Det blir nog bra i slutändan

Jag är hemma och sjukskriven i ett par veckor. Och jag kommer inte att gå in på all skit jag går och drar på. Kan bara säga att jag har typ ont i hela kroppen. När jag sitter, går och ligger. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör. Det gör ont! Jag käkar tabletter varje dag och jag måste säga att jag börjar att bli riktigt trött på det. Man känner sig som en riktigt tablettmissbrukare. Men nu är jag hemma och sjukskriven och har inte tagit något smärtstillande tabletter på ett par dagar. Tänkte att jag skulle rensa ur kroppen lite. Och då blir konsekvensen att man har ont. Jäkligt ont! Men jag ska försöka att härda ut så gott det går nu när jag bara behöver vara hemma. Och då får man göra saker så att man glömmer bort att man har ont som att småstäda och fixa lite. Jag måste ju röra på mig. Men jag har även suttit och gjort armband. Behöver jag ens nämna smärtan som blir när man har suttit i soffan i en längre stund. Men just när jag sitter gör det inte så ont. Men när jag reser mig… För det är så det är. Går jag för mycket, då gör det ont. Och sitter jag för mycket, då gör det ont. Jag försöker hitta en balans i detta, men det går sådär. Någon kanske känner igen sig? Ska få kontakt med ett smärtteam, det ser jag fram emot. En läkare, kurator och sjukgymnast. Det blir nog bra i slutändan. Men jag tror kuratorn kommer fly när hon ser mig…

Att skydda sina celler är viktigt

Förresten. I går hade jag en vän hemma som mätte hur mycket antioxidanter jag har i min kropp. Jag har ingen koll alls på sånt här. Antioxidanterna skyddar våra celler och som även skyddar oss mot massa olika sjukdomar. Och som ni förstår så hade jag allt för låg halt av antioxidanter. Kroppen försöker själv balansera och skapa de kroppsegna antioxidanter som behövs för att binda de fria radikalerna, alltså det som anses skapa de sjukdomar som antioxidanterna motverkar i vår kropp. Men ibland så klarar dem inte av det och kroppen kommer ur balans. Som min. Jag håller på att sakta men säker ta död på min kropp. Mitt tempel. Så vid kroppslig obalans, som jag har, kan de fria radikalerna skapa sjukdomar i kroppen som till exempel cancer. Denna djävulska sjukdom. Men även sjukdomar som diabetes, hjärtsjukdomar, inflammationer osv… Och det blir ju inte bättre av att man sover dåligt, stressar, röker, dricker för mycket alkohol osv. Ja, ni får googla vidare om ni vill veta lite mera grundligt om det här. Känner inte att jag är speciellt vetenskapligt utvecklad när det gäller sånt här. Men intressant är det. Och jag förstår att all min smärta kan ha med detta att göra. Så nu ska jag göra bot på detta.  Så nu ska jag tänka på vad vi ställer på vårt matbord. Det kommer att bli mycket frukt och grönt framöver. Jag kommer alltså att duka fram massor av antioxidanter. Jordgubbar, blåbär, broccoli, morötter och andra nyttigheter. Jag måste se till att skydda mina stackars celler.

Min styrka är min bästa vän

Nu när jag mår bra i psyket så är det dags att ta itu med kropp och hälsa. För det måste jag ändå berätta. Att så bra som jag mår inombords just nu har jag aldrig gjort. Jag har aldrig varit så stark inombords som jag är nu. Jag trivs med mitt liv och mina val som jag gör. Jag trivs med mitt jobb även om det är allt för stressigt ibland. Visst finns det lite att jobba på, men än tänker jag inte lägga näsan i vädret. Därför kommer jag nu att ägna mig mycket åt att må bra i kroppen. Jag måste gå ner i vikt. Där är jag i riktig obalans just nu. Och kanske många av mina krämpor försvinner när det sker. För nu jäklar brinner det i faggorna. Men jag kommer göra det på mitt sätt och i min takt. Ingen stress. Jag måste ha tålamod. Och det är en del av mig som jag måste jobba på. Mitt tålamod. Jag vill ju att allt händer på en gång, helst redan igår. Men det kommer bli bra det här. Jag har tillit till universums plan med mig. 

Mina magiska armband

Så tillbaka till mina armband. Det är ett perfekt tillfälle för mig att stressa ner. Både på ett fysiskt och psykiskt sätt. För när jag sätter mig och pysslar med det så försvinner tid och rum. Jag älskar att göra mina armband. Och såklart så mår jag inte sämre av att det är häxarmband som jag gör. Det är symboler av pentagram, katter, kvastar, kittlar, häxhattar, månar. mm. på armbanden. Detta är en del av min magiska värld. Och det ligger smyckesdelar över hela vardagsrummet när jag håller på. Och om jag hade haft en skorsten så hade det flimrat ut massor av magiska färger ur den…hihi. Som det gör ur feernas hus i Törnrosa. Hur det än är så lägger jag in massor av kärlek, kraft och magi när jag gör mina armband. Och det tar sin lilla tid att trixa till de små berlockerna. Och mina tummar tar lite stryk också. Jag berättade ju att jag har ont i hela kroppen, så även i tummarna. Det är väl artros som spökar antar jag. Men det är ett kärt besvär. Och som med allt så får jag göra det i lagom doser. Det är väl förövrigt mina armband som håller mig kvar i andligheten. Det kreativa inom mig är en stor del av mig. En stor del som jag inte riktigt hinner med när jag jobbar heltid som lärare. Men det handlar väl om prioriteringar som med allting. Och det är det jag behöver komma underfund med? Hur ska mina prioriteringar se ut här framöver? 

Förresten, nu ljög lite här ovan, Det är inte bara armbanden som håller liv i min andlighet. Jag har faktiskt gått ett år på en prästinneutbildning med Lola Korpstjärna i spetsen. Och jag kan numera titulera mig som en Frejas dotter. Nu har jag startat mitt andra år. Men mer om det en annan gång. Dessutom håller jag på att skriva på en handbok för nya häxor, hur man på ett enkelt sätt kan locka fram häxan inom sig. Men vi får se hur det blir med den. Tiden räcker inte till. Hjälp! Måste prioritera…

Puss & Kram Lilitha Hex

Spöken i Gamla Stan…

Vandringen går vidare från Södermalm in till Gamla Stan. Där bland trånga gränder och spöklika gator är det inte konstigt att man känner av spökerier när mörkret faller på. Så var det i alla fall för mig när jag var där och gick. Och man undrar hur många osaliga själar som svävar omkring där i Gamla Stan. Om man stannar och lyssnar kan man höra små stilla viskningar från svunna tider. Och har man tur, eller otur, kan man se svartmunkar som springer över vid Tyska stallplanen. Det sägs även att det spökar i hörnhuset vid Själagårdsgatan 1. Ni får googla på de adresserna jag skriver om. Gatunamnet tros komma från Själagården, som var ett hem för gamla och sjuka under  1420 – talet. Själagården finansierades på gåvor från de bättre ställda så att de skulle få salighet i sin själ. På kvällar och nätter är det inte ovanligt att du kan höra både suckar och kvidanden från huset. Och ibland så ekar hemska skratt så att det isar i  ryggraden…

Lasse Lucidor

Det var även i Gamla Stan som den kända trubaduren Lasse Lucidor blev mördad en augustikväll 1674 på grund av en obesvarad skål. Folk var visst lättkränkta på den tiden också. Lucidor finns där nu som en osalig ande och söker efter frid. Stackarn blev dessutom begravd i en i en omärkt fattiggrav, men å andra sidan har han fått en minnessten som finns på Maria Magdalena kyrkogård. Not so bad.

Axel Von Fersen

Sen så har vi ju vålnaden efter Axel Von Fersen som spökar, och  hans blodiga vålnad vandrar rastlöst omkring i en kammare på Stora Nygatan 1. Denne vackra yngling som hade en kärlekshistoria med den franska drottningen Marie-Antoinette. Få kärlekshistorier har varit så omtalade och gett så mycket upphov till så många rykten som den mellan adelsmannen Axel von Fersen och Marie-Antoinette. Folket gillade inte honom. Han var rik, divig och dryg. Han blev ihjälslagen mitt bland folket på ett väldigt brutalt sätt den 20 juni 1810, och detta räknas till ett av historiens brutalaste våldsbrott. Så efter det så kallas han för Axel von Färsen…haha. Nej, jag bara skojade…han kallades INTE så. Det var ett väldigt dumt skämt.

Välkommen till Helvetet.

Man kan även besöka självaste helvetet när man är i Gamla Stan. I alla fall om man ska tro gamla sägner. Fram tills 1885 kallades den delen av Prästgatan som ligger norr om Storkyrkobrinken för Helvetet eller för Helvetesgränd. Detta berodde på att man förr i tiden trodde att det som låg norr om kyrkan blev en ohelig viloplats för de dödas själar. Det var även vid denna plats som bödelns stuga låg. Och bödeln var nog lika med helvetet. Bödeln var vanligen en dödsdömd person som fick leva mot att han arbetade som bödel. Kul jobb liksom. Han fick normalt också stadens märke inbränt och båda öronen avskurna för att inte kunna smita från sina uppgifter.

Gideon, Stockholms äldsta spöke

Och till sist så har vi ju Gideon, Stockholms äldsta spöke. Gideon är en svartmunk som drunknade på 800-talet när han skulle hjälpa sinordensbroder att kristna de vilda vikingarna på Birka. Det kan inte ha varit lätt. Men å andra sidan så kom han aldrig fram till Birka. Hans skepp förliste och hans stackars kropp spolades upp på land. Så på Birger Jarls Torg 5, där Kommerskollegiums byggnad står idag, befinner sig hans osaliga ande. Man kan möta honom nattetid i labyrinterna av korridorer, rum och medeltida källarvalv i den gamla byggnaden. Man går där och känner att någon går bakom en, men när man tittar efter så finns ingen där…spoooky. Och när saker och ting försvinner så skyller man på Gideon. Jag vill också ha ett spöke att skylla på. Som det är nu så skyller alla på mig fort något försvinner…

Det spökar på Södermalm…

Jag vet inte hur det är med er, men alltid när jag går på gator eller i gränder som det sägs spöka i, eller om jag bara får en ”spooky feeling”, så hör jag liksom spökmusik i öronen…haha. Men det är väl min fantasi som leker med mina sinnen. För min fantasi är det inget fel på. Just nu är det ju lite inne att vara i spökhus eller gå på spökvandring. Och såklart har jag gjort båda sakerna. Jag älskar spökerier! Bilden här ovan har dock inget med spökerierna på Södermalm att göra…

Det är synd att spökerier man hittar och läser om mestadels handlar om forna tider. Vet några som har träffat spöken i sina egna hem, ja, jag skriver spöken, men ni vet, andar, gengångare, döda själar osv…ja, kärt barn har många namn. Men tillbaka till det väsentliga. Det är väldigt intressant att läsa eller lyssna på andras spökberättelser/upplevelser. Speciellt nutida spökerier. Jag har varit både på Frammegården och gått spökvandring både här och där. Ett ställe som jag gillar är Södermalm/Stockholm. Jag har alltid haft en speciell känsla när jag går där. För att inte prata om Katarina församling där häxprocessen ägde rum under 1600-talet. Men den här gången är det inte häxerier jag vill berätta om. Nä, nu handlar det om spökerier. Den här tiden på året är jag väldigt hängiven spökerier. Och nu tänkte jag berätta lite om några spökerier som ägt rum på Södermalm. Mycket inspiration har jag fått från boken ”Stockholms spökhus”, skriven av Stig Linnell. En bok jag förövrigt älskar att bläddra i.

Jag vet inte om ni känner till Emanuel Swedenborg, (1688 – 1772), en berömd vetenskapsman som hamnade i en kris, funderade på livet och såg nånting mer bortom vetenskapen. Han blev lite av en mystiker. Han hade en trädgård på söder, vid Hornsgatan. Andra vetenskapsmän förlöjligade honom och när han senare började att få kontakt med ”andra sidan”, så blev han andeskådaren dit folk vallfärdade för att få hjälp med att få skåda in i sin framtid, eller för att få hjälp att hitta borttappade ting. Så när det är månljusa kvällar och om du av någon anledning är ute och går längs Hornsgatan, så passa på att titta till lite extra vid gatunummer 45, så kan det hända att du kommer att se hur Emanuel vandrar omkring i sin ståtliga trädgård och funderar över livets mysterier. Trädgården finns ju inte heller kvar men. Som tur är så är han visst ett vänligt spöke…..har jag hört.

Vid Södermannagatan 10, låg det förr ett trähus, som nu har flyttats till Skansen. Men på 20-talet berättades det om en vit skepnad som visade sig däroch skrämde folk. Förmodligen så skrämdes den nog inte på flit…Vem vet, den kanske inte visste att den var ett spöke. På söder låg också Södra Barnbördshuset, Södra BB . En osalig kvinnogestalt som skymtar förbi på avdelning 7. Sjukhuset byggdes i början av seklet och där finns historien om en barnmorska som efter en komplicerad förlossnig tog sitt liv i sin tjänstebostad som låg på avdelningen. Efter den svåra förlossning så dog både mamma och barn, något som hon kände stor skuld över och därför gick och hängde sig i sitt rum. 

Sen dess finns det berättelser om viskande ljud, frasande kjoltyg och smygande fotsteg. Och personalen som jobbade där fick påhälsning från en kvinna utan ansikte. En del säger att hon gick genom väggar. Idag ligger delar av Maria beroendecentrum där, och vi får väl hoppas att de får vara ifred… Kan nämnas att de gamla sjukhussalarna nu för tiden används som personalutbildning om dagarna, men aldrig på nätterna…

Sen så har vi ju spöket på Skanskvarn, vid Gullmarsplan. Från början var det alltså en väderkvarnen och som lades ner 1882. Kvarnen står kvar där än i dag, men nyttjas numera som restaurang, som jag dessvärre inte besökt än, men som jag planerat att göra väldigt länge. I alla fall. Det spökar där och spöket som heter Linda, var en stark och kraftig mjölnerska, och som av misstag, (?), råkade ”tappa” en tung säck över sin man som dog på direkten. Och sen dess sägs det att hon fylld med sorg, eller skuld(?) går och sörjer sin man, släpande på sina mjölksäckar. (Ja, nånstans där i mellan har hon väl själv gått och dött på nåt vis). Men hon är ett vänligt spöke som inte vill någon levande varelse illa.

                                                        
                                                                   

Till sist en spökramsa

Han kan vara lååååång,
han kan vara kort.
Han kan vara liten,
han kan vara stor.
Långt där nere ett spöke bor.
Men är han farlig?
Nej nej nej,
han vill bara säga: HEJ!

Så nu vet vi det…spöken är inte farliga.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att jag aldrig lär mig…

Mitt liv har på något vis börjat ta slut. Fast på ett annat sätt håller det på i fullt ös. Man brukar säga att det ena utesluter inte det andra. Men när det gäller mig så är det inte så. Det ena uteslutar det andra. Det är liksom antingen eller. I alla fall som livet ser ut nu. Jag jobbar fulltid som lärare. Att jobba som lärare är otroligt kul tycker jag. Och jag älskar min klass och min arbetsplats. Jag älskar mina kollegor och jag älskar min chef/rektorn. Jag älskar att jobba med barn. De ger så otroligt mycket inspiration emellanåt. Många goda skratt och möten sker. Men där finns också många olika livsöden. Sorg. Pappersarbete. Möten. Detta tar all min kraft ifrån mig. Jag orkar inte annat än att vara lärare. Och knappt det. Frågan är om jag ens är en bra lärare i nuläget? Känner mig lite avskärmat från verkligheten. Avskärmad från livet.

För jag är sån, att när jag gör något som jag brinner för, då ger jag 100 % och mer. Jag menar, det är ju trots allt mitt yrke som jag får lön för. Jag är en del av ett samhälle där man ska göra rätt för sig. Och jag lovar att jag gör allt i min makt att barnen ska få det så bra som möjligt. Både socialt och kunskapsmässigt. Det blir ett stort lass att bära. Större än jag orkar bära. Men det är sån jag är. Jag kan liksom inte skärma av mig. Mina sköldar fälls aldrig upp eller ner och jag står helt blottad. Jag tar in mer än jag hinner att bearbeta. Tillbringaren fyllts på mer och mer och nu står bara vattnet och rinner över. Vilket slöseri!

Mitt andra liv håller på att sina bort. Mitt andra liv. Mitt andliga liv. Ni vet, det där livet i mitt skymningsland. Det liv som är en så stor bit inom mig. Ni vet där jag kan sitta för mig själv och göra magiska ljus och armband. Där jag kan sitta och skriva om magiska tips och häxerier. Där jag kan vara helt den jag är utan krav och måsten. Men allt mer sällan hinner jag att vara där. Och likt Avalons dimmor håller det på att försvinna från mig, där mitt framför ögonen. Där är alltmer en dimma som inte skingrar sig längre. Var är mitt skymningsland, mitt eget Avalon?

Magin håller på att blekna…

Mitt liv håller på att koka som en häxkittel med bubblande gift, med belladonna, med spikklubba för att långsamt avsluta någons liv. Hokus! Pokus! Min kittel innehåller snabbmat, dålig sömn, stress, ingen egentid, ingen träning, övervikt, sömnapné, högt blodtryck, värk, hjärtklappning. Jag inser det. Jag håller långsamt på att avsluta mitt eget liv. Jag är som en tickande bomb. Vilken dålig soppa jag håller på att göra.

Jag hinner inte med att leva. Att skratta. Att andas. Jag känner hur allt är på väg att gå åt helvete. Jag gråter inombords när jag tänker på att jag är på väg dit igen. Till helvetet. Men jag orkar snart inte mer. Fast jag trivs, fast jag vill, fast jag försöker, fast jag är stark! Jag undrar hur alla andra gör? Hur orkar dem? Hur hinner dem? Jag är inget undantag. Jag är inte unik. Jag gör inte mera än andra. Ändå känner jag att något är fel. Stickningar i huden. Viskningar. Jag är fel. Samhället är fel. Ja, vem ska jag skylla på? På mig, på samhället? Kanske på mina val jag gjort och gör. Jag har själv valt mitt liv på något vis. Men jag tänkte inte på de konsekvenser som blir av de val jag gjort i livet. I alla fall inte när jag var yngre. Vem pratade om konsekvenstänk på den tiden då jag växte upp? Det är dags att börja tänka på det nu! Nu när det nästan är försent. Gör det viktigaste först, prioritera!  Vad är ens viktigast? Jag, familjen, barnen. Men fungerar det verkligen i praktiken?

Vad är viktigast? Att leva i någorlunda harmoni med mindre pengar, eller i ett stort kaos med mera pengar? Ja, det valet skulle kunna vara enkelt att svara på tycker någon. Men är svaret så enkelt? Det är skillnad på att ha en dröm och sen i verkligheten kunna förverkliga den. För riktigt så enkelt är det inte. Jag vet av egen erfarenhet. Jag har försökt. Det gick sådär. Jag menar, allting kostar. Och det kostar mycket. Det finns inget boende som är speciellt billigt numera om man inte vill bo i en grotta i skogen. Och i ärlighetens namn är det inget för mig. Och så höga krav har jag inte. Jag bor inte speciellt flott. Har inga dyrare vanor. Men saker och ting kostar. Men det är inte däri mitt lilla dilemma är. Mitt dilemma är att jag inte hinner med att leva det liv jag önskar jag hade. Det jag så länge strävat efter. Någonstans har jag prioriterat fel. Igen. Vad hände liksom…

Lever jag det liv jag önskar?

Jag vet ju att när tiden för pensionering kommer så blir det inte mycket kvar av pengarna. Ändå så är jag inte speciellt orolig för den tiden. Vem vet, man kanske inte ens lever då så varför oroa sig. Men jag ska ärligt säga att jag längtar tills den dagen om jag nu skulle leva då. Vilket jag såklart förmodligen gör. Men det är några år kvar för mig. Jag måste ta ett beslut om mitt liv. Tiden börjar bli knapp. Jag är inte 20 år längre. Åldern tar ut sin rätt. Krämporna gör sig påminda. Klockan tickar. Jag vet att man inte kan få allt man önskar. Det skulle vara orealistiskt. Lite svinn får man räkna med. Men man kan försöka att komma en bit på vägen. Men jag känner mig velig i mitt beslut. Ensam. Lever jag det liv som jag önskar? Handen på hjärtat! Nej, det gör jag inte. Jag lever i en del av livet som jag önskar. Men den delen har kommit att ta för stor plats i mitt liv. Den sanna och innersta önskningen har börjat fallera. Balansen håller på att tippa över. Och snart ligger jag där i en hög och försöker att kravla mig upp igen. Att jag aldrig lär mig…

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Drömmar om döden

”Jag satt i en bil med min familj. En grupp med människor kommer varav en av killarna har en pistol i handen. Han siktar och skjuter och träffar just mig. Jag hör bara skottet, en bedövande smäll. Så blir allt tyst… Tiden liksom stannar. Men jag känner det direkt. Jag har blivit träffad. Jag vet att jag tänker i drömmen, att nu dör jag nog. Jag kommer dö! Jag blir förvånad över att jag inte känner någon smärta. Det känns behagligt på något vis. Så det är så här det känns att dö, man känner ingenting. Jag känner hur jag långsamt och fridfullt domnar bort, försvinner, för att sakta vakna upp ur drömmen.”

När jag vaknade upp ur drömmen log jag för mig själv och tänkte att det där var ju inte så farligt. Egentligen var det en ganska härlig känsla. Sleeping-Beauty-fantasy-17437684-968-864Fridfullt, tyst och harmoniskt. Varför drömmer jag att jag dör? Kanske för att mitt undermedvetna ville tala om för mig att jag inte skulle vara rädd för döden. Drömmarna talar ju till oss, så det gäller att lära sig att tolka dem. Förresten jag är egentligen inte rädd för själva döden, utan mera sättet jag kommer att dö på. Jag drömde något annat liknande, men då var det en stor giftorm som bet mig, men exakt samma känsla. Att man sakta domnar bort, fridfull och harmoniskt för att sen vakna upp i sängen och känna sig lättad. Jag har funderat mycket över dessa drömmar och har tolkat det som att drömmen vill berätta för mig att det inte är så hemskt att dö i alla fall. Att den dagen det händer så glider jag bara in i dödens rike som i en drömvärld. Och att det förmodligen är mycket värre för de nära och kära. Ni som har följt mig och min förra blogg vet ju att jag har levt med mycket stark dödsångest i många år. Döden har varit både min vän och fiende. Och jag har kämpat mig igenom många av dödens kyliga salar. Men det är en annan historia.

Som sagt, drömmarna berättar om det liv DU lever och kanske inte döden står för samma sak för dig i din dröm. Döden är ett avslut på ett eller annat sätt. Så om någon dör i din dröm, betyder det inte att någon dör på riktigt, om du inte är sanndrömmare förstås, (hjälp), men det tar vi inte nu. Att någon dör är mera en fingervisning om att en person, eller en känsla är på väg att försvinna ur ditt liv. Alltså symboliserar döden i en dröm olika förvandlingsfaser i livet ungefär som kort nummer 13, döden, i tarotleken. Ibland måste något få ett slut för att kunna påbörjas på nytt. Och ett avslut kan ha många olika ansikten.

Vad som dock är viktigt är att man tolkar sin dröm utifrån sig själv. Hur mår man när man vaknar? Känner du dig stark eller känner du dig svag? Är du glad eller ledsen? Detta är en fingervisning om vad drömmen vill säga dig. Ingen kan komma och tolka dina drömmar om de inte får ha ett samtal med dig. Du är den som kan ditt liv bäst. Att tolka drömmar är heller inte ett sätt att spå eller att se in i framtiden. Drömtolkning är mera ett underfundigt sätt att kunna hjälpa dig att hantera vardagsproblem, eller djupare livsfrågor. Men som sagt, det är du som är bäst på att tolka dina drömmar för det är du som vet hur ditt liv ser ut, och det som är hemskt för dig kan vara gott för någon annan. Som i mina drömmar om döden. Jag kände en befrielse när jag dog. Hur kan det vara befriande att dö? Ja, om man känner mig eller pratar med mig är det förstås mycket enklare att förstå varför det är så.

Drömskola

dreams_110014765Jag jobbar mycket med mina drömmar. Jag har för en tid sedan gått en kurs,  ”Drömskolan”, en fantastisk kurs av Agneta Oreheim. Man drömmer i genomsnitt ca 130 000 drömmar under sin livstid. Vissa drömmar minns vi tydligt och vissa drömmar minns vi inte alls. Och varje natt tar vi oss igenom ca 4 – 6 drömmar.  Så i princip drömmer vi ca 7 år av vårt liv om vi räknar på att bli ca 75 år. Det vore ju konstigt om drömmarna inte har någon större betydelse för oss, eller hur? Att tyda drömmar är något som vi alla borde ägna oss mera åt. Drömmarna talar till oss varje natt, och om vi bara lär oss att tolka dem så lär vi oss väldigt mycket om oss själva. Jag kan bara tala för mig själv, men det är otroligt vad det undermedvetna talar till oss utan att vi lyssnar. Jag har många gånger fått hjälp av mina drömmar. Svar på frågor och lösningar på problem som jag haft. Jag är själv svaret på mina drömmar. Jag har själv huvudrollen under nattens timmar. Jag vet,  för jag har varit med om det.

Men för att göra en liten drömtolkning. Om man till exempel drömmer om ett fordon så står oftast fordonet för dig själv, hur du tar dig fram i livet. Viktigt då är att se i vilken form fordonet är. Är det en skrotbil, ja, då mår du nog ganska så risigt, och om du har en snygg sportbil, jag då känner du dig nog mera levande. Detsamma gäller om man drömmer om ett hus. Huset är du djälv och hur din grundkänsla mår.  Är huset städat eller är det rörigt? jämför med dig själv så får du många svar på hur ditt liv ser ut. Ja, ni förstår nog vad jag menar. Alltså, kvalitén på saker och ting i drömmen visar oftast kvalitén på hur du mår eller känner, eller på hur din livssituation ser ut just då.

Vi kan gå vidare med fordonet, så kan det även vara en vägvisning på vem som kör, oftast så är det den som kör som har kontroll. Är det du själv som kör, ja då är det du själv som har kontroll. Vilka har du omkring dig i fordonet, är det någon du känner? Vad betyder denna person för dig? Finns det okända personer i bilen? Vad står det okända för? Man kan plocka isär en dröm ganska så rejält om man vill. Men då är det bäst att man har en professionell drömtolkare vid sin sida.

Så bli vän med dina drömmar och låt dem berätta saker om dig, för dig. Ett litet tips om du vill minnas dina drömmar så är ju en anteckningsbok bra att ha bredvid dig vid sängen och att skriva upp vad du drömt om direkt när du vaknar. Många gånger har det varit så att när jag vaknat så minns jag drömmen exakt, men inte orkat skriva just då, och sen ett par timmar efteråt minns jag knappt vad jag drömde om. Visst är det märkligt? Och väldigt irriterande tycker jag. Så ta vara på dina drömmar direkt när du vaknar och vårda dem ömt. Det är ditt liv det handlar om.

Att påverka drömmar på magiskt sätt

Nu kan jag ju inte låta bli att blanda in lite magi här också. För självklart kan du med enkla knep skapa dina egna drömmar. Många naturliga hjälpmedel till att drömma kan du hitta i din egen kryddhylla. Eller med fördel köpas i en affär nära dig. Här är några enkla tips:

  • Om du vill ha fredliga och avkopplande drömmar, placera en bukett av jasmin bredvid din säng.
  • Om du vill ha beskydd i dina drömmar och när du sover, häng gråbo vid dörren för att hindra att ondska ska komma över din tröskel.
  • Om du behöver lära dig något i en dröm, placera ett lagerblad under kudden och be om kunskap.
  • Om du bara vill ha trevliga drömmar, använd dig av en påse lavendel. Avkopplande.
  • Ställ en bukett med kaprifoler i ditt sovrum. Kaprifolens hänförande doft ger goda och tydliga drömmar.
  • Rölleka skyddar dig från förtrollning ifrån drömmarnas land och håller dina mardrömmar borta. Lägg en tygpåse med rölleka under kudden, eller drick en kopp rölleka-the innan sängdags. (Tänk på att rölleka är en giftig ört så dosera med måtta)
  • Om du lägger blad från Rölleka på vartdera ögat så får du vackra drömmar.
  • Videbark skyddar dig också mot mardrömmar. Det jagar även bort nattens onda makter och ger dig en god sömn.
  • Om du vill skicka en psykisk dröm till en kär vän, så blås frön från toppen av en maskros i hans eller hennes riktning och projicera din önskan, sedan gå raka vägen och sov.
  • Ringblomman ger dig spirituella och tydliga drömmar. Om du vill att dina drömmar ska gå i uppfyllelse så lägg en bukett med ringblommor under din säng. Säg din önskan högt, och den ska komma till dig.

Mitt drömarbete fortsätter…

Puss å kram/Lilitha Hex

 

Vi har osynliga hjälpare

Jag måste få berätta…

Jag min man och två av våra vänner kände att det skulle vara skönt att åka iväg på en liten kryssning. Så vi bestämde oss för att göra det. Jag tog på mig ansvaret att kolla upp och boka resan. En dygnsresa på Ålandshav. Jag är dessvärre ganska seg ibland, eller jag har en tendens att göra allting i sista minuten. Jag lever under den filosofin att allting löser sig. Dessutom var det en speciell artist vi ville gå på. Lasse Berghagen. Jag trodde absolut inte att biljetterna skulle ta slut. Trodde inte att han var så poppis. Eller att de bättre hytterna skulle ta slut. Absolut inte. Tänk så fel jag hade. Döm om min förvåning när jag satte mig ner och skulle boka resan. Alla fina och bra hytter var slut. De enda hytter som fanns kvar var dem under däck. Ni vet, de där läskiga C-hytterna utan fönster. 

Att våga be änglarna, våra hjälpare om hjälp

Opps! Jag blev lite svettig. Vad skulle jag göra nu? Jag som lovat att fixa detta. Jag som sagt att det skulle finnas hytter utan problem. Jag satt febrilt och försökte hitta bra hytter men utan resultat. Jag klickade runt som en lättare orkan för att hitta bra hytter. Det gick inge vidare. Jag ringde in och frågade om det fanns kvar hytter i kategori A, möjligtvis B. Men det var tvärfullt förutom vissa C-hytter. Aldrig att jag skulle åka på en Ålandskryssning och sova i en C-hytt under däck. Never! Det är säkert inget fel i det, men inte för mig då jag har en släng av klaustrofobi. Jag måste ha ett fönster som jag kan kika ut genom då och då, speciellt på morgonen när jag vaknar. Jag får lite lätt panik annars. Men strunt the same. Dit jag vill komma är att jag till slut bad om hjälp. Jag bad en av ärkeänglarna, nämligen Ärkeängel Mikael. Min ängel i drömmen. För när jag suttit där hela morgonen utan resultat kände jag att jag nog måste be om hjälp. Jag brukar inte be om hjälp i tid och otid, men ibland så… Jag blundade och bad högt om vad jag önskade. Och jag kände tillit och tackade ödmjukt. Jag erfor ett blått sken över mitt vardagsrum. Så gick jag direkt in och kollade igen och där plötsligt fanns två lediga A-hytter. Jag trodde knappt mina ögon. Jag klickade snabbt och bokade hytterna kvickt. Jag hade blivit hörd. Jag kände ända in i mitt hjärta att jag hade blivit hörd. Min önskan hade slagit in. Igen. Tack min skyddsängel, min hjälpare.

Vi har osynliga hjälpare

Många skulle säkert se detta som en slump. Men det är inte så jag ser det. Det är inte första gången detta händer mig. Det händer ganska ofta att jag ber om hjälp på detta sätt och faktiskt får hjälp ganska så omgående. Det kan handla om borttappade saker här hemma eller när jag vill ha en parkeringsplats för bilen osv. Men alltid inför varje fråga är jag väldigt ödmjuk. Och jag är väldigt noga med att tacka ordentligt för hjälpen efteråt. Ja, jag vet att det låter flummigt. 

Alla har vi varit med om att saker och ting bara försvinner på ett eller annat sätt. Ibland så är det ungarna som tagit det, eller din käraste, eller också är det du själv som förlagt det nånstans. Jag är expert på att förlägga saker överallt. Men ibland så är bara saker och ting borta fast du vet att ingen har rört det. Faktum är att saken är borta och det spelar ingen roll hur mycket du eller ni går omkring och letar, den är borta!!! Hur irriterande som helst. Jag kan bli helt gaaaalen av att vissa saker försvinner och att jag inte hittar dem. Ibland händer det märkliga saker omkring oss, omkring mig, och ibland undrar jag om inte någon retas med mig? Jag har läst någonstans att våra hjälpare gillar att skoja med oss ibland. 

jack-jibbitz_117633578Som en gång när min man hade köpt två stycken figurer som man kan sätta på foppatofflor. Det var två stycken Jack Skellington-figurer. Vi satt vid köksbordet och plockade upp dem ur påsen. Kristina fick en men den andra ville hon inte ha, vi tänkte att den ger vi bort till Kristinas kompis Sofia. Sagt och gjort. Nu skulle vi lägga undan den så att den inte skulle komma bort…icke då. Den var redan borta!!! Bara sådär. Vi hade nyss suttit och pillat på den. Så var den plötsligt borta. Både jag och min man började leta runt efter den. Jag hade ju lagt den på köksbordet! Vi tittade på bordet, under bordet, i påsen den låg i, men ingenstans var den där förbaskade ”Jack”. Alltså jag letade hela kvällen, men utan resultat. Det var verkligen märkligt. Vi gav motstridigt upp. Vi slängde påsen den legat i. Jag kunde knappt somna på grund av den där Jack…

Natten svepte över oss. Morgonen grydde.

Hör och häpna till min förvåning när jag kommer ner till köket nästa morgon. Vad tror ni ligger där på köksbordet helt öppet? Alltså jag trodde inte det var sant. Jag var tvungen att gnugga mig i ögonen.  Men där låg den, ”Jack Skellington”. Hur hade den hamnat där? Jag frågade de andra i huset men ingen fattade nånting. Ok tänker ni, någon hade lagt dit den under natten, typ min man eller Kristina. Men Kristina var uteslutet då hon aldrig skulle gå ner själv till köket på natten, och min man var det inte heller, inte Lovisa… och katten? Näää, knappast. Alltså den där Jack alltså! Någon hade helt klart skojat med mig. Men vem…

Så en annan sak som hände. Lovisa hade tappat bort en liten, liten rosa plastfigur, en av de tre feerna i Törnrosa, cirka 1 cm stor.disney_620_117634908 Är det något som gör mig otroligt irriterad så är det när det saknas något ur en serie eller pusselbit eller liknande. Jag kan leta i flera timmar tills jag hittar saken. Men den lilla fen var borta. Jag letade överallt, Jag gick runt i huset och letade på golven, under soffor och bord. Jag gick med sopborsten och sopade och letade överallt. Jag höll på i nästan en timme… men nej den var borta. Jäkla lilla figur.

Jag blev så otroligt frustrerad först, men så kom jag på att när jag läste i boken ”Fråga dina vägvisare”, av Sonia Choquette. En bok som handlar om våra skyddsänglar och hjälpare som vi har omkring oss. Och i ett kapitel står det om något som heter ”löpare”, (och det här gillar jag), alltså andar som springer i förväg och hjälper dig att hitta eller fixa saker åt fraga-dina-vagvisaredig. Och vet ni? Detta köper jag fullkomligt. Blev riktigt häpen när jag kände igen mig i boken när jag läste om dessa ”löpare”, som jag dagligen använder mig av utan att vara medveten det. Jag har ju förstått att det är någon/något omkring mig som hjälper mig men inte att det hade ett visst namn. Eller att flera använder sig av detta. Hurra! Jag är icke tokig alena. Nu vet jag bättre och min medvetenhet har gjort mig väldigt ödmjuk inför dessa underbara andar. Jag är och har alltid varit väldigt noga med att alltid tacka efter varje gång jag fått hjälp. Så nu vet jag vilka jag tackar… 

I alla fall, tillbaka till den lilla fen. I den boken står det i alla fall att man ska fråga högt om man vill ha hjälp med att finna saker å ting. Så jag sa högt: Snälla, hjälp mig att hitta den lilla rosa fen. Ja, jag vet att det låter helt knäppt. I alla fall så går jag ut i hallen och vad är det som ligger där mitt på golvet… helt öppet?  Jo, den lilla rosa fen. Finns inte en chans att jag kunnat missa den när jag letade. Jag stod bara och gapade, hur var det möjligt? Ja, jag vet faktiskt inte?

Det är underbart när det händer

Samma sak när ett litet lock till Lovisas lilla prickiga tekanna var borta. Som sagt, sånt här gör mig gaaalen. Och jag letade efter locket i flera dagar. Jag gick i genom alla hennes saker. Tittade i hennes leklådor med mera, och förstås under soffan, bord och jag ni vet… Men det jäkla locket var borta. Jag höll på att bli tokig för jag tänkte på locket hela tiden. Ja, det kanske låter lite tvångsaktigt…haha. Alla har vi våra små konstiga egenskaper. Så när jag slutligen satt där på golvet och slet i mitt hår så sa jag högt: Snälla, någon, hjälp mig hitta locket till den prickiga tekannan… Min man satt i samma rum och hörde hur jagtekanna_117672801 frågade rakt ut i luften och han bara skakade på huvudet. Men han börjar bli van. Det kanske tog nån minut så for en tanke om att jag skulle titta i legolådan…och där låg locket. Jag log för mig själv och tackade för hjälpen. Te-servisen var komplett igen. Yay! Visst är det helt otroligt? Jag kan inte låta bli att förundras. Tack för det kära hjälpare eller vad det nu var som hjälpte mig. 

Ja, jag kan berätta hur många saker som helst som jag har hittat när jag frågat efter det högt. Min äldre dotter har varit med mig när det har hänt och hon är lika häpen varje gång det händer. Självklart fungerar det ju inte om en sak verkligen är försvunnen, eller om den blivit stulen eller att man tappat den ute någonstans. Men annars så kan det kan handla om att hitta mina nycklar, att hitta parkeringsplatser, varor i affären som är slut men som dyker upp där de inte ska stå. Ja, jag tycker själv att det är lite spooky i bland, men nu har det hänt så ofta så nu är det en vanlig magisk företeelse som finns i min vardag. Och jag är så tacksam över detta. Jag älskar det. Det är helt underbart när det händer. Och nu måste jag gå och kika lite i Sonia Choquette`s bok igen.

Hur tänker ni när det gäller skyddsänglar och hjälpare? Har ni varit med om liknande händelser? Berätta gärna…

Puss & Kram Lilitha Hex

Höstfeeling…

I dag är det söndag och det är en riktig härlig höstdag. Eller i alla fall känslan av att det är höst. Hösten har inte riktigt kommit än. Men det är en speciell känsla och doft i luften tycker jag. Och vissa löv har börjat att gulna. Naturen byter sakta skepnad. Moder Jord förbereder sig för det kommande mörkret. För dansen med de virvlande gula löven. Det är en vacker tid. Och som ni kanske vet så älskar jag hösten. Det är verkligen min favoritårstid. Inga mygg och fästingar. Getingarna börjar på att dra sig tillbaka. Halleluja! Vilket får mig att känna mera harmoni när jag är ute. Jag har ju lite fobier som jag lever med under sommaren och det blir såklart lättare att leva nu under denna årstid. En annan sak som är väldigt roligt nu under hösten är ju att Halloween infinner sig framöver. Alltså, jag erkänner. Jag älskar Halloween. Det är en speciell känsla som sveper in i min kropp under denna tid. Men det handlar inte bara om läskiga monster, spöken och vampyrer och sånt. Det är även de där sköna ”höfärgade” sakerna som tilltalar mig. Som majs, halm, fågelskrämmor, solrosor och pumpor. Framför allt pumpor. Jag är galen i pumpor i alla dess former. Och jag blir alltid lika glad när jag ser att dem dyker upp i affärerna. Jag blir som ett barn i en leksaksaffär. Måste ha! Är det någon som känner igen sig?

I dag är det 50 dagar kvar till Halloween!

Så i dag så tog jag fram mina små höstfigurer som jag lyckligtvis nog köpte när vi var i Budapest för några år sen. Min svärfar kommer därifrån och vi var där och hälsade på den sidan av släkten.  Jag gillade verkligen Ungern och jag gillade Budapest. Vi var där i oktober månad. Och då hamnade jag i en butik som inför Halloween hade dessa till försäljning. Och visst är dem bedårande. Känns lite kul att ha dem framme. Det är faktiskt första gången jag ställer fram dem förresten. Har liksom glömt bort jag hade dem där i skåpet. Tur att man städar och rensar ibland. Då hittar man grejer vill jag lova. Och dem blev en lite färgklick där dem står på hyllan.

Sen så är jag väldigt förtjust i spöken såklart. Så då hittade jag detta lilla  lampspöke som skiftar i olika färger på Wish. Svårt att låta bli att köpa. Jag gillar min lilla barnsliga sida. Det är mycket enklare att leva så. Och urgulligt är det i alla fall. Och jag vet att lilla Molly, mitt barnbarn kommer att gilla det framöver. Spökfarmor är på gång…hehe. En annan sak är att under denna tid så blir min lilla häxiga sida mera aktiv. Plötsligt dyker massa idéer  och planer fram om vad jag skulle vilja göra. Hösten ger mig någon slags energi. Magiska ljus, armband, magiska oljor å örtblandningar. Och en annan sak som jag verkligen gillar är ljus, förresten vem gör inte det? Men nu när dagarna blir mörkare och kyligare är det mysigt att tända lite ljus. Och det fanns en tid då jag gjorde magiska ljus. Alltså ljus med olika magiska örter i. Men så tog orken slut. Min kreativa sida har nämligen legat på is en längre tid. Men nu så börjar skaparkänslan att pocka på. Hittade några ljus som jag gjort för en tid sen och dem är ju riktigt fina. Jag kan om jag bara vill. Ska nog göra några sådana här framöver. Om jag orkar…

Räcker man till…

Ja, det här blev ett litet annorlunda inlägg. Men det kändes skönt att få berätta lite om hur jag känner just nu. Sådär lagom harmonisk och häxig. Det är så skönt när den där harmoniska feelingen infinner sig. I bland längtar jag verkligen efter den. Arbetet som lärare tar väldigt mycket kraft och energi från mig. Och när jag kommer hem om dagarna är jag helt slut. Orkar ingenting. I bland funderar jag över om det ska behöva vara så. Är det värt det? Man lägger ner all sin känsla och energi på eleverna man har. Man vill att de ska må bra, att de ska lära sig något nytt varje dag. Men det är inte lärandet som tar mest energi, det är allt det där runt omkring som händer och som ska göras. Man räcker inte till. Man tvivlar. Men jag får ge det ett chans. Nä, nu kom jag in på något helt annat. Nu är det söndag och jag njuter av att vara ledig och hemma med familjen och mysa. Det är kvalitetstid i högsta grad.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att leva som häxa…

Vi har gått in i mörkare tider igen. Dagarna känns kortare och sakta ser man hur naturen byter skepnad. Det är redan september och månen är i växande. Hösten kommer smygande. Jag älskar hösten. Det är under denna årstid som häxan inom mig är som mest aktiv. Min egen underbara och kärleksfulla häxa som bor inom mig. Många frågar mig hur det är att leva som häxa? Svaret är inte alltid lätt att ge. För hur är det egentligen? Svårt att förklara något som är så enkelt att veta av mig själv. Ett svar som inte alltid går att svara på, det bara finns där inom mig. Och faktum är att det längre inte är så viktigt att kalla mig häxa. Jag är jag liksom. Och jag är så mycket…

Men…

Eftersom jag ändå vill fokusera på just det där med att vara häxa. Att leva som häxa är att leva i nuet. Att inte döma och värdera vad som händer omkring oss. Att inte slösa energi på sånt som vi inte behöver. Det är inte lätt att förstå, men allt sker av en viss orsak även om det är svårt att förstå det när man står där mitt i det hela. Men oftast kommer en dag då vi får insikt om varför saker och ting sker. Då man får sin aha-upplevelse. Så det var därför. Jag lever med detta varje dag. Det är en naturlig del i mitt liv. För det händer saker hela tiden. Låter det flummigt?

Jag har sagt det förut, men säger det igen. Att leva som häxa är att leva med gudinnorna, blommorna, djuren, ja med allt som finns och lever omkring oss. Vi känner ett samband med det som varit och med det som kommer. Ibland är livet roligt och levande men ibland så innebär det även sorg och smärta. Vi ser alla orsaker och händelserna som nödvändiga småresor som vi måste göra för att växa och utvecklas som individer. Ibland så överlämnar vi allt till universum och låter det som komma skall får komma. Men ibland vill man vara med och försöka påverka och då använder vi oss utav olika magiska ritualer. På sätt och vis så låter vi magin styra oss på rätt väg, men ändå med universums kosmiska lagar i åtanke. Magin är ett sätt där man med tanken och energier försöker att påverka det vi har och önskar omkring oss.

Att leva med magi i vardagen innebär ju inte att man går och sprätter med en trollstav hela dagarna och trollar fram sådant man behöver eller vill ha. Nog för att det skulle vara både praktiskt och skönt vissa dagar men riktigt så enkelt är det ju förstås inte. Det räcker inte heller med att bara läsa upp en magisk ramsa hur som helst för att få till sig det man önskar. Själva ramsan är bara ett hjälpmedel, Typ, för att kunna spika i en spik bör du ha en hammare. För att lyckas måste du dessutom veta hur man utför magi.

Magi är alltså ett sätt att använda sin vilja till att åstadkomma förändringar i livet och det du har omkring dig, att du riktar energi mot de mål du önskar. Allt handlar om energier och vad du gör med dem. Och det bästa är förstås att ha goda avsikter innan du slänger iväg en önskan. För som du vet så kommer det du önskar tillbaka till dig på ett eller annat vis, både på gott och ont. Det som är viktigt är att man lär sig att känna, forma och rikta kraften eller energierna på det sätt som gynnar alla.

Magi är en händelse som kommer till dig för att du förtjänat det på ett eller annat vis. Du vet de där karmafraserna, som man sår får man skörda, som man bäddar får man ligga osv. Så på så vis kan det ju vara enkelt om man bara tänker på hur man är och beter sig. Den fyller allting, levande varelser och döda föremål, på ett eller annat sätt. Vi människor kan, om vi vill, använda den kraften för att påverka oss själva och vår omgivning.

Och vi måste försöka vara noggranna med vilka beslut vi tar, för när man fattar viktiga beslut i sitt liv, då sätts hela universum i rörelse…

Ha nu en underbar lördag. Och om ni ska upp och flyga i dag så se till att klä på er varmt för det är kyliga vindar där uppe.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att skapa sitt inre altare

Jag har kommit till en fas i livet då häxan inom mig får stå tillbaka lite. Det är så mycket som händer omkring mig just nu. Ja, jag vet. Så känner alla. Egentligen skulle jag inte ens behöva skriva det. Det är så livet är för de flesta nu för tiden. Det är fullt med stressade människor. Det är sällan man möter någon som säger att de har för lite att göra. Och detsamma gäller ju mig förstås. Jag ser till att ha det lite stressigt jag också. Ändå försöker jag nu för tiden att inte göra mera än jag hinner och orkar. Både på gott och ont. Tvätthögarna blir flera och dammtussarna invaderar här och där. Jag skulle aldrig kunna sätta mig ner och känna att jag inte har något att göra. För det finns det alltid. Men ibland struntar jag i det och får således ta konsekvenserna av det förstås. Ibland önskar jag att jag någongång kunde sitta i soffan och ha lite långtråkigt. Att sitta där och känna att det inte finns något att göra. Men nu, fort jag sätter mig i soffan bombarderar hjärnan mig om vad jag minsann borde göra.

Häxan inom mig finns alltid där även om det inte märks…

Tillbaka till mina häxerier.  För fast jag inte är så aktiv som häxa utåt så är mitt inre alltid med i universums salar. Det kanske inte alltid märks men jag är starkt präglad av häxan inom mig. Men som ni förstår av texten ovanför så hinner jag inte riktigt med det livet. Kanske jag är för lat, eller för oorganiserad? Eller kanske jag prioriterar fel? Dessutom har jag väldigt ont i min kropp, i mina knän, min rygg och höfter. Det är en kamp varje dag när man ska kliva upp ur sängen. Snart är man redo för domkraft och rullator. Nä, så illa är det inte. När man väl kommit igång så fungerar kroppen helt ok. Är man dessutom av lite större storlek så är det ju inte konstigt att kroppen reagerar. Det blir tungt i längden. Men det finns dem som har det värre. Nu kom jag visst bort från häxerierna igen. Ni ser hur det är? Tankar hit och dit.

Vi håller på att bygga om vår altan. Och det blir ju inte mindre stökigt av det. Det står målarburkar, penslar, rollers och jag vet inte vad, överallt i huset. Perfekt för den inre friden. Not! Men den kommer. När altanen blir färdig kommer det bli bättre. Jag kommer då att fixa till mitt utealtare. Mitt utealtare är verkligen ett nödvändigt måste för mig. Där tillbringar jag mycket tid. Mitt nya altare ska nu vara på höger sida av altanen och när månen är framme kommer den att lysa rakt på mitt altare. Hur magiskt kommer inte det att bli? Då kommer mitt altare plötsligt bli till ett litet måntempel. Jag lovar att lägga upp en bild när jag fixat till det hela. Men jag måste säga att jag känner mig liiite lost nu när mitt utealtare inte finns där. Men som det ser ut nu, i trädgården så fungerar det inte. Såklart har jag ett altare inomhus. Bredvid min säng.  Men av någon anledning så fyller inte det mitt behov just nu. Borde smycka om där. Det blir väl vid Samhain, (Halloween) som det sker. I bland får saker och ting bida sin tid. Jag får använda mig av mitt inre altare. Det är alltid tillgängligt var jag än är.

Kontakten med universum finns alltid där…

Att nyttja sitt inre altare är något som jag alltid har gjort. Perfekt när man inte har tillgång till sina reala magiska platser. Som mor till 4 barn så har man fått ta de små stunder som har fungerat även om man haft en racerbil eller prinsessvisa i bakgrunden. Man får inte göra saker och ting för komplicerat. Vi lever här och nu. Det är bara att sätta sig ner och blunda. Sen kan man ha sin lilla ritual eller vad det nu är man behöver göra. I bland bara för att stressa ner och finna sin inre ro. Man kan även visualisera det man behöver få till sig. Jag brukar göra detta när jag befinner mig på en harmonisk plats. Som när jag är vid hav. Jag älskar att höra på havets brus. Vem behöver ett altare då? Man har det precis mitt framför sig. Bara att använda sig av naturens kärleksfulla gåvor. Eller när jag sitter framför en eld, det räcker med en grill faktiskt. Kanske inte grillen är det mest ultimata, men ibland har nöden ingen lag. Så man tager vad man haver som Kajsa Varg sa. Men att komma i kontakt med elden är ett perfekt tillfälle att ha en liten inre ritual. Elden talar direkt till dig, den sprakar och knastrar. Har man tur så kan den visa dig bilder. Eller när man sitter och solar… Jaja. Så fungerar det för mig just nu. Jag greppar tillfällen så fort jag får chansen. Och det händer ofta kan jag berätta. Det är inget som syns. Men det händer ofta. Och speciellt nu då när jag inte har mitt utealtare fixat. Kontakten med mig själv och mitt inre altare är något som jag lever med dagligen Kontakten med universum finns inom mig. Visst är det fantastiskt. Så långt bort men ändå så nära.

Ja, det var lite om detta. Sådär lagom ointressant. Men skrivet direkt ur hjärtat. Sådär bara…

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Nu bubblar det i min kittel!

Alltså…tusan vad härligt det känns. Nu bubblar det i min kittel! Äntligen har allting börjat hamna på plats. Äntligen har mina önskningar börjat slå in. Och äntligen börjar jag inse att jag är en uppskattad person. Mera än jag någonsin trott. Jag duger precis som jag är trots mina extrakilon…hehe. Jag är lycklig lottad. Jag är lyckligt gift med 4 underbara ungar som har klarat sig bra i livet. Jag har till och med fått ett efterlängtat barnbarn. Jag lever i en familj som andra. Ibland bråkar vi, vilken familj gör inte det, men för det mesta så älskar vi. Vi har hittat en väg som passar vår familj bra. Vår väg kanske inte passar alla, men den passar oss perfekt. Och det är väl det som är viktigast. Jag har det bra och har inget att klaga över. Skönt också att veta att man har massor av underbara vänner och läsare som vet hur man beter sig mot varandra. Som respekterar mig och andra för vad vi är. Som inte snackar skit eller förtalar och kränker andra. Det jag har upplevt den senaste tiden är ren och skär kärlek. Jag har plötsligt fått många nya fina vänner som platsar bland mina gamla fina vänner. Och tack alla ni som skriver till mig och berättar om era livsöden och händelser. I bland är det skönt att bara få skriva av sig. Det uppskattas och jag blir glad över att ni delar med er. 

Det här trodde jag inte för ett år sen…

jeanette6I höstas började jag jobba som lärare. Något jag inte trodde jag skulle klara av, förresten, det var det nog inte många som trodde. Allra minst min läkare. Men jag gav mig tusan på det. Och jag fick jobbet som lärare i en åk 4. Jag fick min egen klass och mitt eget klassrum till slut. Eget och eget….ja, ni förstår nog hur jag menar. Men jag fixade det! Och nu sitter jag här och har mitt efterlängtade sommarlov. Och som jag har kämpat och tampats med att komma tillbaka till livet. Jag har skrattat och gråtit många gånger. Gett upp några gånger, men rest på mig igen. Men jag har nått mitt mål och känner mig otroligt stolt över detta. Jag klarade det! Visst, det finns mycket att fila på, men det tar jag allt eftersom. Några av mina demoner har lämnat mig, och några av mina demoner kommer nog dock aldrig att lämna mig. De har nog flyttat in hos mig för gott. Men vet ni, vissa av mina demoner har inte enbart varit av ondo, utan de har lärt mig hur man överlever större kriser. De har lärt mig hur man hanterar livets mörkare sidor. Ingenting ont som inte har något gott med sig som man brukar säga. Kliché! Och visst är det så att man blir klokare ju äldre man blir. Kliché igen. Och med det menar jag inte att man inte är klok nog när man är 30, för det är man. Vad jag menar är att ju längre du levat så har du haft större chans att utvecklas av alla dina erfarenheter. Men allt är förstås relativt. Men för att återvända till mina demoner. Jag har lärt mig att leva med dem. Ibland kör det ihop sig…som med allting i livet. Men då är det bara att försöka hitta balansen igen. Då får man sätta sina demoner på plats helt enkelt…hehe.

Ur en stilla fjärils klagan såg jag dödens kalla vingslag…

Jag har varit i en kris. I en stor kris. Jag har verkligen varit nere i skiten. Varje dag var som en dödsdom. Jag såg ingen början och jag såg inget slut. Jag levde med döden bredvid mig dagarna i ända. Detsamma om nätterna. Jag levde som i en mardröm, som i en ond bubbla. Jag tappade bort mig själv fullkomligt. Det var ett rent helvete jag levde i. Men jag kom ur det! Detta är dock inget jag skäms över. Jag har varit väldigt öppen om detta. De flesta av mina nära och kära har förstått det. De har stöttat mig och de har närt mig. Och de som inte klarade av det har fått lämnat min sida. Men jag ska ärligen säga att det är inte många som har lämnat min sida. Tvärtom. De flesta finns troget kvar och flera nya har tillkommit. Och jag tror att det beror på ömsesidighet och kommunikation. Medmänsklighet och kärlek. Omtanke och omsorg. Det är otroligt viktigt under dessa omständigheter att man berättar vad som händer och sker. Att man berättar hur man mår och fungerar. Att man berättar att man inte orkar lika mycket för tillfället. För när man hamnar i en utmattningsdepression ändras personligheten. Hjärnan fungera inte längre på samma sätt. Hjärnan är utbränd och är tillfälligt ur funktion. Man blir lite som en annan person. Livet blir avskärmat. Och ingen ska tro att man tycker det är speciellt kul att vara där nere i avgrunden. För er som inte vet. Och här skriver jag ur mitt perspektiv. Förändringar som ofta sker under en utmattningsdepression är: 

  •  Man blir osocial, ledsen och tillbakadragen
  • Man får svårt att hantera nuet och verkligheten
  • Man får minnesluckor, tappar ord, glömmer bort saker
  • Man blir trött, spänd och blockerad
  • Man blir rädd, ofokuserad och dimmig
  • Man kan bli lite bitter, ängslig och gnällig
  • Man får problem med att sova

Man är inte världens bästa fru, mamma, dotter, vän osv under denna tid om man säger så. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Man har full sjå med att leva och andas. Man har fullt sjå med att ta hand om sig själv. Men å andra sidan är det väl detsamma om man bryter benet eller får ryggskott eller i värsta fall får cancer. Man har fullt upp med att klara dagarna så bra som möjligt. Det är ingen skillnad egentligen. Det är svårt att vara en god och social medmänniska när man har fullt upp med sin sjukdom hur den än ser ut. I vissa fall blir det tyvärr utdraget. Som i mitt fall, ca 2 1/2 år. Men en dag vänder det, sakta och säkert. Som på en liten skör fjäril börjar vingarna plötsligt fungera igen. Tveksamt men med förtröstan.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaLivet kommer tillbaka även om hjärnan är lite skadad. Stress är nog något man bör hålla sig borta ifrån i den mån det går. Men ni som läser det här och just nu genomlider en utmattningsdepression eller liknande diagnoser ska ändå veta en sak. Livet kommer tillbaka! Tro inget annat. Man kanske inte tror det när man är där mitt i skiten. Då livet känns totalt meningslöst. Men sakta så händer något. Du känner kanske en förändring. En förändring du kan hoppa på om du orkar och vill. Det vänder om du lägger manken till. Jag lovar. Men mycket ligger på dig själv och hur du hanterar det. Man måste kämpa mycket själv. Ingen kommer direkt och knackar på dörren och ger dig livet tillbaka. Det kanske låter hårt. Du kan gå hos psykolog och äta mediciner för att underlätta din tillbakagång. Du kan ha nära och kära som finns där för dig och som stöttar dig helhjärtat. Men det yttersta jobbet måste man göra själv. Och det är tufft. Och även om jag personligen nu är redo för att ge mig ut i det sociala arbetslivet igen så vet jag att det inte kommer att bli lätt. Det kommer att bli stentufft. Jag är medveten om att jag måste strukturera upp mitt liv rejält på ett eller annat sätt. Men det kommer gå. Det måste gå. Såklart att det kommer gå. 

Men såklart förändras inte livet över en natt. Om det vore så väl. Nej, det finns mycket kvar att tampas med. Det är jag väl medveten om. Men det är väl det som kallas livet och att leva. Ur smärta föds kunskap. Eller hur? Och ett litet tips på vägen! Se till så att inte folk försöker trampa på dig. Sträck och stå på dig innan någon annan försöker stå på dig. Det finns tyvärr allt för många som gärna sparkar på dem som redan ligger ner. Dem får vi hålla oss undan från. Ha nu en underbar lördag älskade läsare.

Puss & Kram Lilitha Hex