Det är med sorg i hjärtat…

Det är med sorg i hjärtat som jag sitter vid mitt köksbord. Jag har i dag fått reda på att min kära svägerska gick bort i morse. Endast 55 år. Hon valde att gå vidare på en av sommarens vackraste dagar. Solen sken på sin himmel och fåglarna kvittrade  i sin iver. Inte kunde dem veta. Ingen kunde veta att det skulle ske just i dag. Men över ljuset föll en strimma av mörker och hon trädde över till andra sidan.

Himlen har fått en vacker ängel…

Hon har kämpat hårt och länge. Hon fick reda på i december 2013 att hon hade ca ett halvår kvar att leva. Cancer i bukspottkörteln. Det är nu nästan på dagen 3 1/2 år sen hon fick beskedet. Tänk vilket besked att få! Du kommer snart att dö! Du kommer inte att få uppleva dina barn när de blir äldre. Du kommer inte få vara med längre… Men hon gav inte upp hoppet. Inte för en sekund. Vilken kämpe! Vilken viljekraft! Som hon har velat leva. Som hon har tampats. Olika mediciner och in och ut på sjukhuset. Men då familjen var det viktigaste för henne höll hon sig kvar i livet så länge hon kunde och orkade. Hon har planerat sin egen begravning. Hon har fixat alla juridiska frågor. Hon förberedde allt. Men. Hon gav sig tusan på att hon skulle leva i en dag till. Och ytterligare en. Sakta men säkert. Många dagar till blev det. Tills i dag. Söndagen den 18 juni…

Här är en av de sista bilder jag fick ta med henne med. Delar av familjen är samlad. Hon ville inte vara med på bild efter denna. Hon ville att vi skulle minnas henne som hon såg ut innan sjukdomen präglade hennes kropp och själ. Jag vill hedra Lena med detta inlägg och denna bild.  Hon har funnits i familjen i typ 30 år. Och även om det gått långa tider mellan våra möten så har vi ändå tillhört samma familj. Denna bild minns jag så väl när jag tog. Vi syskon brukar ses då och då. Hon var lycklig den dagen. Vi var alla lyckliga den dagen. En varm sommardag för några år sen.

Vackraste Lena, vila i frid nu. Du har gjort ett fantastiskt jobb med min bror och era fyra underbara barn. Och inte att förglömma, din lilla goding, ditt barnbarn. Ditt allt! Lena var en stolt farmor! Hon var även en stolt mamma där barnen alltid kom i första hand. Och så har vi även hundarna Selma och Bodil som förlorat sin alldeles egen speciella matte. Vad tomt det kommer bli för dem alla.

Sorg, sorg, sorg…

Jag minns hur det var när min pappa dog. Den värsta dagen i mitt liv. Den där tystnaden. Den där märkliga känslan av sorg. Smärtan i bröstet. Och tankarna. Dessa orimliga tankar. Och vetskapen: Han kommer aldrig tillbaka igen. Jag får aldrig mera prata med honom igen. Han är död! Borta!  Jag fattar fortfarande inte. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det kändes.

Tänk att det kommer en dag som gör att livet aldrig mera blir sig likt igen. Livet tar en helt ny vändning. Och fast vi alla visste att denna dagen skulle komma var vi ändå oförberedda. Det gick plötsligt så fort. I går levande. I dag död. Visst är det märkligt? Vi har blivit en mindre i familjen. Mina brorsbarn har mist sin mamma. Min bror sin fru. Kan vi ens förstå hur det är? Mitt hjärta gråter. Men hon har det bra nu. Jag vet det. Hon har det bra nu. Fri från smärta och sjukdom.

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Att känna av andar…

 

I dag är det en sån där lugn och skön söndag. Lovisa har en kompis här och de sitter och leker i hennes rum. Min man ligger och läser en bok. Utanför fönstret lurar regnet runt hörnet. Fåglarna kvittrar frenetiskt och träden susar och prasslar. Det är vid såna här tillfällen jag kan slappna av på riktigt. Det är vi dessa tillfällen mina behov av att få skriva kommer över mig. Och av någon anledning kommer mitt behov av spökerier upp till ytan. Det är som att något öppnas upp omkring mig. Som att livet och döden förenas. Kanske det är tystnaden? Ensamheten?Tystnaden är en del av min känslighet. Ensamheten så väl behövd. Kanske det är något mitt inre minns? Jag gillar minnen. Jag är den där personen som alltid säger: Minns du…

Att känna av andar…

Jag minns en gång. Jag, Lovisa och min man satt och åt frukost/lunch framför Tv:n. Det var en helt vanlig söndag. Ni vet en sån där dag när man bara känner för att chilla. Då helt plötsligt kände jag en parfymdoft. Jag kände den helt klart och tydligt, ni vet så där det känns när någon är nyduschad. Det var en herrdoft och jag tittade på min man och frågade vad det var för parfym som luktade. Men han kände inget. Lovisa förstod ingenting. Jag tyckte det var väldigt märkligt för själv kände jag det så väldigt tydligt. Det varade kanske i en minut, sen så försvann det. Ja, jag var tvungen att gå upp i duschen och kolla. Men där var tomt och torrt. Ingen hade duschat där den här dagen. Fönstret var stängt därinne så det kunde inte komma utifrån. Varför det nu skulle ha kommit utifrån. Jag gick ner och kollade runt. Inga fönster var öppna och altandörren var stängd.

Det brukar inte heller vara något större fel på min näsa eller luktsinne. Attans märkligt var det. Och parfymdoften kändes inte alls längre. Var det bara en tillfällighet, en vindpust som kom och blåste förbi, eller vad var det? Det brukar ju inte komma vindpustar inomhus? Kleo, vår katt, låg och sov och som sagt, inga fönster var öppna. Skumt. Här skulle jag ju bara ha kunnat skakat på axlarna, struntat i det hela och chillat vidare. Men så fungerar ju inte jag. Jag fick för mig att det var pappa som var här. Detta hände när han nyligen hade dött. Det var mycket som var märkligt då. Nu tror ni väl att jag blivit alldeles tokig. Men jag kan inte släppa detta för doften var så nära mig, som om en nyduschad människa gick förbi mig, och ni vet alla exakt hur det känns…

Jag vet vad jag känner…

Efter den händelsen har jag många gånger känt en herrdoft som sveper förbi mig. Lika klart och tydligt, för att sen plötsligt försvinna. Och nästan alltid i vardagsrummet. Alltid när jag känner doften så ropar jag på min man för att se så att det inte är han som sprejat sig uppe på övervåningen, men det har det aldrig varit. Jag tror att det är min pappa som hälsar på mig, eller vill visa att han finns här omkring mig. Min känsla säger att det är så. Och jag trivs alldeles förträffligt med den vetskapen.

Vad tror ni, finns det så kallade spöken? Har vi våra nära och kära omkring oss? Finns dem här som skyddande krafter eller hastiga skuggor? Eller finns där andra osaliga andar? Ja, här har många delade meningar. Vissa tror inte på sånt och tycker att detta är rent humbug eller flummeri. Sen finns det dem som tror att det finns något mera. Jag tillhör dem som väljer att tro på att det finns något mera bortom horisonten. Ingen vet 100 % säkert hur det är. Vi kan bara välja att tro på det som känns rätt för oss. Inget är rätt eller fel. Inget är helt vetenskapligt bevisat. Det handlar om hur vi tror och känner. Alla har vi vår egen sanning inom oss. Och ingen ska komma och säga till mig att det inte är si eller så, att det inte finns någon andra sida, eller spöken om man vill kalla det så. Det får stå för dem. Jag vet vad jag valt att tro på. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag tycker detta är väldigt spännande. Och jag har många gånger känt att det finns något mera där i skymningen. Jag har många gånger känt av något där i skuggorna. En stilla klapp på axeln, en kär smekning i håret…

En gång hände det när jag satt och körde bil. Jag var på väg hem från jobbet. Och när jag nästan var hemma så kände jag hur någon smekte mitt hår. Inga fönster var förstås öppna. Och förresten, jag kan faktiskt känna skillnad på en smekning och vindpust. Det var någon som klappade mig över håret. Jag tänkte på pappa direkt och började hejdlöst gråta. Inte bara för att jag saknade honom, utan även för närvaron av honom som jag kände. Det var som att han satt där i bilen bredvid mig. Precis som han gjort så många gånger när jag växte upp.  Jag känner ofta av min pappa och det är till och med tillfällen då han har pratar till mig. Och sen får folk tycka och tänka vad dem vill om det.

Vad händer egentligen när vi dör? Flera gånger när jag har varit ute på mina så kallade ”flygturer”, (UKU), så har jag ofta sett mina döda katter i huset. Det har legat och sovit helt harmoniskt på olika ställen i mitt hus. Och jag har alltid känt mig så lugn och glad när jag sett dem. Jag har känt mig väldigt lycklig över att ha sett dem. Jag har även träffat min pappa när jag varit ute på en av mina ”flygturer” och det var ett kärt återseende kan jag berätta.

Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än vetenskapen någonsin kunnat drömma om. – Ur Hamlet

Många som har kontakt med ”spöken” säger att det oftast blir kallt när ”spöket” dyker upp, eller också kan det bli svårt för att andas. Man känner sig iakttagen och får kalla kårar. Vissa säger att de känner en svag blomdoft när andar vandrar genom rummen, eller en svag parfymdoft.

Och visst är det så att man ibland kan få den där konstiga känslan. Man känner sig iakttagen, man hör fotsteg fast man är ensam hemma, det blir plötsligt väldigt kallt. Saker åker ner på golvet. Saker och ting försvinner för att sen plötsligt dyka upp på ett ställe som man vet att man letat på hundra gånger. Det är som att någon driver med en. Jag har läst och hört, och jag vet, att andarna har humor och tycker om att skoja och luras med oss. Det har hänt mig ett par gånger.

Ibland tror jag att många väljer att strunta i den egentliga känslan man har för att förnuftet tar över: Nä, så kan det inte vara... Och man tänker att man bara inbillar sig. Men jag är inte så säker på att det är så. Mer finns där än vad vi väljer att tro. Och det kanske är svårt att tro och förstå om man inte varit med om det. Man kanske inte är lyhörd för sånt. Man kanske inte vill vara det heller. Men man ska aldrig förkasta något någon annan känner, eller något man inte vet nåt om. Många väljer att blunda. Av olika anledningar. Men om man blundar för hårt och för ofta, finns det risk att man missar mycket intressant och spännande omkring oss.

Men bäst att tillägga. Känslan ligger i betraktarens ögon…

Puss & Kram Lilitha Hex


I varje droppe finns ett spår av sorg…

Som mamma, häxa, lärare och medmänniska finns det mycket jag har tagit till mig. Jag har genom åren lärt mig att lyssna på min kropp och på min intuition. Jag har lärt mig att lyssna på min magkänsla. Jag följer månens faser och talar med mina drömmar. Jag har respekt inför livet. Jag har även lärt mig att lyssna på andra människor. På så vis är det en härlig känsla att bli äldre. Man blir liksom klokare i och med alla erfarenheter man går igenom. Jag har lärt mig att allt man gör kommer tillbaka…som en bumerang ungefär. Som du sår får du skörda. Jag tycker det är viktigt hur vi beter oss mot varandra. Jag tänker mycket på det nu när jag börjat jobba som lärare och är bland massa barn och människor om dagarna. När man jobbar som lärare är man inte bara lärare. Man är mamma, kompis, rådgivare, polis och psykolog. Vi lärare är banne mig tusenkonstnärer. Säkert flera yrkesroller som känner detsamma. Fast i grund och botten beror det ju på vem man är. Jag älskar mitt yrke och jag värnar mycket om barnen jag har omkring mig. Dem berör mig. Jag måste få skriva av mig om det här.

Här kommer nu ett litet längre inlägg. Tack om du orkar läsa hela…

Jobbar man som lärare så är man lärare dygnet runt på något vis. Jag tycker jag alltid går och planerar något inför skolan. Jag till och med planerar i drömmarna. Detta kanske är något som går över när man blivit lite mera rutinerad…eller jag vet inte. Jag jobbar och planerar ofta under drömtiden. Och jobbar man med människor tror jag det är svårt att bara stänga av. En dörr står nog alltid öppen. Eller på glänt. I fall att. Så nu när jag är hemma och har lov fortsätter min lärarhjärna att jobba. Man får tid och tänka när man ligger där och vilar i sängen. Man kommer på saker när man sitter där med en varm kopp kaffe i handen. Man tänker på barnen. Hur de mår…

Jag jobbar alltså som klasslärare i en åk. 4. Jag älskar min klass och har fått  väldigt bra kontakt med barnen och dess föräldrar. Jag älskar skolan och mina kolleger. Jag har det jäkligt bra där borta. Visst finns det orosmoln. Ibland är dem ljusare och ibland är dem mörkare. Ibland är det till och med åskmoln. Men säg den skola som inte har det? Säg den familj som inte har det? Säg det samhälle som inte har det? Orosmoln är till för att lösas. Allt handlar om hur vårt förhållningssätt ser ut till problematiken. Och allt går förstås inte att lösa hur mycket man än vill. Vissa problem förblir olösta. Då får man hitta andra, nya vägar. Nya lösningar. På ett eller annat sätt måste man fortsätta framåt. Komma vidare. Man får inte fastna i hindren. 

Någonting som ligger mitt hjärta nära, är det här med mobbning. Ett av många orosmoln som finns i samhället. Och en tanke som ständigt cirkulerarlovisa-3 inom mig är hur vi ska få stopp på det. Går det att få noll tolerans mot mobbning? Nä, förmodligen inte. Men man kan starkt jobba mot den riktningen. Ha det i åtanke. För det är många barn som far illa i vårt samhälle, både i skola och hemma på gården. Barn är inte i roten elaka, det är något dem blir på vägen. Och, det är väldigt skillnad på att vara lite elak och vara ”fördjävligt” elak. När barn är utstuderat elaka, för dem finns. Allt har förstås en bakgrund. Nu vet vi ju att både mobbare och mobbade är offer i ett större sammanhang. Men det är klart man känner större sympati för dem som blir mobbade, de som blir drabbade. Men om man går ett steg närmare problematiken. Det finns en anledning att en mobbare mobbar. Vi får inte glömma det. Det är där vi måste fokusera mera tid på. Ett barn mobbar ingen för att det är kul. Den mobbar för att den har en brist av något. Den saknar något.

Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. För att stoppa mobbning krävs det att vi alla engagerar oss, från högsta beslutsfattare till privatpersoner. 

Nu menar jag inte att det bara är synd om de som mobbar. Och att de som blir mobbade ska komma i skymundan. Tvärtom. Det är i stort sett aldrig den utsattes fel att man blir mobbad. Fort man ser en tendens till mobbning eller kränkning måste man stanna upp och uppmärksamma det. Detta är förstås inte så lätt alla gånger. Men man kan ju i alla fall försöka. För barnens skull. För min egen skull. Jag mår riktigt dåligt när jag ser hur en elev kryper ihop inom sig bara för att en klasskamrat himlar med ögonen när den har sagt något. Att himla med ögonen må verka oskyldigt. Men jag kan själv minnas hur lovisa-4det kändes. Och jag ska ärligen erkänna att jag fortfarande blir obekväm om någon himlar med ögonen över något jag har sagt. Fast alla har vi nog någon gång himlat med ögonen.  Vi har velat visa ett missnöje. Alla har vi våra dåliga dagar. Men det är ett dåligt beteende hur som. Och när man ser samma beteende flera gånger, då är det ett mönster man måste bryta. Vi måste stoppa i tid. Och vart har ens barnet fått detta beteende ifrån? Vart får alla våra barn sina beteende ifrån? Kanske vi ska se roten på eländet. För det är egentligen inte borren som gör ont hos tandläkaren, utan det är när den träffar roten. Vilken jämförelse det blev där, med tandläkaren. Men man brukar ju säga roten till det onda. Således finns det alltid en öm punkt.

Jag måste ju börja med mig själv. Ibland när jag ser en dåligt beteende hos mitt barn undrar jag var det kommer ifrån? Jag minns när min dotter var liten och hon arg kom fram till mig och högt sa: Nu räcker det! Jag blev förstås lite häpen först. Vad säger hon till mig? Jo, hon sa det jag brukade säga till henne: Nu räcker det! Och det är en regel utan undantag. Säger man håll käften till sina barn så får man räkna med att få samma ord tillbaka. Slår du i dörrar hemma när du är arg så ska du se att barnet tar efter det och gör detsamma när det är argt. Skriker du till barnet så lär du det att det är ok att skrika. Barn gör som sina föräldrar. Inte alltid. Men ofta. Och våra dåliga beteenden blir till deras mönster. Både på gott och ont förstås. Goda beteenden ynglar ju också av sig. Och det är detta som blir ett mönster eller beteende som barnen visar utåt bland vänner, i samhället och i skolan. Barnen gör som sina föräldrar eller andra vuxna förebilder. Hur ansvarsfulla är vi när vi delar med oss av våra dåliga beteenden? Det är så lätt att sitta och säga att det var väl inte så farligt, de är ju bara barn. Men säg det till den förälder som har mist sitt barn på grund av mobbning. Barn kan vara otroligt elaka mot varandra. Och nånstans har det sin början. Vi måste stoppa i tid. Nästa gång kan det vara ditt barn!

Omkring 45 barn beräknas ta sitt liv varje år som en direkt följd av att de mobbas.

Jag har insett att det är vi vuxna, vi föräldrar som måste tänka efter och se över vilka dåliga sidor vi visar och för över till våra barn. Alltså, vi måste se vår del i det hela. Är jag en bra förebild? Jag menar inte att anklaga någon för att vara en dålig människa eller förälder. Alla har vi våra dåliga sidor,lovisa-5 dåliga dagar. Jag har förmodligen fört över både den ena och andra dåliga egenskapen på mina barn. Ingen är felfri. Man har gjort så gott man kunnat osv. Och det är så livet är. Det jag menar är att vi kanske då och då ska stanna upp och se över hur vi är som förebilder. Hur pratar jag med mina barn? Hur behandlar jag dem? Kanske det inte är så klanderfritt alltid? Hur pratar jag om skolan? Hur pratar jag om människor? Var lägger jag mina ståndpunkter? Hur värderar jag andra när jag är arg? Hur värderar jag saker och ting när mitt barn hör på. Måste man prata skit om någon som har gjort en arg? Måste jag alltid ha rätt i allt som jag tycker är bra? Måste alla tycka och tänka som mig? Får dina vänner tycka olika än vad du gör? Värderar du olikheter? Låter du ditt barn bli hört? Bekräftar du tid barn? Hur stressad är du? Hinner du att älska? Älskar du din nästa? 

Många frågor är det. Det här är förstås inte lätt. Och man missar nog en hel del i dagens stressade samhälle. Ändå är det i slutändan ditt val hur du vill att det ska vara. Det är tufft att vara en bra förebild i dagens samhälle. Och jag tror detta är något vi som förebilder måste jobba med. För hur ska man få sitt barn att förstå att olikheter är ok när man själv skrattar åt tjockisar. Hur ska man få barn att förstå allas lika värde när vi ser ner på utvecklingsstörda, kallar varandra för cp och mongo med mera? Hur ska barnen förstå mångfald när vi kallar invandrare för negativa saker? Om vi som vuxna ser att någon är utsatt utan att göra något åt det signalerar vi att det ok att kränka. Vi måste tänka till på hur vi talar och beter oss mot varandra i mångt och mycket. Vi måste värna om språket vi har till varandra och om varandra. Jag är ingen expert när det gäller mobbning. Jag säger inte att det jag tänker och skriver är rätt. Jag gör inte allt rätt. Men jag försöker. Det är det här jag går och funderar på. Inget som jag skriver har något med min klass att göra, utan barn i all utsträckning. Hur ska man lösa mobbning, även i det lilla? Mitt reflekterande fortsätter. Men summa summarum från detta inlägg är att jag tror att vi som vuxna/föräldrar måste sätta ner foten mera och visa våra barn hur man behandlar sina medmänniskor. Vi vuxna/föräldrar måste stå på oss som de goda förebilder vi är menade att vara. Vi måste få våra barn att inse att med kärlek och omtanke kommer man långt, om inte längre. 

Det finns aldrig ett skäl till varför kränkningar eller mobbning uppstår. Alla är vi barn. Alla vet hur det är att bli utsatt på ett eller annat sätt. Alla vet hur vissa negativa beteende har satt spår i oss för alltid. Vi måste minnas hur det var och hur det kändes. men som sagt. Jag är ingen expert i detta ämne. 

Men jag vill verka för barnen. Det här är viktigt! Så resan i barnens värld fortsätter….

Tack igen för att du orkat läsa ända hit.

Puss å kram/Kram Lilitha Hex

(Bilderna är tagna av min dotter Kristina och modellen är min andra dotter Lovisa.)

Att kontakta andra sidan…

 

För er som inte gillar att man håller på med anden i glaset eller ett ouijabrädet kan sluta att läsa på en gång. Jag pallar inga pekfingrar. Vi människor ser olika på saker och ting. Och jag vet att inte alla gillar detta utan tycker att det är att hålla på med mörkare makter, demoner osv. Men vi människor är olika. Och jag tycker detta är spännande. Jag tror på kärlek och godhet. Men just nu har jag snöat in lite på det här med spökerier.

Men för att ta det från början…

Det var en gång när vi hade varit på en liten minisemester till Åland. Det var för ca 10 år sen. När vi kom hem därifrån ville min man tvätta lite kläder. Så han började att röja lite i vår ”välordnade” tvättstuga. Han hittade ett plakat som har stått länge där inne i tvättstugan och han sa: Men, vad är det här, det här kan jag väl inte slänga? Han skrattade till och visade mig ett plakat med cirklar med siffror i, ett JA och ett NEJ och i mitten ADJÖ. Opps! Han hade visst hittat mitt och Kristinas hemgjorda ouijabräde…hahaha. Det var ju liksom inte meningen. Det var nämligen så att min äldsta dotter Kristina för några år sen hamnade i en period då hon var väldigt intresserad av övernaturliga ting. Hon lånade böcker av mig och ville även ha en tarotkortlek, vilket hon genast fick förstås. I alla fall, så hade hon hört eller läst om det där med, anden i glaset. Och hon blev väldigt intresserad utav det.

Hon frågade förstås mig om jag hade gjort det någon gång och det hade jag förstås. Hon ville absolut göra ”anden i glaset”. Och efter mycket tjat, och eftersom jag försöker att vara en god mor, så lät jag mig övertalas att visa henne hur det går till. Så gjorde jag då konstverket som min man hittade i tvättstugan. Vill förtydliga er om att jag hyser väldigt stor respekt för det där med ”anden i glaset”. Så jag berättade lite om hur det går till för Kristina. Och jag var noga med att tända ett vitt ljus, be en liten bön medan jag slog en skyddande cirkel runt oss. Sen så försökte vi att få kontakt med någon. Min dotter satt tyst och stilla som en liten mus. Men med nyfikna stora förväntansfulla ögon.

Plötsligt…

Plötsligt började bordet snurra, vägguttagen blixtrade och lamporna exploderade. Hela rummet började vibrera. En stor skugga formade sig hotfullt emot oss. Vi blev alldeles livrädda och jag tänkte att vår sista stund var kommen. Nej, nej, jag bara skojar…Ingenting hände och Kristina blev förstås väldigt besviken. Hon kunde inte förstå att vi inte fått någon kontakt, jag var istället lite glad för det. Hur det än är så vet man aldrig vad man kan släppa fram för energier. Och jag kan säga att efter att vi hade gjort det här, kände jag mig lite olustig över grejen. Var jag en dålig mor som gjorde det här med min lilla oskyldiga dotter? Jag hoppas inte det. Jag har alltid varit väldigt ärlig och öppen när det gäller att berätta saker ur livet för mina barn. Jag får helt enkelt stå för vad jag gjort i så fall.

Å andra sidan är det ju bättre att hon gör det tillsammans med någon som vet vad det handlar om första gången. För om jag känner min dotter rätt så vet jag att hon en dag skulle ha gjort ”anden i glaset” med eller utan mig i alla fall. Efter denna händelse så blev jag ju själv lite inspirerad utav det hela. Har alltid varit fascinerad av ouijabräden och självklart så ville jag ha ett riktigt. Vet inte varför det intresserar mig så mycket. (Namnet Ouija kommer från franskans Oui och tyskans ja) Så jag letade upp en butik på nätet som sålde såna däringa bräden. Inget avancerat dock, säkert en massproduktion. Men det gjorde mig detsamma så jag köpte ett och fick hem det i ett paket och där i ligger det fortfarande. Jag öppnade det och och kikade på det, men lade snabbt tillbaka det. Och jag har faktiskt inte vågat använda det här hemma. Visst är det dumt? Hur det än är så hyser jag stor respekt för ouijabräde. De som hållit i ett sånt vet vad jag talar om. Alltså, jag är lite rädd på samma gång som jag är väldigt nyfiken. Sen har jag läst någonstans att man inte ska ha seanser i sitt egna hem. Man vet aldrig vad man släpper lös. Och jag tänker inte chansa. 

Jag minns en annan gång när jag hade en liten seans med mina vänner och då hände det saker må jag säga. Detta var typ 35 år sen. Tusan vad gammal man börjar bli. I alla fall. Det var anden i glaset vi gjorde. Och vi fick kontakt med någon som hette Adrian. Och nej, det var inte jag som puttade på glaset då heller. Men det hände inte så mycket under själva seansen utan det var efter när alla hade gått hem och jag var kvar ensam hemma i min lägenhet. Jag satt i soffan och chillade. Jag minns bara en stor knall, som att någon slog på väggen, och jag tror faktiskt att jag gjorde på mig…haha. Jag ringde min kompis som bodde nära mig och sa: Nu kommer jag till dig! Jag minns att jag tog min kudde å bara sprang för mitt liv. Ja, herreguuuud vad rädd jag var. Jag kan fortfarande höra den där knallen än idag inom mig. Den var hög! Vad knallen var fick jag aldrig reda på men jag var rädd för att sova i min lägenhet en bra tid efter det. Ja, det är inte klokt så mycket dumt man utsätter sig för. Men ett roligt minne är det.

Fungerar det verkligen…

Om ett ouija-bräde fungerar? Självklart, det har ni väl sett i alla filmer. Skämt åsido. För dem som inte riktigt vet vad ett ouijabräde är så är det en platta, vanligen av trä, med alfabetets bokstäver inpräntade. Den används som ett verktyg vid seanser och som påstås kunna kontakta andevärlden. Anden i glaset är en förenklad form av det. Skeptiker menar att mekanismen bakom användandet av brädet består av den ideomotoriska effekten, alltså en subtil rörelse som utförs omedvetet utan kontroll av någon. Med andra ord, det är någon som omedvetet styr med sitt lilla finger. Ja, jag vet inte? Jag vill ju tro på att man får kontakt. Det känns så. Det är en speciell känsla man hamnar i när man tar kontakt med andra sidan. Hur som. Vad som i alla fall är viktigt att veta när man håller på med såna här saker är att man måste vara försiktig och veta vad man håller på med för man vet aldrig vilka väsen man bjuder in hos sig. Om nu någon vill läsa mera om vad ett ouijabräde eller anden i glaset är så finns det massor att läsa på nätet. Bara att googla. Det har jag gjort.

Förresten, jag berättade ju om när jag och min familj var till Frammegården där det spökar. Och att vi gå gjorde ”anden i glaset”, ja, jag är barnsligt förtjust i det fast många tycker att man ska akta sig sig för detta. Jag kanske är lite knäpp. Men att vara i ett spökhus utan att göra ”anden i glaset”? Knappast. Vi fixade till ett enkelt bräde och körde på. Självklart ville jag fotografera denna händelse. Jag fotade och sen var det inget mera med det. Döm om min förvåning när jag tittade på fotona jag tog dagen efter. Korten är taget med blixt trakt framför mig och det finns ingenting framför kameran förutom ett glas och pappersbrädet. Jag vet att jag såg pappersbrädet ordentligt framför mig. Inget hängde för kameralinsen. Inget fanns ovanför oss som kunde skymma blixten.Två foton tog jag och båda blev likadana. Jag tog kort innan och jag tog kort efteråt, inga konstigheter med dem korten. Jag har ingen aning om vad det är, eller om det helt plötsligt blev fel på kameran? Visst är det lite spooky? Fick vi kontakt utan att vi såg det? Hittade vi en öppning till andra sidan? Jag har faktiskt inte något bra svar på det. Förmodligen är det väl något fel med mobilkameran. Det får jag nog aldrig reda på. Men spännande är det, sen får folk tycka vad de vill om det. Jag älskar spökerier och jag älskar anden i glaset och kommer förmodligen att göra om det igen om tillfälle ges. Är det nu jag ska sätta på mig foliehatten…

Ni kan vara lugna…

Jag vet att många blir helt galna när man berättar att man gjort anden i glaset eller hållit på med ett ouijabräde. Många kommer kanske tycka att jag är oansvarig som mor som gjorde det här tillsammans med min dotter. Men ni kan vara helt lugna, min dotter är i dag 20 år och lever ett helt normalt liv med jobb och pojkvän. Och vi har inte heller behövt göra någon exorcism på henne. Hon är ok helt enkelt. Jag är en relativt stabil och jordbunden person med båda fötterna på jorden. Så jag undanber mig kommentarer om att man leker med ondskan och mörkret osv. Var människa gör som dem vill. Jag har själv valt att göra detta. Jag respekterar er som inte vill hålla på med sånt här. Så jag förväntar mig att ni respekterar mig för att jag tycker detta är spännande. Men självklart ska man inte leka med sånt som man inte vet något om. Det gäller väl nästan allt. Man måste vara lite försiktig när man dealar med andra sidan. Inget trams och tjafs omkring det hela. Och jag skulle aldrig utsätta någon för fara om det fanns risk för det. Ville bara förtydliga detta.

Hur är det med er? Har ni haft en seans? Var hölls den? Är det någon som har provat anden i glaset eller ett ouijabäde? Berätta gärna. Jag undanber mig dock er som tycker att det är oansvarigt, hemskt eller på annat sätt känner er bedrövade över detta med ouijabräde. Jag varnade er i början om detta. I alla fall. Min ouijabräde står bra där den står just nu. Ute i förrådet.

Ha nu en fin kväll. Och du, vad var det som flämtade bakom din rygg…

Puss & Kram Lilitha Hex

Häxans trädgård…

 

Jag kommer i detta inlägg presentera en helt fantastisk bok som heter HÄXANS TRÄDGÅRD – Läkeväxter förr och nu. Det är en fin vän till mig som skrivit den. En bok som varje häxa behöver i sitt lilla häxbibliotek. Den är inte helt nyutgiven. Den gavs ut 2016. Tror att en ny bok är på väg ut i marknaden. Jag berättar om den när jag har den i min ägo. Men såklart måste man läsa denna boken innan…

Nu till HÄXANS TRÄDGÅRD…

Att få bege sig in i häxans magiska örtvärld är verkligen något som jag rekommenderar. Ni som varit där vet vad jag talar om. Tänk dig själv en lummig trädgård med en lockande doft från en eld. En liten gömd stuga vid skogsbrynet. En liten knotig stig visar dig vägen. Katten smyger omkring och bevakar varje steg du tar. Kvasten står där väl placerad utanför dörren. Kitteln står och bubblar på spisen. Känner du? Är du på plats? Precis så är det att komma in i denna bok.

Boken är förföriskt och vacker att titta på. Den är mörk och magisk men på samma gång livsbejakande med sin färglada klick i mitten. Man blir väldigt nyfiken med att öppna den. Författaren heter Hella Nathorst-Böös och hon håller till här i Stockholmstrakten. Hon berättar att boken är en upprättelse för alla kvinnor som riskerat livet för att kunna bota sjuka. Kvinnorna som stod upp för sin rätt att få leva som de ville. Hon har även en häxvandring på söder som är väldigt populär.

Boken innehåller väldigt mycket bra material. Först lite allmän historia om läkeväxterna, sen lite om häxprocesserna. Sen berättar hon om läkeväxterna ur ett tidsperspektiv. Hon berättar att Neandertalare använde sig av rölleka, att vikingarna använde sig av timjan och kvanne och mycket annat. Hon berättar om häxsalvor och hudvård. Om läkeväxter i maten. Hon ger lite recept och småtips. Och sen börjar det. Sen berättar hon om de 50 vanligaste läkeväxter som man kan använda för medicinskt bruk. Varje växt med en vacker bild att beskåda. Varje växt med en beskrivning om hur man kan odla och nyttja den. Hon skriver om de verksamma ämnen växten har och Medicinsk användning. Mycket ingående och strukturerat med en bra källförteckning. Ett väldigt bekvämt och smidigt sätt att lära sig om läkeväxter. En bra grund för att själv börja odla sin egen häxträdgård.

Man märker när man läser och bläddrar i boken att hon lagt ner otroligt mycket kärlek och tid i den. Den är välskriven och genomtänkt. En sån här bok skriver man inte på ett nafs! Jag önskar att det vore jag som skrivit den. Och vilken skatt att ha i sin bokhylla. Jag är stolt över att ha den i min ägo. Jag ser fram emot nästa bok från samma författare.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att hitta passionen inom sig…

 

Hur väl känner du din personliga styrka? Vet du vilka drivkrafter och önskningar du har? Har du styrkan att göra nånting åt det? Visst har man drömmar och visst finns drivkraften där, men gör vi något åt det? Kan det vara så att vi oftast hamnar i en slags vardagslunk där dagar blir till veckor, veckor blir till månader och så plötsligt har det gått flera år men ingenting har hänt. Drömmarna finns där men drivkraften har liksom kommit på villospår. Vi inser att där finns för många måsten och uppoffringar till att göra annat. Tiden springer iväg och man hinner inte med det man själv vill göra. Allting annat kommer liksom före. Detta kan leda till en stor besvikelse och i värsta fall en depression. Vart tog tiden vägen och vad hände med mina drömmar?

Krossade drömmar kan verkligen dra ner en människa till helvetet…

Det är väl så de flesta idag lever. Sover, äter, jobbar, tar hand om barn, tvättar, diskar, städar, handlar, sover jobbar… osv. Och det är väl inget fel i det. Men gör det oss lyckliga i längden? Kanske, kanske inte. Hur som. Jag tror att det är viktigt att man har kontakt med sina personliga behov. Att man har tydliga mål och drömmar som inte går att stoppa. Att man sakta, säkert och fokuserat ser till att uppnå sina drömmar, men förstås utan att köra över andra. Vi har ju vissa plikter och skyldigheter att förhålla oss till. Men förutom det, så är det bara vi själva som stoppar oss. För vi alla har en dröm, ett mål som vi strävar mot. Ja, jag vill det! Underbart! Jo, jag vill verkligen! Men inte nu. Nu går det ju inte. Jag måste ju…

Så kommer vi till det där som vi är lite dåliga på. Att planera och prioritera. Det är väl en av våra brister nu för tiden, att vi bara rusar på utan att lägga upp strategier om hur vi ska uppnå våra mål i livet. Vi tänker att det löser sig nog och kör på. Oftast löser det sig inte av sig själv, utan man faller i sin egen grop. Och så måste man kravla upp och fundera på vad det var som hände? Och varför händer det just mig? Det tycks ju fungera för så många andra? Det är lätt att jämföra sig med alla andra. Och det kan ju vara bra att jämföra sig med andra. Bara vi ser till att vi gör det till något kreativt. Annars kan det lätt bli så att man blir lite bitter. Och man börjar i stället leta fel hos dem som vågar leva ut sin passion. Borde inte hon ta hand om sina barn i stället för att sitta där och fika? Att hon slösar pengar på sånt! Kan man verkligen tatuera sig när man är så gammal? Hon bryr sig bara om sig själv? Om jag vore hon så skulle inte jag ha så kort kjol! Minsann! Vad ska hon med en så dyr bil till? Vem tror hon att hon är…osv. Känner någon igen sig? Tror nog att alla någongång haft liknande tankar.

Livet är för kort för att slösas bort med bitterhet…

Jodå, jag erkänner. Jag har själv ramlat ner i den hålan en gång i tiden. Bitterhetens håla. Man trackar ner på dem som gör saker man själv egentligen skulle vilja göra men inte vågar eller kan av någon anledning. Som tur är så är man föränderlig. Man utvecklas. Man börjar förstå. Allt är helt upp till mig själv egentligen. Jag måste känna efter vad det är jag vill. Jag måste finna min egen passion för livet vad det må vara. Passionen inom oss människor är på sätt och vis livsviktig då den på sätt och vis fungerar som en motor i vår levnadsprocess. Vi behöver den där elden inom oss som gör att det sätter fart på oss. Det är vår drivkraft. I bland kan det vara svårt att hitta den där drivkraften eller passionen.

Tänk dig ett litet barn utan passion, som bara likgiltigt sitter där på golvet och inte vill göra nånting. Då är det något som förmodligen är fel då ett litet barn oftast brinner för att hela tiden utvecklas. De har en stark vilja inom sig. Kan nästan aldrig sitta still. De har en passion att lära sig krypa, gå, klättra, undersöka, upptäcka och massor av annat som gör att de kommer vidare i sin utveckling. Ju äldre vi blir ju mera mattas tyvärr passionen ut och vi hamnar i den trygga vardagslunken. I bland framför datorn, i bland framför TV. Familjen blir viktigare än vänner. Inget fel i det om man nöjer sig med det. Men oftast så märker man att allt för många går och drömmer att det hade ett annat liv än det de lever i. Drömmarna har lagts åt sidan tills någon annan dag. Jag tar det en annan gång. Och faktum är att det det vi människor ångrar mest när vi ligger där på dödsbädden är att vi inte har haft modet att leva ut våra drömmar. Vilket är så sorgligt. Sorgligare än att vi dör.

Här är en liten övning du kan göra för att hitta passionen inom dig…

Sätt dig bekvämt och finn ro omkring dig. Andas in och ut och känn hur du stressar ner. Sitt så i ett tag. Visualisera dig att du går till ett nöjesfält. Hör hur massor av människor går och pratar och skrattar omkring dig. Se hur människor skrattar omkring dig. Hör ljudet från musik som kommer någonstans ifrån, kanske från en karusell. Känn hur dofter kommer till dig som till exempel popcorn, spunnet socker och våfflor. Stanna till och känn ordentligt på känslan som finns inom dig. Kommer du ihåg hur det kändes vid dessa tillfällen? Kan du minnas hur det pirrade och fnittrade inom dig när du befann dig på nöjesfältet. Den där obeskrivligt lyckliga känslan över att vara där. Visualisera nu att det kommer ett barn emot dig. Ett barn som skrattar och är lyckligt. Och när du tittar ordentligt så är barnet du när du är liten.

Titta ordentligt på ditt inre barn som kommit till dig. Känn hur barnasinnet återkommer inom dig. Visualisera hur du tillsammans med ditt inre barn åker i en karusell. Känn hur håret fladdrar och hur det pirrar i magen. Känn hur lycklig du är över att vara tillbaka i detta magiska tillstånd. Känn vinden i ditt ansikte. Känn hur du skrattar och känner hur den där barnsliga  passionen i dig har återkommit. Behåll den känslan och var tacksam över att du funnit den igen. Ta farväl av ditt inre barn och tacka för gåvan du fick. Känn hur du ler och vill tillbaka igen…

Så hitta tillbaka till passionen som du en gång hade, det behöver inte bara vara att gå på ett nöjesfält. Det finns massor av andra ställen att gå till. Tänk efter vad som just var ditt favoritställe. Det viktiga är att du gör något kul som du inte brukar göra. Släpp fram passionen inom dig och gör det du verkligen vill. Jag själv försöker lite varje dag. I bland går det jättebra och i bland går det helt åt pipsvängen. Gör om, gör rätt. Ta rätt beslut! Jag vet att det inte kommer bli lätt. Så många invanda livsmönster som måste förändras. Men vem har sagt att livet ska vara lätt…

Så, med handen på hjärtat, hur ser din plan för framtiden ut?

Puss & Kram Lilitha Hex

Samma sak, varje gång…

 

Jag vet att allt inte handlar om hur man ser ut. Och det är inte utseendet som är den främsta orsaken. Skönheten kommer ju inifrån säger dem….

Men när man känner att man håller på att zagga ihop fullkomligt, då räcker det. Jag vet inte hur det är för er. Men för mig är det så att ju mera jag planerar att ”banta” desto mera äter jag. Det är som att jag tror att nu är sista stunden kommen. Och jag är en sån som ska börja att banta efter varje helg. Varje måndag börjar min nya hälsoresa. Ja, ni kan ju ana hur det går. Ja, nu när jag ändå ska börja banta på måndag så måste jag ju passa på att njuta av lite godsaker. Fram med revbensspjällen och beasåsen, chipsen och dippet. Och godiset. Tugga, tugga, glufs, glufs! Ok, jag överdriver en aning.

Men varje gång blir det veckans skämt! För det blir ingen bantning för fru Bencze över huvudtaget. (Bencze är mitt efternamn.) Det är som att den tanken är som bortblåst när jag vaknar varje måndag. Trött och eländig. Men ju längre veckan går så smyger det där dåliga samvetet upp. Minnet kommer sakta men säkert tillbaka. Visst ja. O, nej! Ångesten kliar i kroppen. Minnet av något som jag helt ignorerat tar form. Den här veckan också. Suck! Jaja, jag börjar efter helgen. På måndag. Då minsann! Då ska jag verkligen försöka. Men först lite revbensspjäll och beasås, chips osv. Samma visa varje vecka. Jag förstår inte att jag orkar hålla på.

Varje måndag är en ny start…

Och det märkliga i det hela är att jag egentligen verkligen vill förändra mitt ätande. Och jag vet att jag behöver det ur hälsosynpunkt. Jag hatar det ordet. Hälsosynpunkt. Blä! Men jag vet att det är nödvändigt. Jag väger alldeles för mycket. Det är jobbigt att sätta på sig skorna. Att gå i trappor. Ryggen ömmar och knäna värker. Och det är hur pinsamt som helst när man ska sätta på sig strumporna. Och. Jag har ingen kondis alls. Ni ska höra hur jag pustar och stönar. Och så försöker man inte att låtsas om det. Man försöker verka så himla pigg och alert. Men ansiktet är flammande rött. Är det någon som känner igen sig? Eller är det bara jag?

Jag vill vara den där vackra och smidiga kvinnan i sina bästa år. Ni vet hon som går på yoga flera gånger i veckan, går och fixar naglar och ögonfransar, är ute och fikar med sina väninnor, som har ett hem med vita väggar och fluffiga kuddar. Hon som tycks hinna med ta mig tusan allt som hon vill göra. Men det är så långt från mig som man kan komma. Jag är mera som en klumpeduns med sista förbrukningsdag inom kort. Fast detta är ju inte riktigt sant. Jag vill inte vara den där perfekta kvinnan och förstås inte klumpedunsen heller. Kanske något mitt emellan. Jag är ju den jag är. Man får ju inte glömma bort vem man är i grunden.

Det värsta är väl att jag är så trygg i mig själv. Jag gillar ju mig själv som jag är. Jag vill egentligen inte banta. Jag har aldrig mått så bra inom mig som jag gör nu. Jag har jobbar mycket med mitt inre mående de senaste åren. Och jag har verkligen utvecklats till det som jag har eftersträvat. Det är inte mycket som jag saknar. Så allt borde vara frid och fröjd. Men. Jag är bara så trött att behöva pusta och stånka i allt jag gör. Jag är trött på att vara överviktig. Jag är trött på att magen tar i och att tuttarna är i vägen. Jag är trött på att tänka på hälsan. Akta dig för diabetes! Akta dig för hjärtinfarkt! Man läser ju överallt vad övervikten gör mot våra kroppar. Vi tjockisar måste se upp! Det värsta är ju att det är sant. Det är forskat och bevisat att fetma påverkar våra kroppar negativt. Jag är väl medveten om detta. Ändå är det så himla svårt.

Dags att ångra sig när man ligger där med näsan i vädret…

Jag vet att allt är upp till mig själv. Att jag måste hitta motivationen till att börja. Jag menar inte att jag behöver bli trådsmal. Men jag skulle älska att gå ner 10 kilo. På en vecka…hahaha. Skoja bara. Skämt åsido. 10 kilo ska väl inte vara så svårt att gå ner tänker jag. Om jag bara ser till att komma igång. Så i morgon tänker jag starta mitt nya hälsosammare liv. Igen. Jag tänker inte banta. Banta är fel ord. Fel metod. Det jag vill göra är att förändra mitt ätande. Leva hälsosammare. Gå ut och gå lite mera. Röra på mig. Jag har ingen riktig plan än på hur jag ska göra. Kanske jag frågar mina drömmar om svar. Mina drömmar brukar ge mig kloka svar. Jag ska fråga ordentligt innan jag somnar.

Hur tror ni det kommer att gå? Jag behöver nog mycket pepp för att klara detta. Nej, nu ska jag gå och äta något riktigt gott, kanske en bakelse eller två…hehe. I morgon börjar ju mitt nya liv… (Skojar).

Puss & Kram Lilitha Hex

Häxan och katten…

 

Vet ni. Mitt jobb tar så mycket tid och energi för mig så att jag knappt hinner med med min andligare sida eller vad jag ska kalla den. Därför känner jag att jag måste få skriva av mig lite så här i bloggen. För jag känner ju hur häxan inom mig blir lite frustrerad över att inte få någon uppmärksamhet. Så jag tänkte nu i ett par inlägg berätta om olika djur som ofta förknippas med häxor. Och lite historia bakom det. Jag personligen älskar historia. Den berikar mig verkligen. Å då speciellt historien som har med häxor att göra. Och jag tänker börja med häxornas alter ego. Katten. För som häxa måste man ju absolut ha en katt. Annars är man ingen häxa. Nej, jag bara skojar, så är det förstås inte. Det finns massor av häxor som väljer andra djur såklart. Men ofta när man ser bilder på häxor eller gamla påskkort och dylikt så finns där oftast en katt med på ett hörn. Och då speciellt en svart katt. Så på något vis så har man blivit inmatad att svarta katter har med häxor och häxkonst att göra.

Katten är ond…

Inom gammal folktro så trodde man förr i tiden att katten förvandlades till en häxa när den blev gammal, och att dessutom häxor kunde förvandla sig till katter. De trodde, speciellt de kristna, att även katten hade samröre med Djävulen. Katten började på så vi småningom att förföljas av dåligt rykte. Man började associera katten med ofog, sjukdom och synd och som förstärkte häxans magiska kraft. Och som sagt var så var det speciellt de svarta katterna som man associerade med häxor. Svart var väl lika med syndens färg. Och om en katt korsade vägen så. Tvi, tvi tvi! 

Så påven Gregorius IX skrev i en kungörelse 1233 att katter minsann användes i djävulsdyrkan och borde utrotas, vilket då resulterade i massbränningar av katter. Detta bidrog förmodligen hundra år senare till att digerdöden fick en så kraftfull spridning då råttor ökade i antal när katterna blev färre. Ja, förnuftet försvann under påvens fina mössa där nånstans under högmässorna.

Katten har också sedan urminnes tider använts som medhjälpare inom healing med goda resultat. Och det kan man ju känna själv. Man blir verkligen avslappnad när katten ligger, ihoprullad som ett litet nystan, och sover bredvid. Och den ger verkligen tröst i svåra stunder. Det kan både jag och min familj skriva under på. Katter är experter när det gäller att förmedla mellan döda och levande. Så det är klart att det är bra att ha med en katt på ”kvastfärden”, för man vet aldrig vad man stöter på för konstigheter.

När min pappa dog…

Jag minns när min pappa hade dött. Jag låg uppe i sängen och grät helt förtvivlat. Min man och Lovisa var också med. Vi låg alla tre i sängen och grät och sörjde. Den värsta dagen i mitt liv. Och vår katt Kleo är inte den som brukar dyka upp sådär om man säger så. Men den här gången kom hon och lade sig mitt bland oss. Då kände jag vilken otrolig healingkraft hon kom med. Vår goe Kleo.

Ja, det var lite om kattens anknytning till häxan. Det finns några djur som fått en speciell anknytning till häxan. Som ormen, spindeln, kråkan/korpen, fladdermusen osv. Vi får se vilket djur jag väljer att berätta om nästa gång jag skriver. Du är välkommen att läsa. Nä, nu är det lördag och aftonen börjar dra ihop sig. Dags att samla ihop familjen för lite lördagsumgänge. Hoppas ni får en fin lördag. Till dess. Ha det gött.

Puss & Kram Lilitha Hex

Önskeritual…

 

Nu är vi på väg in i vårens famn. Rötterna börjar ivrigt att spinna i marken och förbereder sig för att bryta ut i årets första vårskri. Balansen förändras. Ljuset håller på att ta över och besegra mörkret. Vintern är verkligen på väg att ta slut. Fira det! Hylla de små förändringar som sker omkring dig. Nu är det dags att se ljuset, att se framåt. Ta itu med saker som du vill bli av med. Rensa ut ditt inre för plats av nya influenser. Ge plats åt nya och goda energier. Här är en liten gåva från mig. En enkel önskeceremoni som du kan göra helt själv. Den här ceremonin är bäst att göra ute, men det går förstås att göra inne också om du inte är känslig mot röklukt. Men några förberedelser först inför ceremonin.

Ta ett papper och penna. Tänd ett vitt ljus. Sätt dig för dig själv och reflektera och fundera på vad du vill förändra i ditt liv. Vad är det du vill lämna bakom dig? Vilka negativa energier vill du ska förvandlas till positiva energier? Vilka önskningar i livet har du? Skriv upp allt på en lapp. Detta kan ta flera dagar. När du känner att du är klar viker du ihop lappen

Leta fram en eldsäker skål, eller om du har en kittel. Lägg lappen däri. Ta lite kanel, några kryddnejlikor, vit salvia och lavendel och strö över lappen du skrivit. Gå ut i din trädgård, balkong eller någon stans ute i naturen. Gör en symbol som du tycker står för dig. Ett pentagram, ett hjärta, en måne eller vad du tycker känns bra för dig. Placera din skål/kittel i symbolen. Tänd några ljus för att locka dit ljuset. Tänd på din lapp och se hur det börjar brinna och knastra.

Detta behövs…

Vitt ljus: Renande, beskyddande, stärker andligheten, förhöjer koncentration

Vit salvia: Beskyddar, renar, skärper hjärnan, tar bort onda energier

Kanel: Klarhet, livsaptit, glädje, stärkande, renande

Kryddnejlika: Beskyddande, renande, stärkande och kärleksväckande

Lavendel: Kärlek och rening

Åkalla Gudinnan och be henne att ta hand om dina önskningar eller förändringar som du skrivit på lappen. Be henne om att låta alla negativa energier omkring dig förvandlas till det du vill och önskar. Om du inte följer Gudinnans väg använd dig av den kraft som du arbetar med.

Läs en bön eller säg några väl valda ord. Du bestämmer själv vad som känns bäst för dig. Till exempel:

Ut med det gamla, in med det nya – In med det nya, ut med det gamla, I eld, vatten, luft och jord förenar jag mig, min ande och själ med den sanna kraft som finns i kärleken”.

Låt sedan ljusen och skålen/kitteln stå och brinna. Tacka Gudinnan/kraften för närvaron och för att hon/den tar hand om dina önskningar på bästa sätt.

Blunda och lyssna. Hör hur dina skrivna ord fnittrande flyger iväg upp till universum. Känn hur Gudinnan/kraften varsamt omfamnar ditt hjärta. Känn hur hon/den sakta stärker dig och dina tankar. Känn hur hon/den sakta lyfter din kropp en bit upp mot universum. Gudinnan är du, du är Gudinnan. Kraften är med dig. Du blir ett med universum.

Sitt en stund och känn närvaron. Känn tystnaden. Känn viskningarna inom dig. Och glöm inte. Tro på det du känner, upplever, hör och ser… Lycka till!

Puss & Kram Lilitha Hex

Att vandra ensam i sig själv…

Jag har kommit in i en period då jag tänker mycket på vad som händer och sker runt omkring mig. Jag analyserar det mesta som kommer till mig. Vet att jag måste skärpa mig lite. Att inte vara så öppen hela tiden. Det tar både kraft och energi från mig. Jag dränerar mig själv. Det är min utmaning i livet. Att lära mig att stänga av och inte bry mig om sånt jag inte behöver lägga mig i. Känner ni igen er? Men tankar kommer. Bara sådär. Vips så dyker dem upp fast jag inte vill. Min hjärna är snabb som en reptil ibland. Den överlistar mig den rackaren. Men ibland blir min hjärna alldeles för full. Ni vet så där som när bägaren rinner över. Jag hinner helt enkelt inte att sortera bort sånt som jag inte längre behöver. 

Kontakten med mig själv är viktig…

För visst är det så att det ibland är svårt att få allt i livet att gå ihop. Att få bitarna att liksom falla på plats. Ibland kan det gå så långt så att det känns som ens liv håller på att rasa samman. Man tappar liksom fokus. Kippar efter andan. Allt står en upp över öronen. Man håller på att bli galen! Ja, ni vet vad jag menar. Och fast man bestämt sig för att inte hamna där så gör man det i alla fall. Som för mig. Det spelar ingen roll om jag bestämmer mig för att jag minsann inte ska hamna där igen. Det räcker med några sömnlösa nätter och stressiga dagar. Skrivbordet på jobbet har blivit lika fullt som tvättkorgen hemma. Man ska hinna med ditten och datten. Men hinner ingenting. Man står och snurrar på samma ställe. Då blir man frustrerad. Sömnlösa nätter, stress, full tvättkorg, fullt skrivbord och slutligen frustrerad. Ja, ni förstår ju själva hur det slutar. Antar att de flesta har varit med om detta någongång. Det är då man måste stanna till och andas. Reflektera. Vad tusan håller jag på med? Vad är viktigast? Vad ska jag prioritera? Hur ska jag hitta balansen inom mig igen? Hur ska jag ta kontroll över mitt liv igen? Många gånger så prioriterar vi fel saker. Vi lyssnar för mycket på andra. Mänskligt. Men inte alltid så smart. Det bästa sättet att finna sin inre balans är se till att ha förtroende för sig själv, att lita på sig själv och på det man tror och känner. Då gör det inget om man spårar ur lite då och då. Man har en slags vetskap om hur det fungerar. En grund att stå på. Man är medveten. Men man måste vara försiktig. Allt har konsekvenser.

Livet kommer emellan då och då…

Att lita på sig själv är inte alltid lätt och när vi söker våra svar så söker vi oftast utanför oss själva. Vi tittar i böcker, söker på nätet eller frågar våra nära och kära, våra vänner. Och det är inget fel i det då det behövs objektiva svar på våra frågor emellanåt. Men ibland så har vi många av svaren vi söker närmare än vad vi tror och tänker. Vi har dem nämligen inom oss själva.

Vad som är skillnaden är om vi frågar andra parter för att vi inte vet eller för att vi inte känner tilliten till oss själva. Att vi frågar andra för att vi inte vågar tro på det vårt inre försöker säga. Vi måste se till att ha förtroende till vår egen förmåga och tillit och våga stå för det. Vi måste lära oss att hantera de frågor och situationer som kommer till oss. Det här innebär förstås inte att man ska tro att man klarar av allt själv och på så vis inte behöver någon annan. Man måste se till att ha ett gott självförtroende. Detta innebär förstås inte man ska tycka att man är bättre än någon annan, utan att man vet hur man ska hantera olika situationer som man ställs inför. Och då är det bara att använda sig av sin intuition. Intuitionen är en sida som många glömmer att ha kontakt med. Många är också rädda för att använda den.

Att vandra ensam i sig själv…

Intuitionen är den inre rösten som talar till oss och vägleder oss i vår vardag. Den är en del av oss som vet mera om oss än något annat. Det är den som till exempel berättar för oss om något känns fel, hur vi ska välja mellan saker, eller vad vi ska arbeta med. Den finns där hela tiden och berättar hur vi ska gå till väga när vi känner oss osäkra. Om vi ska gå åt höger eller vänster. Om du ska stanna eller gå osv. Den berättar sanningar för oss som vi inte alltid vill ta till oss eller vill lyssna på, men om vi bara uppmärksammar oss på vad viskningarna som kommer till oss vill säga så finner vi det sanna och rätta svaren vi vill ha. Livets vägar blir lättare att följa. Jag pratar om egen erfarenhet. Jag pratar och lyssnar på min intuition varje dag. Låter kanske knäppt. Men så är det. Folk får tycka vad dem vill om det. Att få kontakten med mitt inre är bland det bästa som hänt mig. Är det nu jag ska sätta på mig foliehatten…hahaha.

Det handlar om att vandra ensam i dig själv. För det är så. Intuitionen är vår bästa vän, då den alltid vill vårt bästa. Och utan den så förlorar vi både vårt fokus och våra visioner. Så lyssna inåt ordentligt. Våga tro på det du ser, hör och känner. Ingen känner dig bättre än vad du gör själv om du bara vågar ta reda på sanningen. 

Ett litet tips som jag brukar använda mig utav är denna lilla enkla handling. Ta en helt vanlig dag i ditt liv. Bestäm dig för att verkligen lyssna till din inre röst under en hel dag. Lyssna på vad den säger. Låt inte förnuftet ta över och lyssna inte på den där kritiska rösten som säger att du inbillar dig. Börja fråga dig saker och låt det första som kommer till dig bli det rätta svaret. Det kanske kan kännas lite konstigt i början. Men man vänjer sig fort, om man tillåter sig att acceptera det faktum att intuitionen alltid talar till oss.

Det är dags att hälsa intuitionen, din inre röst, välkommen in i ditt liv och bli kompis med den. Jag lovar att du aldrig kommer att känna dig ensam igen…

Lagen om totalt tillit: När vi slutar oroa oss och låter universums gudomliga vägledning guida oss genom livet, upphör sjukdomar och problem att existera i våra liv. Det kan vi börja gå framåt på ett nytt sätt. Då tillåter vi guidning, beskydd och välsignelse att komma igenom.

Puss & Kram Lilitha Hex