kallar det nu för tiden, har sitt ursprung på Irland och delvis i Skottland med rötter från den uråldriga förkristna keltiska nyårsfesten Samhain. De gamla kelterna firade Samhain redan för 2 000 år. Samhain är namnet för november på några keltiska språk och firades med en markering om att sommren var slut och vintern nu påbörjades. Detta firades med en skördefest. Festen började natten till den 31 oktober. Halloween kommer av engelskans ”all hallows eve”, namnet på kvällen före allhelgonadagen. Det var under Samhain som de döda återvände tillbaka till jorden. Den behornade Guden Samhain var namnet på dödsguden i den keltiska mytologin. Och enligt den keltiska mytologin samlade han denna natt ihop alla själar som dött under året för att visa dem vägen till sitt nya rike. Därefter tändes brasor och man sjöng ramsor för att skydda de dödas själar mot onda andar. Man trodde att spöken, häxor och annat ”oknytt” var extra aktiva under den natten. Fast ord som spöken och häxor användes inte då såklart men jag skriver det så att det blir lättare att förstå. Halloweenkvällen var inte bara fylld av döda andar, spöken, häxor osv. Det var dessutom en magisk natt då det mesta var möjligt. Man trodde till exempel att just denna natt så var det möjligt att se in i framtiden.

Bus eller godis?

På Irland, liksom på många andra ställen, trodde man att småfolket utsatte människorna för små spratt och olika skämt och man började då själva ställa till med 301423halloweenolika rackartyg till sina vänner och ovänner för att sen kunna skylla på småfolket. Så urholkade man rovor som man satte ljus i, och man offrade till andevärlden och till gudarna för att få beskydd och klädde ut sig till skrämmande figurer. Så seden att springa ”bus eller godis” är faktiskt inte ett helt amerikanskt påhitt som man skulle kunna tro. Som hela grejen med halloween så kommer även detta från den irländska landsbygden. På grund av fattigdom så tog man vara på all magi och skrock som fanns i halloween-seden. Man klädde ut sig i hemska kostymer och knackade på dörren och tiggde mat i utbyte mot beskydd mot onda makter. Fick man ingen mat så spelade man människorna i det huset något elakt spratt. Sånt här händer ju även idag. Vet att vår granne en gång fick toapapper inlindad runt sin veranda på grund av att han inte gav något godis…

En liten krydda i den grå vardagen

lovisaVi människor är olika och jag vet att inte alla gillar detta med ”bus eller godis”, men jag för min del tycker att det är en liten krydda i den grå vardagen. Det är ju ändå bara en gång om året. Jag vet att det är många som tycker att det är hemskt att barnen ska gå omkring och tigga. Men ärligt. Det finns värre saker ett barn kan göra. På samma gång tycker jag att det är lite företagsamt av barnen att våga göra bus eller godis. Det ligger ju dock lite jobb bakom det hela. Så tycker jag. Andra kanske tänker annorlunda. Min egen lilla häxunge älskar att få klä ut sig till något sött och läskigt. Halloween har väl numera på sätt och vis blivit barnens högtid, och vilket barn tycker inte om att klä ut sig och hänge sig till lite rollspel. Det handlar inte enbart om att gå runt och tigga godis. Det är faktiskt kul att få klä ut sig också. Att få klä ut sig till läskiga monster, häxor, prinsessor, spöken och annat kul.unicef_544fd2309606ee310fd84751 Förresten vem gör inte det? Alla har vi väl ett litet barn inom oss? Dessutom så har en ny halloweentrend börjat i USA och det är att barnen samlar in pengar till Unicef i stället för att tigga godis. Och det är ju en bra trend tycker jag. Så tog alltså irländare med sig seden till USA på 1800-talet, och sen utvecklades högtiden sakta men säkert till hur den är idag, rovorna byttes ut mot pumpor eftersom det passade amerikanska klimatet bättre. Till Sverige kom traditionen ordentligt under 90 – talet och jag föll för den direkt. Jag älskar pumpor, gula, gröna, oranga, glada, sura, hemska, läskiga osv. Det kan låta fånigt men jag blir alldeles varm inombords när jag håller i en pumpa och blir helt galen när jag ser dem, och jag kan inte förklara varför. Som ni förstår så älskar jag Halloween också och det är väl egentligen därifrån min kärlek till pumporna kommer, å det kan jag väl tacka min kära mor för.

Pumpan kom till vår familj för att stanna

För typ hundra år sen, eller ja det känns i alla fall så, när mina grabbar var små, då hade min mor och far köpt en riktigt storpumpa2_544fd288e087c324615c72a8 pumpa till oss. Min mamma älskade traditioner och tog vara på det så fort hon fick chansen. På den tiden var inte Halloween så utbrett i Sverige, detta var någon gång i mitten av 90-talet. Jag tror att det var under denna tid som Halloween började introduceras här i gamla Svedala. Vissa var helt chockade över alla dessa hemska spökerier som drabbade vårt land i slutet av oktober. Vissa älskade det. Min mamma var överförtjust och jag stod på hennes sida. Äntligen en ljusglimt under denna mörka tid på året. I alla fall, både jag och mina två söner tittade storögt på när min far bar in den enorma pumpan in till oss och ställde den på köksbordet med en duns. Jag tror inte vi någonsin sett en liknande pumpa på riktigt. Vi blev helt eld och lågor över detta enorma orangea fruktklot. Mamma sa att vi kunde rita ögon och mun på den. Mamma visste det mesta. Sen så ritade grabbarna läskiga ögon och tänder på dem, vi fattade inte då att man skulle gröpa ur den och skära ut ett ansikte på den…hahaha. Vi var helt lyriska. Sen så satte vi stolta ut den på trappan och beundrade vårt mästerverk. Vi kom alla överens om att vår pumpa var den absolut finaste vi sett. Tror nog att vi var ganska ensamma om att ha en pumpa på verandan på denna tid och det var väl då grannarna fick bevis på att vi var lite småtokiga.

Är pumpan en frukt?

Lite snabb fakta om pumpan:

–         Kommer ursprungligen från USA

–         Kom till Europa under 1500-talet

–         Är oftast runda och med orange färg (men det finns andra varianter)

–         Innehåller c-vitamin och går alldeles utmärkt att äta och god att använda i soppor och pajer.

–        Pumpa har använts i flera tusen år av indianerna i Nordamerika till matlagning och prydnader.

–         Tillhör gurkväxter, alltså är den inte en frukt utan en grönsak.

–         Världens största pumpa vägde ca 1054 kilo, 2014 i Tyskland

Förresten den största pumpan som funnits är nog i Sverige ändå, fast den är gjort av plåt eller något. Härom året fixade man nämligen Globen till en Halloweenpumpa. Coooolt tycker jag. Läs mera här: Världens största pumpa. I nästa inlägg ska jag berätta lite om hur traditionen om Jack kom till, ni vet den där lyktgubben. Välkommen åter och upplev lite av min Halloweenfeeling.

pumpa_natt_655pxl

Jack the Globe

Ha en trevlig Halloween/Samhain

Puss & kram Lilitha Hex

Igen, men ändå inte…

Jag är tillfälligtvis sjukskriven. Inte för att jag mår dåligt i själen och så, utan för att jag har så ont överallt i min kropp. Jag håller på att ta reda på varför och är under utredning. Så därför är jag inte och jobbar. Ska möta några väl valda människor här framöver. En kurator, en sjukgymnast och en specialläkare. För att min kropp inte orkar längre. Jag känner mig både sliten och trött. Alltså den här tröttheten och energilösheten står mig upp över öronen. Jag har även problem med min sömn. Kan aldrig riktigt komma till ro. Jag har ju den eländiga sovmaskinen på mig. Och då äter jag faktiskt avslappnande medicin för att min sömn ska stabiliseras och det hjälper även mig att inte känna av min sovmaskin när jag ska somna in. Men det fungerar sådär. Jag vaknar och kan inte somna om. Sovmaskinen skaver och pyser. Jag är lite av en orolig själ. Och det är något som jag levt med sen jag var yngre. Jag har gått på KBT och till viss mån har jag lugnat ner mig lite. Men om man ska se sanningen är det nog så att jag får leva med denna oro tills jag ligger där med näsan i vädret. Och på något vis har jag förlikat mig med den tanken. Vissa saker går inte att ändra på fullt ut och då är det bättre att komma till insikt om hur det ligger till. Jag får lära mig att leva med det helt enkelt. Och det har jag väl på sätt och vis gjort.

Jag äter psykofarmaka och jag vet att många tycker att det är dumt. Och jag har kommit till den punkten i livet då jag inser att jag nog kommer behöva det resten av mitt liv. Och det är inget jag motstrider. Jag behöver mina tabletter sen så får andra tycka vad dem vill om det. Min hjärna är skadad av utbrändhet, ibland sker det tyvärr signalfel. Då måste det rättas till på ett eller annat sätt. Jag är numera relativt bra kompis med min hjärna och har lärt mig hur den fungerar. Jag gör inget stort om det. Jag har liksom lärt mig att gilla läget. Efter alla mina djupdykningar  i mitt inre, efter alla mina möten med mina demoner, så vet jag, eller har lärt mig hur min hjärna beter sig vid olika situationer. Jag ser det inte som ett stort problem längre utan det är små besvärligheter som jag måste lösa när de väl dyker upp. Inga konstigheter. Så jag behöver mina tabletter. För att tänka rationellt. Jag har försökt utan. Många gånger. Och det fungerar inte för mig. Jag blev knäpp inombords. Mina tankar tog över sundhet och logik. Så efter ett moget övervägande har jag nu valt att det är så det får vara. Jag tar mina tabletter. Jag orkar inte gå och vara vettskrämd för allt. Nu är jag bara lite vettskrämd för allt…haha. Ränderna går aldrig helt ur. Så nu har jag släppt mitt inre. Jag mår helt ok där inne.  Ränderna är ok. Jag mår bra. Jag är stark. Jag är lycklig. Det är det yttre jag måste jobba mera på.

Hela jag borde vara i en sophink…

Det mest ultimata skulle ju vara att vara fri från tabletterna tycker någon. Men å andra sidan vore det bra att hålla sig borta från alkohol, socker, salt och skräpmat också. Ja, egentligen borde jag inte köra bil heller för alla avgaser som  förstör vår luft. Jag borde inte nyttja flygplan, mobil och mikrovågsugn osv. Man ska inte sola, äta kött, bära päls eller skinn, man ska inte använda plastbunkar och inte dricka saften Fun light, man ska inte använda fluortandkräm och jag vet inte allt man inte ska göra. Det är såååå himla mycket som man inte borde göra. Men jag gör allt detta med två undantag, och det är att jag aldrig skulle bära päls eller skinn. Och jag har mer och mer gått över till veganska hygienprodukter och make up. Men annars så gör jag allt det där som man inte borde. Bör jag skämmas för det? Nä. Jag tror inte det. Det är om mig och mitt liv det handlar om. I slutändan är det jag som bestämmer vilka val jag vill göra. Det är jag själv som får ta konsekvenserna. Fast visst önskar jag att jag borde göra bättre val emellanåt.

Ja, tänker många: Det är därför som hennes kropp är så trött och sliten. Hennes kropp är ju helt förgiftad… Och vem vet, det kanske är så, eller så är det inte så. Det kommer jag nog aldrig få reda på. Däremot så är detta något som jag funderar mycket på. Jag är en njutningsmänniska med svag karaktär när det gäller godsaker som man både kan äta och dricka. Erkänner. Fast jag har mina hälsosamma perioder emellanåt. Men så faller jag tillbaka. Jag är väl som en slags periodare. Man kan väl säga att jag börjar mitt hälsosammare liv varje eviga måndag. I bland blir jag uppriktigt trött på mig själv…haha. Förresten. Satt och tittade på ett program där Kim Anderzon blev intervjuad om sin obotliga cancer. Och då säger hon där mitt i allting något liknande: Att visst är det konstigt att jag som levt så hälsosamt med mat och yoga skulle råka ut för den här djävulska sjukdomen. Fast hon sa det ända på ett positivt sätt. Kim försökte verkligen se allt ur en positivt synvinkel. Hon dog i cancer 2014 och blev 71 år. Så visst är det lite orättvist kan man tycka. Och hon nämner flera andra hälsomänniskor som också råkat ut för olika obotliga sjukdomar. Visst är det märkligt? Det jag tänker på är att man kan aldrig riktigt kan veta hur det kommer sluta hur man än lever och är. Sen så kan jag också tycka och förstå att det är viktigt hur man lever, är och äter. Det är klart det är viktigt att vara hälsosam. Såklart är det så. Så måste det väl ändå vara om man räknar det procentuellt. Eller är det så att det kanske redan är bestämt hur vi ska dö, hur vi än lever och är?

Drömma kan man väl alltid göra…

Oj, vad jag snöade in på det där nu då. Vad jag vill komma fram till, även om det inte verkar så, att jag nu försöker att vara lite hälsosammare igen, så att inte hjärtat och hjärnan tar allt för mycket stryk. Jag vet inte om det kommer hjälpa. Men för att orka leva hälsosammare måste jag på något vis tanka energi. För som det är nu orkar jag ingenting. Och det är väl lite av mitt problem. Jag orkar inte riktig vara så hälsosam som jag vill. Jag önskar jag kunde åka på en hälsoresa i en vecka. Bara för att komma igång. Känner verkligen att jag skulle behöva det. En framtida dröm? Men det är svindyrt att åka på sånt. Tänk om man kunde vinna lite pengar. Ja, så tänker väl de flesta. Snabba och enkla lösningar. Helst gratis…haha. Jag vet. Inget är helt gratis. Jag får prata lite med universum om det där. Fråga om vilken plan de har för mig egentligen. Jag är redo att lyssna fullt ut! Jaja, de här kan man ju sitta och fundera på tills man blir ännu mera förvirrad än man är.

Kortet högst upp är jag och min yngsta dotter när vi skulle på hennes balett i dag. Det bara slank med i blogginlägget då jag tycker så mycket om det kortet. Det visar lycka. Vi två under ett paraply. Bara därför tog jag med kortet. Jag är en stolt mamma till två vackra döttrar. Men den äldsta dottern är svårare att bli fotograferad med. 

Puss & Kram Lilitha Hex

Det blir nog bra i slutändan

Jag är hemma och sjukskriven i ett par veckor. Och jag kommer inte att gå in på all skit jag går och drar på. Kan bara säga att jag har typ ont i hela kroppen. När jag sitter, går och ligger. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör. Det gör ont! Jag käkar tabletter varje dag och jag måste säga att jag börjar att bli riktigt trött på det. Man känner sig som en riktigt tablettmissbrukare. Men nu är jag hemma och sjukskriven och har inte tagit något smärtstillande tabletter på ett par dagar. Tänkte att jag skulle rensa ur kroppen lite. Och då blir konsekvensen att man har ont. Jäkligt ont! Men jag ska försöka att härda ut så gott det går nu när jag bara behöver vara hemma. Och då får man göra saker så att man glömmer bort att man har ont som att småstäda och fixa lite. Jag måste ju röra på mig. Men jag har även suttit och gjort armband. Behöver jag ens nämna smärtan som blir när man har suttit i soffan i en längre stund. Men just när jag sitter gör det inte så ont. Men när jag reser mig… För det är så det är. Går jag för mycket, då gör det ont. Och sitter jag för mycket, då gör det ont. Jag försöker hitta en balans i detta, men det går sådär. Någon kanske känner igen sig? Ska få kontakt med ett smärtteam, det ser jag fram emot. En läkare, kurator och sjukgymnast. Det blir nog bra i slutändan. Men jag tror kuratorn kommer fly när hon ser mig…

Att skydda sina celler är viktigt

Förresten. I går hade jag en vän hemma som mätte hur mycket antioxidanter jag har i min kropp. Jag har ingen koll alls på sånt här. Antioxidanterna skyddar våra celler och som även skyddar oss mot massa olika sjukdomar. Och som ni förstår så hade jag allt för låg halt av antioxidanter. Kroppen försöker själv balansera och skapa de kroppsegna antioxidanter som behövs för att binda de fria radikalerna, alltså det som anses skapa de sjukdomar som antioxidanterna motverkar i vår kropp. Men ibland så klarar dem inte av det och kroppen kommer ur balans. Som min. Jag håller på att sakta men säker ta död på min kropp. Mitt tempel. Så vid kroppslig obalans, som jag har, kan de fria radikalerna skapa sjukdomar i kroppen som till exempel cancer. Denna djävulska sjukdom. Men även sjukdomar som diabetes, hjärtsjukdomar, inflammationer osv… Och det blir ju inte bättre av att man sover dåligt, stressar, röker, dricker för mycket alkohol osv. Ja, ni får googla vidare om ni vill veta lite mera grundligt om det här. Känner inte att jag är speciellt vetenskapligt utvecklad när det gäller sånt här. Men intressant är det. Och jag förstår att all min smärta kan ha med detta att göra. Så nu ska jag göra bot på detta.  Så nu ska jag tänka på vad vi ställer på vårt matbord. Det kommer att bli mycket frukt och grönt framöver. Jag kommer alltså att duka fram massor av antioxidanter. Jordgubbar, blåbär, broccoli, morötter och andra nyttigheter. Jag måste se till att skydda mina stackars celler.

Min styrka är min bästa vän

Nu när jag mår bra i psyket så är det dags att ta itu med kropp och hälsa. För det måste jag ändå berätta. Att så bra som jag mår inombords just nu har jag aldrig gjort. Jag har aldrig varit så stark inombords som jag är nu. Jag trivs med mitt liv och mina val som jag gör. Jag trivs med mitt jobb även om det är allt för stressigt ibland. Visst finns det lite att jobba på, men än tänker jag inte lägga näsan i vädret. Därför kommer jag nu att ägna mig mycket åt att må bra i kroppen. Jag måste gå ner i vikt. Där är jag i riktig obalans just nu. Och kanske många av mina krämpor försvinner när det sker. För nu jäklar brinner det i faggorna. Men jag kommer göra det på mitt sätt och i min takt. Ingen stress. Jag måste ha tålamod. Och det är en del av mig som jag måste jobba på. Mitt tålamod. Jag vill ju att allt händer på en gång, helst redan igår. Men det kommer bli bra det här. Jag har tillit till universums plan med mig. 

Mina magiska armband

Så tillbaka till mina armband. Det är ett perfekt tillfälle för mig att stressa ner. Både på ett fysiskt och psykiskt sätt. För när jag sätter mig och pysslar med det så försvinner tid och rum. Jag älskar att göra mina armband. Och såklart så mår jag inte sämre av att det är häxarmband som jag gör. Det är symboler av pentagram, katter, kvastar, kittlar, häxhattar, månar. mm. på armbanden. Detta är en del av min magiska värld. Och det ligger smyckesdelar över hela vardagsrummet när jag håller på. Och om jag hade haft en skorsten så hade det flimrat ut massor av magiska färger ur den…hihi. Som det gör ur feernas hus i Törnrosa. Hur det än är så lägger jag in massor av kärlek, kraft och magi när jag gör mina armband. Och det tar sin lilla tid att trixa till de små berlockerna. Och mina tummar tar lite stryk också. Jag berättade ju att jag har ont i hela kroppen, så även i tummarna. Det är väl artros som spökar antar jag. Men det är ett kärt besvär. Och som med allt så får jag göra det i lagom doser. Det är väl förövrigt mina armband som håller mig kvar i andligheten. Det kreativa inom mig är en stor del av mig. En stor del som jag inte riktigt hinner med när jag jobbar heltid som lärare. Men det handlar väl om prioriteringar som med allting. Och det är det jag behöver komma underfund med? Hur ska mina prioriteringar se ut här framöver? 

Förresten, nu ljög lite här ovan, Det är inte bara armbanden som håller liv i min andlighet. Jag har faktiskt gått ett år på en prästinneutbildning med Lola Korpstjärna i spetsen. Och jag kan numera titulera mig som en Frejas dotter. Nu har jag startat mitt andra år. Men mer om det en annan gång. Dessutom håller jag på att skriva på en handbok för nya häxor, hur man på ett enkelt sätt kan locka fram häxan inom sig. Men vi får se hur det blir med den. Tiden räcker inte till. Hjälp! Måste prioritera…

Puss & Kram Lilitha Hex

Spöken i Gamla Stan…

Vandringen går vidare från Södermalm in till Gamla Stan. Där bland trånga gränder och spöklika gator är det inte konstigt att man känner av spökerier när mörkret faller på. Så var det i alla fall för mig när jag var där och gick. Och man undrar hur många osaliga själar som svävar omkring där i Gamla Stan. Om man stannar och lyssnar kan man höra små stilla viskningar från svunna tider. Och har man tur, eller otur, kan man se svartmunkar som springer över vid Tyska stallplanen. Det sägs även att det spökar i hörnhuset vid Själagårdsgatan 1. Ni får googla på de adresserna jag skriver om. Gatunamnet tros komma från Själagården, som var ett hem för gamla och sjuka under  1420 – talet. Själagården finansierades på gåvor från de bättre ställda så att de skulle få salighet i sin själ. På kvällar och nätter är det inte ovanligt att du kan höra både suckar och kvidanden från huset. Och ibland så ekar hemska skratt så att det isar i  ryggraden…

Lasse Lucidor

Det var även i Gamla Stan som den kända trubaduren Lasse Lucidor blev mördad en augustikväll 1674 på grund av en obesvarad skål. Folk var visst lättkränkta på den tiden också. Lucidor finns där nu som en osalig ande och söker efter frid. Stackarn blev dessutom begravd i en i en omärkt fattiggrav, men å andra sidan har han fått en minnessten som finns på Maria Magdalena kyrkogård. Not so bad.

Axel Von Fersen

Sen så har vi ju vålnaden efter Axel Von Fersen som spökar, och  hans blodiga vålnad vandrar rastlöst omkring i en kammare på Stora Nygatan 1. Denne vackra yngling som hade en kärlekshistoria med den franska drottningen Marie-Antoinette. Få kärlekshistorier har varit så omtalade och gett så mycket upphov till så många rykten som den mellan adelsmannen Axel von Fersen och Marie-Antoinette. Folket gillade inte honom. Han var rik, divig och dryg. Han blev ihjälslagen mitt bland folket på ett väldigt brutalt sätt den 20 juni 1810, och detta räknas till ett av historiens brutalaste våldsbrott. Så efter det så kallas han för Axel von Färsen…haha. Nej, jag bara skojade…han kallades INTE så. Det var ett väldigt dumt skämt.

Välkommen till Helvetet.

Man kan även besöka självaste helvetet när man är i Gamla Stan. I alla fall om man ska tro gamla sägner. Fram tills 1885 kallades den delen av Prästgatan som ligger norr om Storkyrkobrinken för Helvetet eller för Helvetesgränd. Detta berodde på att man förr i tiden trodde att det som låg norr om kyrkan blev en ohelig viloplats för de dödas själar. Det var även vid denna plats som bödelns stuga låg. Och bödeln var nog lika med helvetet. Bödeln var vanligen en dödsdömd person som fick leva mot att han arbetade som bödel. Kul jobb liksom. Han fick normalt också stadens märke inbränt och båda öronen avskurna för att inte kunna smita från sina uppgifter.

Gideon, Stockholms äldsta spöke

Och till sist så har vi ju Gideon, Stockholms äldsta spöke. Gideon är en svartmunk som drunknade på 800-talet när han skulle hjälpa sinordensbroder att kristna de vilda vikingarna på Birka. Det kan inte ha varit lätt. Men å andra sidan så kom han aldrig fram till Birka. Hans skepp förliste och hans stackars kropp spolades upp på land. Så på Birger Jarls Torg 5, där Kommerskollegiums byggnad står idag, befinner sig hans osaliga ande. Man kan möta honom nattetid i labyrinterna av korridorer, rum och medeltida källarvalv i den gamla byggnaden. Man går där och känner att någon går bakom en, men när man tittar efter så finns ingen där…spoooky. Och när saker och ting försvinner så skyller man på Gideon. Jag vill också ha ett spöke att skylla på. Som det är nu så skyller alla på mig fort något försvinner…

Det spökar på Södermalm…

Jag vet inte hur det är med er, men alltid när jag går på gator eller i gränder som det sägs spöka i, eller om jag bara får en ”spooky feeling”, så hör jag liksom spökmusik i öronen…haha. Men det är väl min fantasi som leker med mina sinnen. För min fantasi är det inget fel på. Just nu är det ju lite inne att vara i spökhus eller gå på spökvandring. Och såklart har jag gjort båda sakerna. Jag älskar spökerier! Bilden här ovan har dock inget med spökerierna på Södermalm att göra…

Det är synd att spökerier man hittar och läser om mestadels handlar om forna tider. Vet några som har träffat spöken i sina egna hem, ja, jag skriver spöken, men ni vet, andar, gengångare, döda själar osv…ja, kärt barn har många namn. Men tillbaka till det väsentliga. Det är väldigt intressant att läsa eller lyssna på andras spökberättelser/upplevelser. Speciellt nutida spökerier. Jag har varit både på Frammegården och gått spökvandring både här och där. Ett ställe som jag gillar är Södermalm/Stockholm. Jag har alltid haft en speciell känsla när jag går där. För att inte prata om Katarina församling där häxprocessen ägde rum under 1600-talet. Men den här gången är det inte häxerier jag vill berätta om. Nä, nu handlar det om spökerier. Den här tiden på året är jag väldigt hängiven spökerier. Och nu tänkte jag berätta lite om några spökerier som ägt rum på Södermalm. Mycket inspiration har jag fått från boken ”Stockholms spökhus”, skriven av Stig Linnell. En bok jag förövrigt älskar att bläddra i.

Jag vet inte om ni känner till Emanuel Swedenborg, (1688 – 1772), en berömd vetenskapsman som hamnade i en kris, funderade på livet och såg nånting mer bortom vetenskapen. Han blev lite av en mystiker. Han hade en trädgård på söder, vid Hornsgatan. Andra vetenskapsmän förlöjligade honom och när han senare började att få kontakt med ”andra sidan”, så blev han andeskådaren dit folk vallfärdade för att få hjälp med att få skåda in i sin framtid, eller för att få hjälp att hitta borttappade ting. Så när det är månljusa kvällar och om du av någon anledning är ute och går längs Hornsgatan, så passa på att titta till lite extra vid gatunummer 45, så kan det hända att du kommer att se hur Emanuel vandrar omkring i sin ståtliga trädgård och funderar över livets mysterier. Trädgården finns ju inte heller kvar men. Som tur är så är han visst ett vänligt spöke…..har jag hört.

Vid Södermannagatan 10, låg det förr ett trähus, som nu har flyttats till Skansen. Men på 20-talet berättades det om en vit skepnad som visade sig däroch skrämde folk. Förmodligen så skrämdes den nog inte på flit…Vem vet, den kanske inte visste att den var ett spöke. På söder låg också Södra Barnbördshuset, Södra BB . En osalig kvinnogestalt som skymtar förbi på avdelning 7. Sjukhuset byggdes i början av seklet och där finns historien om en barnmorska som efter en komplicerad förlossnig tog sitt liv i sin tjänstebostad som låg på avdelningen. Efter den svåra förlossning så dog både mamma och barn, något som hon kände stor skuld över och därför gick och hängde sig i sitt rum. 

Sen dess finns det berättelser om viskande ljud, frasande kjoltyg och smygande fotsteg. Och personalen som jobbade där fick påhälsning från en kvinna utan ansikte. En del säger att hon gick genom väggar. Idag ligger delar av Maria beroendecentrum där, och vi får väl hoppas att de får vara ifred… Kan nämnas att de gamla sjukhussalarna nu för tiden används som personalutbildning om dagarna, men aldrig på nätterna…

Sen så har vi ju spöket på Skanskvarn, vid Gullmarsplan. Från början var det alltså en väderkvarnen och som lades ner 1882. Kvarnen står kvar där än i dag, men nyttjas numera som restaurang, som jag dessvärre inte besökt än, men som jag planerat att göra väldigt länge. I alla fall. Det spökar där och spöket som heter Linda, var en stark och kraftig mjölnerska, och som av misstag, (?), råkade ”tappa” en tung säck över sin man som dog på direkten. Och sen dess sägs det att hon fylld med sorg, eller skuld(?) går och sörjer sin man, släpande på sina mjölksäckar. (Ja, nånstans där i mellan har hon väl själv gått och dött på nåt vis). Men hon är ett vänligt spöke som inte vill någon levande varelse illa.

                                                        
                                                                   

Till sist en spökramsa

Han kan vara lååååång,
han kan vara kort.
Han kan vara liten,
han kan vara stor.
Långt där nere ett spöke bor.
Men är han farlig?
Nej nej nej,
han vill bara säga: HEJ!

Så nu vet vi det…spöken är inte farliga.

Puss & Kram Lilitha Hex