Sportlov är lika med no stress och no krav…

En sak som är bra och skönt när man jobbar som lärare är att man får små lov då och då. Som nu. I dag är första dagen på sportlovet och jag måste få säga att det är ett välförtjänt lov. Både jag och Lovisa njuter för fullo. Fick även frukost på sängen i dag…det var himla mysigt. Fick nämligen frukost på sängen i går med. Sen har vi legat och chillat halva förmiddagen…hihi. Det är liksom livet i bland. Att bara strunta i alla måsten. 

I dag bar det iväg till Farsta för att småshoppa lite. Små 10-åriga flickor älskar nämligen att shoppa. Fick nämligen massa pengar från H&M. Eller pengar är väl fel ord. Det var såna däringa bonuscheckar som man får en gång om året för att man varit en bra köpkund. Passade bra till en dag som denna. Och hjälp vad lovisa provade kläder. Tur det finns stolar i provrummet. Jag höll på att avlida….hahah. Men det var ett kärt besvär. Att se hennes lycka nu när vi kommit hem är värt allt. Hon har provat allt på en gång. Byxor, blusar, bikinis å jag vet inte allt. Minns inte att jag var så i 10-årsåldern…

Sen så gled lilla mamma in en sväng på Lagerhaus också. Alltså, jag älskar det stället. Vi var även inne på ett ställe som hette Ritual, ett fint namn tycker jag. Där bjöd dem på grönt the. Jag köpte sånna där luktpinnar eller vad det heter. Pinnar som står i ett doftkrus och sprider god doft. Ja, jag ska ta reda på vad det heter. Sen var vi och hämtade vår matlåda som vi beställt. Suveränt att ha middagsplanerna färdigplanerade en vecka framöver. Bara att följa receptbladet som följer med. Fast i dag blev det donken…opps!

Ja, livet ter sig ganska så vanligt och ordinärt i en så kallad häxas liv. Vardagsbestyr blandas med magiska ögonblick. I dag väljer jag att bara vara i flödet och låter livet rulla på. Ingen stress och inga krav.

 

Puss Å Kram/Lilitha Hex

I dag förstår jag vem jag är…

Det fanns en tid i mitt liv där det var viktigt för mig att identifiera mig som häxa. Varför vet jag inte. Egentligen gör det väl detsamma. I dag gör det detsamma. Häxa, mamma, kvinna, människa? Olika egenskaper i samma skepnad. Men då var det viktigt. Kanske var det för att jag sökte mina rötter, sökte mitt innersta väsen? Vem var jag? Vem ville jag vara? För någonstans där på vägen i livet tappade jag bort en bit av mig själv själv. Något inom mig försvann. En längtan. Något som jag gärna ville ha tillbaka. 

Av någon anledning har häxan alltid intresserat mig. Pockat på. Ända sen jag var liten har jag drömt om magiska krafter. Drömmarna började tidigt att tala till mig, och ensamheten i mitt hjärta har alltid förföljt mig. Mitt sökande. Mörkret. Mitt häxhjärta började ticka ganska så tidigt i mitt liv. Ja, redan som tvååring, när jag sprang barfota bland hagar och koskit i min barndoms Fröskog. Det känns som att det var just där det startade. På landsbygden. Där bland djur och natur. En av de lyckligaste tiderna i mitt liv. Mitt häxhjärta formades. Om jag blundar sveps jag tillbaka till den tiden.Till den tiden som känns som flera hundra år bort.

Själen ville vidare, längre tillbaka. Tillbaka till ursprunget. Jag sökte och jag fann det som saknades. Det tog lång tid. Många år. Men jag hittade häxan inom mig. Min nya identitet. Och hon tog nästan andan ur mig. Något gammalt hade blivit som nytt för mig igen. Att våga visa det fördolda. Det gömda. Att våga visa något som varit en sån stor del av mig. Vad skulle alla tro? Vad skulle alla tänka? Men jag var tvungen. Det fanns ingen återvändo. Det måste ske. Annars skulle jag gå under…

Att vara häxa är ett slags magiskt tillstånd som man befinner sig i…

Att locka fram häxan inom sig handlar om att hitta sig själv och sina rötter. Att våga vara sig själv och lyssna på sin intuition. Att hitta sitt innersta väsen och utifrån det skapa sin egen skaparkraft och verklighet. Att finna magin omkring dig. Det magiska i att tränga in i sig själv, in till sitt eget inre magiska rum. Att vara häxa innebär inte att förvandla folk till grodor härs och tvärs. Att vara häxa innebär inte att vara någon tant på kvast med en vårta på näsan. Det innebär ett stort evigt ansvar.

Att vara häxa innebär att vara uppmärksam på varje tillfällighet som kommer in i vår väg, och att se möjligheter i stället för begränsningar. Att vara häxa innebär också att man förstår olikheters värde. Att vi respekterar varandra vad vi än väljer att göra eller hur vi ser ut och vad vi är. Vi måste respektera allt levande. Det finns inget skrämmande eller mörker över oss häxor om vi inte själva vill det, och vi använder oss inte av blodsoffer eller har satanistiska ritualer. Visst jobbar vi med ritualer när det behövs och visst använder vi oss av magiska verktyg. Men vi jobbar också med oss själva och det vackra och levande vi har omkring oss. Att vi bryr oss om varandra vilket väsen vi än är. Vi anser att det är viktigt att alltid rannsaka oss själva först innan vi går till handling. Vi bör tänka oss för vad vi ger ut för signaler. Att utgå från det goda. Vi jobbar åt vår stora Moder och försöker att vara i samklang med henne i den mån det går. Vi finns där. Vårdande, omsorgsfulla och kärleksfulla. Vi får inte ställa oss ovan andra eller rida på för höga hästar. Inför universum står vi alla inför samma kosmiska lagar. Kan låta flummigt, men egentligen så är detta enkel matematik. Den gyllene regeln – Gör mot andra som du själv vill bli behandlad.

I dag förstår jag vem jag är…

Det är en gåva att få vara mamma. Det är en gåva att få vara vän och syster. Och det är så klart en gåva att få vara och bli kallad häxa. Missförstå mig inte nu. Men det är inte längre så viktigt för mig som det en gång varit. Jag har blivit äldre, klokare och mera ödmjuk. Häxan har strålat samman med alltet inom mig. Blivit en naturlig del av mitt liv. Ursprunget har kommit närmare. Cirkeln fortsätter att snurra. Tråden fortsätter att spinna. Min vandring fortsätter. Sökandet fortsätter. Och fast jag känner en viss tvekan emellanåt så har jag aldrig varit starkare än vad jag är i dag.  

Puss å Kram/Lilitha Hex

 

När insikter faller på plats…

Jag känner hur det ligger i luften. Den där känslan av att något är på gång, på väg in i mitt liv. Ändå kan jag heller inte låta bli att känna av den där känslan av ett tvekande. Som att det är något som inte vågar komma fram, som står kvar där bakom hörnet och stilla väntar. Luften är som en stor kall mötesplats. Ett ljudlöst rum inför väntan. En tanke. Ett klargörande. Livet hann ikapp mig också. Och jag står i dag på en plats som jag aldrig trodde riktigt skulle ske. Detta vanliga som sker i livet. Man liksom hittar sin plats på något vis ändå. Fast man hade andra drömmar. Andra visioner. Vissa saker kan man inte ändra på. Vissa saker är som det är. Vi kan inte göra något åt det. Månen är rund. Vintern är kall. Natten är mörk. Solens strålar värmer. Det kommer alltid att vara så. Det går inte att förändra. Men vi kan förändra hur vi ser på det. Vi kan förändra våra visioner och drömmar så att de passar bättre in i våra liv. Även om inte det inte riktigt blev som vi hade tänkt från början.

Min tid i mörker…

Jag tänker på mig själv. Jag tänker på den tiden i mitt liv när jag tog paus från livet utanför. Jag sökte mig in i mitt skymningsland och levde där i en stund. Och jag tänker tillbaka. Och fast tiden där i bland var väldigt tung så är det ändå en av mina viktigaste tider i livet. Kan ju låta märkligt. Men där kunde jag utan problem ta av mig helt naken. Jag kunde vara jag. Mitt sanna jag. Jag vågade prova mig fram och testa vem jag egentligen var. Jag vågade trotsa mörkret och möta mina demoner. Urskillningslöst. Jag vågade ta kampen och slogs mot mig själv. Jag ska inte säga att jag vunnit. Men jag har rest mig upp efter varje blodig kamp. Och jag ska fortsätta att resa mig. Jag ska höja mitt svärd och visa att jag inte kommer att ge upp i första taget.

 

Mitt liv i dag…

Jag hade mina drömmar om att starta eget. Att ha min egen lilla häxverkstad. Att ha min egen lilla häxbutik. Att bo i mitt lilla häxhus. Drömmarna fanns där så starkt att jag nästan var där. Men livet kom i kapp. Det där moderna livet. Jag insåg att mina drömmar inte gick att leva på. Inte just nu i alla fall. Kanske sen. Framöver. Så jag sökte jobb på en skola och fick det. Jag har ju ändå utbildat mig till lärare. Och en av mina drömmar har ju faktiskt varit att få ha ett eget klassrum med min egna klass. Och det har jag ju faktiskt fått nu. Jag känner att jag har mycket att ge där. Som lärare. På mitt vis. Så den drömmen har ju slagit in. Och den drömmen kom ju faktiskt till mig innan mina så kallade häxdrömmar tog form. Så förunderligt livet är och så skönt när insikter får större kraft än man först tänkt. Allt har sin tid. Och det bästa sättet att få en önskan att slå in är just att ha tålamod. Skönt då är ju att vara 51 år och kunna se tillbaka på livet som varit. Att verkligen förstå och inse att livet kommer i kapp när det är meningen att bli så. Som så många gånger förut. Jag har haft tålamod. Drömmar har slagit in. I alla fall för mig. Jag har fått det liv jag själv har skapat. Jag är lycklig i dag. Jag har uppnått så mycket. Min livstråd har spunnit på fast den blivit lite tunnare ibland. Jag har många gånger levt på en skör tråd. Men jag har kämpat och jag har rest mig upp gång på gång. Tråden har blivit kraftigare. Tråden spinner vidare. Vi får inte ge upp och tro att det är försent. Det är aldrig försent. Livet är meningen så länge vi lever och andas. Och än tänker jag inte ta sista andetaget. Än har jag några drömmar kvar som ska införlivas…

Puss å Kram/Lilitha Hex

Hur väljer du att din dag ska bli…

Idag är det ju fredagen den 13:e…. Hjääälp!

Nej jag bara skojade. Jag personligen har inget problem med den dagen eller med talet 13. Snarare tvärtom. Jag blev lite nyfiken över varför det blivit så att just fredagen den 13:e blivit en olycksdag/otursdag? Det finns några teorier om det. Här är några, kanske ni vet flera? Talet 13 betraktas som ett magiskt tal inom folktro och magi. Och under antiken trodde man att 13 var häxornas speciella tal. Bland annat för att häxorna följde, och fortfarande gör, månens tretton cykler. Dessutom så är månen full var 13:e dag efter mörkermåne, och fullmånen har ju alltid varit en speciell företeelse genom tiderna. Ond som god. Och förresten, vem har inte sett filmen Fredagen den 13:e? Förövrigt i min smak, en urusel film. Men jag minns dock att jag var livrädd när jag såg den i min ungdom. Man skulle kunna tro att den hade premiär just fredagen den 13:e men si så var det inte. Den kom upp på biodukarna 9 maj 1980. Då var jag 15 år och ung, naiv och vacker. Nu är jag bara och…

En berättelse från Jesus tid…

Jesus hade ju 12 lärjungar och den kvällen när Judas förrådde Jesus satt ju alla lärjungar inklusive Jesus där, och då blev det ju 13 stycken runt bordet. Så talet 13 blev ett oturstal. Sen så har vi dagen då Jesus korsfästes och det vet vi ju att det var på en fredag, Långfredagen. Så via kristendomen blev fredagen en sorgedag. I den mansdominerade kristna världen var de ju heller inte så förtjust i att ha kvinnliga gudar. Och då speciellt inte Gudinnan Freja som stod mycket för det syndiga och förbjudna. När kristendomen tog över fick Freja ta sig an rollen som häxa i stället och fredagen blev häxornas sabbat. Och månen har alltid ansetts som en kvinnosymbol. Och fredag var förlustande och Frejas dag. Så…  13 = måne = fruktbarhet = kvinna = ond = Freja = syndig = fredag = Ja, ni fattar vart jag vill komma. Därmed blev kvinnorna onda och fredagen den 13 blev till otursdag inom kristendomen. Det finns en viss anledning till att kvinnorna förr fick sitta på vänster sida i kyrkorna. För vem finns på den vänstra sidan? Ja, just det, djävulen själv.

Fredag är även en veckodag som i Norden är, enligt vissa forskare, uppkallad efter den fornnordiska Gudinnan Freja. Men det finns andra forskare som menar att den är uppkallat efter Gudinnan Frigg, Odens fru. Förresten, vissa vill även ha det till guden Frejs dag. Frej är fruktbarhetens gud och bror till Freja.  Att de inte kan bestämma sig. Jag föredrar Freja. Freja är min fredag.

Jag vandrar med Freja…

Freja är kärleksgudinna i den nordiska gudasagan, men hon är även krigets och kampens Gudinna. Jag har träffat henne många gånger. Hon är den unga kvinnan och modern. Hon är även valkyriornas ledare och hon färdas i en vagn, dragen av sina två katter. Hon anses stå underjordens Gudinna Hel nära pga sina mörka sidor där hon har makt över jordens krafter. Freja är vår fruktbarhetsgudinna. Hon är beskyddande och kärleksfull. Hon är vår kärleksgudinna. Och det passar ju bra eftersom fredag är kärlekens dag. Alla behöver vi kärlek. Kärlek är livsviktigt…

Inom den nordiska mytologin finns en berättelse om Loke som kom som den 13 gästen på ett gästabud i Valhalla och som i ren svartsjuka såg till så att den vackra och goda Balder blev mördad av sin egen bror av en mistel-pil. Å andra sidan är det mycket i mytologin som talar för att både fredag och siffran 13 var symboler för starka kvinnor. Många olika myter finns det…

Fobi för talet 13…

Det finns även en diagnos för människor som har en sjuklig rädsla för fredagen den 13:e så dem håller sig hemma hela dagen. Den kallas för Paraskevidekatriafobi. Försök säga det ordet om du kan? Det finns människor som vägrar sova i rum 13 på hotell, sitta på plats 13 i flyget eller åka i vagn 13 på tåget så många hotell och flygbolag hoppar helt enkelt över siffran 13 när de ska numrera rum, våningar och säten. Även på sjukhus utelämnas det ofta. Så talet 13 har stor kraft. Och det är ett faktum att fler olyckor brukar äga rum fredagen den 13:e, just bara för att många faktiskt jagar upp sig så inför denna dag. Jag får inte ramla, jag får inte ramla, jag får inte… så bong ner på marken! Aj! Fast å andra sidan finns inget belägg för att det händer mera oturliga saker just fredagen den 13:e. Och om man kollar så har det faktiskt inte hänt så mycket hemskheter under historien som skett just på den dagen. Visst, saker har hänt just den dagen. Som typ terrordåden i Paris år 2015. Men å andra sidan har det hänt flera terrordåd och det har varit på helt andra dagar, eller hur? Så, man behöver nog inte vara så orolig. Men en liten rolig anekdot är att hårdrocksgruppen Black Sabbath släppte sin första skiva fredagen den 13 februari 1970. Förstås, vilket annat datum skulle de ha valt? 

Äntligen har hon kommit…

Ja, det var lite smått och gott om denna ”olycksdrabbade” dag. Själv har jag inga problem med fredagen den 13:e. Jag tycker att mycket bra saker händer då. Faktum är att jag många gånger lagt festligheter under just denna dag. Kanske det är min lyckodag? Som i dag. Solen skiner på öppen himmel över där jag bor, och det var inte igår som den gjorde det. I dag ska jag även och besöka mitt första barnbarn. Jag har nämligen fått äran att bli farmor till en liten söt snödroppe härom dagen. Lilla Molly. Så mycket kärlek. Som jag längtar att få träffa henne. Mer om henne och om magiken runt henne en annan gång. För dagen innan hon föddes hände något märkligt. Nu önskar jag er alla en riktigt kärleksfull Frejas fredag. Se till att le och kramas så mycket det går

Puss å kram Lilitha Hex 

Det är ok även om det inte alltid blir som man har tänkt…

Ok. Så har det då blivit ett nytt år. Tänkte att jag i alla fall skulle blogga en gång om året…hehe. Och jag måste få berätta att jag hade en fantastisk nyår med goda vänner. Gott att äta och gott att dricka i goda vänners lag. Och sist men inte minst helt magiska tomat-rosor.

Det är alltså ett år sen som jag bland annat började att träna så inåt tusan. Jag sprang på gymmet flera dagar i veckan, jag räknade kalorier och jagnyar kämpade med min sociala fobi. Ja, jag lade ner mycket tid på att bli vacker och smal. Ändå sitter jag här idag ett år senare lika fet som jag var då…hahaha. Vad hände liksom? Jo, någonstans på vägen kom jag av mig. Eller jag tappade gnistan. Hur det än är så är det inte riktigt jag att springa omkring på gym och sånt. Vem försöker jag att lura? I ärlighetens namn så gillar jag inte att träna alls. Ännu mindre räkna kalorier. Ändå vet jag ju att jag fortfarande bör gå ner i vikt, i alla fall lite. Jaja, det får ge sig. Vi ser vad som händer framöver. I alla fall så försvann min sociala fobi på något vis. Jag kommer nog alltid att känna mig riktigt obekväm bland människor som jag inte klickar med. Men det är sånt man måste lära sig att leva med. Man får inte låtsas om det. Inte visa. Inte tänka. Inte analysera. Tänk, jag fick för mig att jag var tvungen att vara omtyckt av alla. Jag fick för mig att man inte fick säga nej till saker man inte ville göra. Nu har jag blivit bättre på det. Jag vet att inte alla kan tycka om mig. Och jag har faktiskt börjat att säga nej. Men det är fortfarande en process som jag håller på att vandra igenom. En process som kommer att ta tid. Och det känns helt ok. Det får ta den tid som behövs.

Tillbaka till ruta 1…

jeanette7Jag har börjat arbeta igen som lärare. Det var det nog inte många som trodde jag skulle klara. Men nu har jag fixat en hel termin och jag står upp fortfarande. I`m still alive. Men jag måste dock erkänna att det funnits tillfällen då jag bara velat lägga mig ner för att sakta men säkert dö. För det är tufft emellanåt. Inte bara det att man ska leda 26 barn. Till dem finns 26 föräldrapar och till och med en och annan plastis. Alltså plastförälder. Så låt säga att det handlar om ca 90 pers som man ska komma överens med och på sätt och vis leda. Och jag som inte gillar konflikter. Inte alltid lätt. Och det kostar på att behöva vara obekväm ibland. Jag tror ni hajjar läget. Men jag försöker att vara så lyhörd som möjligt. Och jag gillar att prata och jag gillar att lära ut. Vad mera kan jag göra? Jag gör så gott jag kan. Om inte det duger så finns det väl andra jobb tänker jag.

Så även om jag inte är sådär vacker och smal som jag hade tänkt mig så känner jag mig väldigt stark och auktoritär. Ok. Vigselringarna ligger fortfarande i skåpet då jag inte får på mig dem längre. Mina fingrar får någon slags klaustrofobi. Och jag vägrar att tänja ut dem. Inte än i alla fall. Jag ger det ett år till. 2018, då ni! Man får inte ge upp. Så tillbaka till ruta 1 och börja om, men på ett nytt sätt. Det gäller att förändra sitt sätt att se på saker och ting. Att vara föränderlig. Fast det är inte min starka sida heller, att vara föränderlig. Man brukar säga att det är svårt att lära gamla hundar att sitta…hmmm. Nu pratar vi om något annat.

Jag känner en stor tacksamhet över livet…

Så går jag den däringa Prästinnekursen, Frejas döttrar med Lola Korpstjärna. Jag önskar jag kunde lägga ner mera tid på den. Men livet händer omkring mig hela tiden. Men i sinnet studerar jag och lär. Och just nu studerar jag den stundande vilan, Yule, och det passar mig perfekt just nu. Attfrejas-dottrar vara och vila i nuet. Att bara ”nästan” göra det som jag vill och behöver. Men ibland måste man faktiskt göra saker som man inte vill. Som att tvätta, städa, betala räkningar och sånt där annat tråkigt otyg. Jag vill hellre sitta här under min korkek och lukta på blommorna. Men jag har en bit kvar som jag måste ta itu med. Men jag jobbar på det med. Vad det handlar om? Det tar vi en annan gång.  Jag kommer även att bli farmor här framöver, snart. Något som jag verkligen ser fram emot. Tänk vilken gåva. Vilken välsignelse. Hon kommer lagom till Imbolc i början av februari. Som en ljusets ängel. Som jag längtar…

Vågar vi ta av oss våra masker…

Vågar vi ta av oss våra masker och visa oss precis som vi är? Vågar vi blotta vårt innersta? Eller fortsätter vi att spela våra roller för att passa in? Vad är det då vi får offra? Jag har nog tagit av mig min mask, en gång för alla. Jag orkar inte låtsas längre. Varför skulle jag? Det får bli som det blir. I det stora hela är jag nöjd med året. Och jag är nöjd med vad jag åstadkommit med mig själv. Mycket bra har hänt och jag har lärt mig mycket om hur vi människor fungerar. Jag vet vilka som jag vill ha i mitt liv och vilka som jag inte behöver längre. Bara gott har kommit med det. Vi ska noga tänka på var vi lägger vår energi för varför lägga energi på sånt som vi inte behöver i vårt liv längre. Det är som att kasta pengar i sjön. Ha nu en riktigt god fortsättning på det nya året.

Puss å kram Lilitha Hex

 

 

Att fira advent och jul fast man är häxa…

Men hur mysigt är det inte nu när man har satt upp stjärnor och ljusstakar i fönstren. Det förgyller verkligen vardagen. Och nog är stjärnan en av den viktigaste symbolen i vår tids julfirande, vid sidan av julgranen. Sen så kan man ju undra över det där att fira advent och jul när man är häxa. Kan man fira advent och jul fast man inte är kristen på det viset? Och nu kan jag bara prata för mig själv. Ja, man kan fira advent fast man är häxa…fast jag inte religiös på det viset. Jag tror inte på Gud och hans enfödde son. Och faktiskt, jag är fortfarande med i svenska kyrkan. Det är någonting med Jesus som håller mig kvar. Men det är en annan historia. Och jag tror på gemenskap och mys, jag tror på mig själv och hur jag tänker och känner, och det är vad ljusstakarna och stjärnorna står för inom mig. Ett sätt att förgylla denna mörka årstid, med ljus och fägring. Jag vet min inre sanning och följer min Gudinna ändå, det kan varken en adventsstjärna eller ljusstake ändra på. I bland får man vara lite flexibel. Det är ju inte bara jag som bor i huset heller för den delen. Och för mina familj är detta väldigt viktigt. Å andra sidan, så gäller det att plocka de bästa godbitarna ur de olika påsarna så att de passar in i mitt så kallade häxhem. (Förtydligande av de olika påsarna: julen, påsken, midsommar osv). Jag fullkomligt älskar alla traditioner som vandrar runt i livets årshjul.

Alla gör som man vill bara det känns rätt i hjärtat. Inget är rätt eller fel och ingen kan komma och säga att man inte kan fira jul bara för att man inte är kristen. Och inte alltid är det så att alla i familjen följer vår häxtro. Man får ha öppna sinnen. Och det går att kombinera om man vill. Det är bara att ta fram lite glitter och lägga runt häxhatten. Livet är här och nu. Man ska inte krångla till det för mycket. Ingen ska komma till mig och säga hur jag ska göra.

Så ja, man kan fira jul fast man är häxa. Julen anses vara en kristen högtid då man firar Jesus födelse. Men som av många av våra högtider ochhaxgran traditioner har julen väldigt gamla rötter. Julen är en gammal högtid som fanns långt innan kristendomen kom och tog över den. Det är ju alltid en liten tröst då de flesta av oss ”häxor och hedningar” kanske ändå väljer att fira julen på ett ganska traditionellt sätt, med skinkan, julgranen och tomten. Då kan det vara ”nice” att ha läst att julgranen sägs vara en kvarleva av gamla tiders träddyrkan, och att den även representerade evigt liv. Alltså en grön växt som man tar in i sitt hem, pysslar om, dekorerar och beundrar. Tänk om man skulle ta och hänga små gudinnor i granen. Gudinnor, månar och stjärnor…eller varför inte dödskallar? Ja, det tål att tänka på. Sen så finns det ju några som måste övertalas här hemma också. Vi får se hur det blir med det. Hur det än blir så kan jag berätta att jag fullkomligt ÄLSKAR julgranar.

Så var det, det där med adventsstjärnor…

Man kan ju tycka att stjärnorna vi hänger upp i fönstren till advent symboliserar Betlehemsstjärnan som ledde de tre vise männen till att hitta det nyfödda Jesusbarnet. Och för många är det kanske så. Men nu vill jag sticka ut lite här. För mig står inte stjärnan för det. För mig är det först och främst en fin och mysig stjärna som förgyller våra fönster i den mörka årstid som råder nu. Men… Detta är även en hednisk symbol om man vill, nämligen pentagrammet. I alla fall med adventsstjärnan som har 5 spetsar, vet att det finns andra varianter med 6 eller 7 spetsar. Men nu tänker jag på den med 5 spetsar. Penta betyder fem, vilket innebär att pentagrammet har fem spetsar. Många tycker att ett pentagram ska vara ett ”rättvänt”, pentagram, d.v.s. med spetsen uppåt då det sägs bringa lycka, beskydd och välgång. Jag för min del tycker att det är vackert åt båda hållen om man vet vad det betyder och innebär. Sen så beror det ju på hur man står eller tittar på ett pentagram. Älskar pentagrammet åt alla håll och kanter. Jag har ett pentagram runt halsen. När någon tittar på det så är det rättvänt, men ska jag själv titta på det så är det upp och ner. Så… Allt ligger i betraktelsens ögon.

I Egypten var det femuddiga pentagrammet en symbol för dödsriket enligt den egyptiska mytologin och symbolismen. Och jag har läst någonstans att inom den kristna traditionen användes pentagrammet en gång i tiden som en symbol för de fem sår, eller stigmata, som åsamkades Jesus. Visst är det lite intressant?

Pentagrammet rymmer hela livet…

appleDet finns lite omkring oss som påminner oss om pentagrammet. Vi har sjöstjärnan, och vi har kärnhuset i ett äpple. Båda mycket vackra pentagram och som inte har några upp- eller ett ner-spetsar. Begreppet rätt eller fel är skapat av oss människor. Man kan använda pentagrammet på olika vis och man brukar väl generellt tycka att pentagrammet med spetsen uppåt är en god energi. Den riktar energi framåt och uppåt, beroende på om man har pentagrammet liggande eller om det är stående. Men oftast sitter ju adventsstjärnan upp och ner, för mångas förtret.

Många, eller några, anser att ett pentagram med spetsen nedåt och bakåt tömmer energier och att den är ett tecken på ondska. Att det skulle vara en hyllning till djävulen själv. Jag säger då det. Visst, man kan jobba med pentagrammets energi med spetsen neråt om man vill rensa bort/ur dåliga energier och om man behöver balansera olika blockeringar som man har inom sig eller runt sig. Ett uppochnedvänt pentagram kan också innebära sökandet efter kunskap inåt, in i själen och till människans inre. Men jag personligen tänker inte på pentagrammet på det viset. Lite kort. För mig är pentagrammet en helhet precis som cyklerna själv i livet. Pentagrammet rymmer hela livet och allt behövs för att cirkeln ska bli sluten. Men vi människor tänker förstås olika. Hur det än är. Jag har i alla fall inga problem med hur stjärnorna hänger i mitt fönster.

pentagramstjarnaOch om det skulle vara så att man vill eller har tid så kan man ju faktiskt göra sin egen Julstjärna. Där kan du sätta uddarna hur du vill. Här är ett exempel på hur du kan göra. Först själva formen och sen sätta en liten slinga runt den som bilden nedan. Tyvärr har jag inte hunnit att göra någon själv, så jag lånade en bild från nätet.

Ha nu en trevlig advent hur ni än väljer att fira den. Ta väl hand om varandra och glöm inte att kramas riktigt ordentligt.

Kram Lilitha Hex

Att uppnå sina mål…

Kära läsare. Det händer så mycket i mitt liv nu. Och jag hinner så lite. Det är som att mitt jobb och min familj är det som tar den mesta tiden i mitt liv. Och det är förstås inte så konstigt med det. Det är så det ska vara just nu. Det är viktiga bitar i mitt liv och som jag måste få balans i. Efter att ha varit hemma i över 2 år så måste det få ta sin tid att acklimatisera sig. Och är man en bohem så är man. Då tar det tid att finna sig i alla rutiner som det innebär. Men sakta och säkert så…

goddess-2Vi går mot mörkare tider och när jag tittar ut i min magiska trädgård ser jag hur det ligger lite snö i det oklippta gräset. Detta är en tid som jag verkligen gillar fast jag egentligen inte är någon direkt vintermänniska. Eller det beror väl på vad man menar med vintermänniska? Jag älskar ju vintern på ett vis men jag är inte så förtjust i att vara ute i snön och lajja om man säger så. Det var en tid då jag försökte mig på att åka slalom, och det var väl kul. Det gick till och med riktigt bra, men nej. Det räckte med att jag föll i backen och blev full med snö så gav jag upp. Och dessa skidoveraller och pjäxor…å sen två långa brädbitar till det. Det är för krångligt och bökigt för mig. Gillar heller inte att bli kall blöt. Och jag hatar att åka lift. Jag blir alldeles nervös av det. Och att åka långskidor, skridskor? Visst det är lite mysigt, men nej. Det är inte riktigt jag. Och visst är det lite mysigt att gå ut och bygga en snölykta eller snögubbe någon gång ibland. Jag har gjort massor av sånt med mina barn genom åren. Men gärna i närheten av mitt hem. Och inte i flera timmar. Jag gillar andra sidor med vintern och då helst inifrån….hehe. Det är otroligt vackert med snö och jag älskar magin med frosten. Det är en vacker tid att beskåda, men då helst innanför ett fönster. Jag vet, hur tråkig som helst. Jag gillar mera att sitta inne och mysa framför en brasa och dricka något varmt och gott. Jag gillar även att pynta inför advent och jul. Handla julklappar och baka och sånt där. Att pyssla. Sånt älskar jag. Det är även mysigt att sitta inne och tända ljus medans snön yr och virvlar utanför. Men det är inte lika mysigt när man står där ute och skrapar bilrutorna om morgnarna. Burr! Äh, låt oss konstatera att jag inte är någon vintermänniska på det viset helt enkelt. Jag är en riktig innekatt om man säger så. Ändå är det något med vintern som lockar mig. Vet att min släkt har anor från nordligare punkter.  Jaja, nog om detta.

Mitt hem är mitt Tempel…

Min familj är det viktigaste som finns och är källan till mitt liv. Jag har träffat mannen i mitt liv. 4 härliga ungar och ett barnbaran på väg. En massa kärlek som bara cirkulerar omkring. Mitt jobb är också något nytt och positivt i mitt liv. Jag sätts på prov och utmanar mig själv som ledare. Jag trivs verkligen på mitt nya jobb. Ungarna är fantastiska. Duktiga medarbetare. Men som ni förstår kan man ju inte bara jobba och sitta hemma och trycka i alla evighet. Har man en häxa inom sig som pockar på måstegoddess-1 man ge utrymme till den. Jag måste ge utrymme till den. Annars spricker jag. Jobbet är viktigt. Familjen är viktig. Men jag på egen hand är också viktig tänker jag. Alla behöver vi vår stund till egentid. Alla har vi vårt sätt att söka egentid. Alltså söka en tid där man kan tanka sin själ. Göra någonting som man själv mår bra av. Jag tänker. För att en bil ska fungera måste man underhålla den. Struntar man i det så brakar den ihop till slut. Bilen behöver olja och måste tankas för att den ska komma framåt. En simpel jämförelse, men den är väldigt bra och tydlig. Så vad jag menar är att vi måste olja och tanka våra själar då och då, annars brakar vi ihop till slut. Sen är det upp till var och en hur vi väljer att göra det.

Jag har en inre längtan…

goddess-5

å om två veckor börjar jag en kurs/utbildning där jag fortsätter min resa med Gudinnan och alla hennes aspekter. Man kan se det som en prästinneutbildning. Det är Lola Ravenstar´s Frejas Döttrar, Stockholm. Som jag väntat på detta. Jag längtar att öppna upp den inneboende kraft som jag har inom mig. Det kommer att bli ett nytt kapitel i min livsbok och något som jag verkligen ser fram emot. Ni som känner mig vet att detta ligger mig varmt om hjärtat. Ni vet att jag vandrat med Gudinnan i en längre tid. Gudinnan. Magkänslan. Den inre rösten. Intuitionen. Ursprunget. Urkraften. Känslan. Ja, kärt barn har många namn. Att vandra med Gudinnan innebär att vandra i kärlekens namn, en kärleksfull energi där vi tillåter oss hitta tillbaka till våra inre resurser, till vår kraft och intuition. Alltså en kraft som skapar balans inom oss. Eller för att inte göra det så jäkla flummigt. Att lära sig hur man ska leva för att må så bra som möjligt. Hitta sin sanna väg. Att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Att lära sig att magi kan se ut på olika sätt. Att ta hand och värna om den jord vi lever på. På det sätt som passar oss. Det som passar mig kanske inte passar dig. En slags andlig väg både inåt och utåt, för vår personliga utveckling men även för att kunna möta behovet utifrån vad det gäller att hålla i ceremonier, undervisning och vägledning. Lite sådär. Ja, ni förstår nog hur jag menar. Kanske lite flumflum för vissa ändå. Man kan se det på olika sätt utifrån den filosofi man har. Det här med Gudinnan är min andliga väg. Mera om detta kommer. Var så säker.

Det är nära nu till det fullbordade…

Jag har fått den familj jag har eftersträvat. Jag har fått det jobb jag utbildat mig för. Jag kan säga att jag är rätt nöjd med det liv jag har. Nu ska jaggoddess-4 slutligen hitta ursprunget inom mig. En resa som börjat för länge sen. En resa som kanske aldrig tar slut. Men transformationen är i rullning. Detta  är också den tid på året då slöjan mellan världarna är som tunnast. Livet möter döden. Jag har stått döden nära och det har lärt mig hur viktigt det är att leva här och nu. Innan det är försent. Vi har våra mål, vi har våra drömmar. De behöver inte vara stora. Men de finns där inom oss och bara väntar på att förverkligas. Vågar vi? Orkar vi? Kan vi? Allt kanske inte är möjligt. Vi får naturligtvis hålla oss inom de rimliga gränser vi har. Man får utgå från det liv man har. Från de förutsättningar vi har. Om man inte har massa pengar kan man inte resa var eller hur som helst. Enkel räkning. Då får man tänka till lite. Tänka om. Man måste hitta nya lösningar så man inte fastnar i det som inte går. Bara en tanke.

Nä, nu tänker jag gå och göra lite nyttigheter. Sen senare i kväll ska jag och dottern gå på en föreläsning om runstenar. Det kommer nog att bli stenkul…

Kram Lilitha Hex

Hon finns med mig…

Hej alla glada och underbara. Här inne var det fullt med aktiviteter…inte. Ärligt talat. Jag har inte hunnit med att blogga. Jag har precis börjat jobba efter att varit hemma i 2 1/2 år. Jag börjat jobba heltid som lärare i en årskurs 4. Och det är en stor omställning. På riktigt. Jag är helt slut. Borta. Icke existerande. Jag känner mig död och nästan begraven i allt som ska göras och planeras. Jag är så trött när jag kommer hem om eftermiddagarna så det känns som att jag står och trampar vatten. Jag känner mig som en zombie. Och det ska jag säga. Att det har varit både himmel och helvete på samma gång. Men en sak som är bra med mig och det är att jag växer i alla kaos som sker. Det är så jag lär och utvecklas. Och jag har tvekat, tvivlat och gråtit. Jag har undrat. Passar jag verkligen till att vara lärare i dagens samhälle?

Jag har kommit fram till svaret. Jag tror det. Ja, jag tror att jag passar att jobba som lärare. Jag måste bara ge mig lite tid att acklimisera mig. Och livet har börjat lugna ner sig en aning. Sakta men säkert. Jag är fortfarande trött. Men det gäller att inte gemitt-klassrum upp. Man måste tro på sig själv. Gå på magkänslan. Jag fixar det här. Såklart att jag gör. Jag måste bara bli lite varm i kläderna först. Rom byggdes inte på en dag. Inte på två dagar heller. Det här kommer bli jättebra. Och jag måste bara få tillägga att jag har fått väldigt bra kollegor som hjälper och stöttar mig och en rektor som tar hänsyn till mig och hur jag mår. Jag menar, alla vet ju hur det är att komma till en ny arbetsplats? Bara att lära sig den där jäkla kopieringsmaskinen tar flera dagar…hehe. Hitta i skolans lokaler. Hjälp! Det är många nya intryck som ska tas in förutom de 26 nya eleverna. Och som tur är har jag en underbar make som hjälper mig att komma i fas med arbetslivet. För så är det. Om arbetslivet ska fungera så måste även hemmalivet också fungera. Och där har min man stöttat mig till 200 %. Tack älskling för det. Hade nog inte klarat detta utan din hjälp. (Vet ju att du läser min blogg…puss.)

Omnia vincit amor…

Många bitar har börjat hamna på plats. Min hjärna har svalnat. Det ryker inte ur mina öron längre. Men just nu måste jag lägga ner all min energi att komma in i min roll som lärare till 26 underbara ungar i 10 års åldern. 26 barn med föräldrar. Många människor som är inblandande i denna process. Många olika känslor och tankar blir det. Men för mig är det viktigaste att barnen är i fokus, att barnen mår bra. Och jag säger som Astrid Lindgren karlekgjorde: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. Och det ligger ju mycket i det. Kärleken är viktig. Visst, kunskap är också viktig. Men vad ska man med kunskap till om man inte känner kärlek i det man gör? Att känna kärlek får oss att må bra, både fysiskt och mentalt. Kärlek är en social känsla som smittar av sig och inspirerar andra människor till en längtan att få uppleva samma sak. Någon sa: Kärlek bör genomsyra våra liv från den dagen vi föds till den dagen vi tar vårt sista andetag. Men så enkelt är det ju förstås inte. Man kan bara försöka att visa vägen till kärlek så gott det går. Sen tar jag tag i kunskapskraven…

Allt handlar om val man gör. Vill jag att det ska fungera? Vill jag inte att det ska fungera? Jag har valt att det ska fungera. Och jag har skapat mina små knep för att finna harmoni i allt jag gör när det gäller att komma in i arbetsandan. Förutom att försöka att strukturera mina dagar, typ fixa kläder och skolväskor kvällen innan, så gör jag annat. I stället för att ta den snabbare vägen via motorvägen till jobbet, väljer jag att ta en annan längre väg. Den vägen innebär att jag får se och uppleva vacker miljö och natur. Längs vägen har jag en vacker stenkyrka, vackra hus, djur och natur i stället. Jag kan i lugn och ro åka till jobbet och fylla mina inre sinnen istället för att stressa i väg på en motorväg. Och roligt är det förstås att jag möter korpar nästan varje dag när jag åker till jobbet. Jag älskar korpar. Och även en duvhök korsar dagligen min väg till eller från jobbet. Små magiska och tysta möten som lyfter min själ, ett sätt att lufta sina dolda vingar. Ja, det behöver inte vara märkvärdigare än så. Jag älskar grönska och det var förresten en av anledningar att jag tog tjänsten på skolan jag jobbar. Den ligger nämligen i grönska, några minuter från Tyresta Nationalpark.

Hon finns med mig…

Min andlighet tycks komma i skymundan. Fast så är det inte. Det kan se ut som det. Men andligheten finns alltid inom mig. Jag har lärt mig att leva med den på det viset. Jag behöver inte alltid visa att den finns. Jag behöver inte längre tvivla på att den finns. Den finns där som en samklang i mig själv i allt jag gör. Hon finns med mig. Hon står där. Gudinnan. I alltet. Skönt att ha kommit till den insikten. Som nu under hösten. Det bara pirrar inom mig och när jag tittar mig i spegeln så ser jaghostfeeeling hur häxans näsa sticker fram och petar på mig. Jag älskar hösten. Och jag älskar pumpor. Jag blir så lycklig när jag ser pumpor. Min kreativa sida får en kick. Fast jag måste erkänna att just i år har inte höst-kicken samma kraft då all min kraft går åt till mitt nya jobb. Det är bara att inse att det är så. Höst-kicken får stanna där inom mig. I tanken. I drömmen. I framtiden. Men i går var vi i familjen ute och småshoppade lite och då hamnade vi på ett ställe som hade massor av pumpor. Jag fick min stund av glädje. Jag känner mig nöjd med den höstfeelingen. Och vi närmar oss Halloween, min favorithögtid. Samhain. Hels afton. Jag längtar…

Ja, det var lite hur mitt liv ser ut just nu. Och jag känner mig väldigt nöjd. Jag har fått ett bra jobb med hyfsad lön, Jag klagar inte. Jag är så glad att jag valde att utbilda mig. Äntligen får jag lön för mödan av att ha gått en högre utbildning. Jag är faktiskt stolt över mig själv. Och annat kul är på väg i mitt liv framöver. Mitt hjärta är fyllt av kärlek. Men den hemligheten berättar jag inte förrän senare. Ha nu en fortsatt trevlig söndag.

Kram Lilitha Hex

Min längtan. Min smärta. Mitt ursprung.

Ett litet smakprov/utdrag ur min bok HÄXHJÄRTA

(Fast där kommer inte bilderna att vara med och texten är lite korrigerad. Och frågan är om boken överhuvudtaget kommer att bli klar någongång.)

Jag ser mig själv gående sakta i skymningen. Jag går längs stranden och letar stora snäckor. Stora, vackra snäckor som man kan höra havets brus urnär man tar dem till örat. Minnen kommer, minnen från svunna tider. Jag känner i mitt hjärta att jag varit där i havets brus, i begynnelsen långt innan jag kom upp till land. Vattnet kluckar i mina öron när jag snabbt far igenom vattnet och jag kan höra sången som sprider sig genom vågorna. En smärtsam ton som beskriver min ensamhet. Övergivenhet. Havet är svart, och djupet under mig är oändligt. Himlen är fylld utav stjärnor, månen döljer sig i mörkret. Jag ropar ut all min ångest, min hemlängtan. Stjärnorna lyssnar och visar mig vägen hem till det ställe där allting började.

val

Det är något inom mig…

Jag vet inte hur det är för er? Ibland när jag upplever vissa saker händer det något i mitt bröst. Det känns som att någon tar tag i mitt hjärta och trycker ihop det. Det gör ont och smärtar. Det är som en slags längtan som man inte kan ta på. En tomhet. Ett hål i bröstet som skriker efter något. Jag har dock förstått att även lyckliga upplevelser och minnen kan göra ont. Ont kanske är fel ord. Men det är en tryckande känsla som bubblar i hjärtat. En saknad. Det är därför jag ser tillbaka mycket på mitt liv nu. Jag vill hitta tillbaka till känslan som smärtar i mitt hjärta. Min längtan. Mitt ursprung. Jag känner att jag börjar få svar på många viktiga frågor som jag haft. Jag börjar förstå mig själv mer och mer och det gör att jag sakta och säkert bygger upp mig själv igen. Jag har börjat leta och kontakta gamla vänner från min barndom.

Att finna gamla vänner.

jag och annsofi

En gammal bild som jag hittade och som föreställer mig och min kompis som svampar. Ja, vi hade speciell humor.

Det är då det är bra med Facebook där man kan leta och efterlysa människor. Eftersom jag flyttade från Karlstad direkt efter gymnasiet blev det så att jag tappade kontakten med dem flesta vännerna. Och jag har aldrig varit med på någon återträff heller. Men nu har jag fått kontakten med några igen. Vissa som jag inte har pratat med på 30 år. Vissa som jag har tänkt ofta på och undrat vad det blivit av dem. Och det är verkligen både spännande och roligt men också lite sorgligt då man får reda på att gamla skolkamrater redan har vandrat vidare till efterlivet. Men det är så livet är. Vissa försvinner tidigare än andra. Men det är väldigt roligt när minnen kommer tillbaka. Hjärnan är fantastisk. Längst bak sitter våra minnen och om bara rätt ord, syn eller doft kommer upp, minns man plötsligt minnen som man helt glömt bort. En helt ny värld öppnar sig. Och det ena leder till det andra. Jag har skrivit det förut. Våra minnen är viktiga. Även dem dåliga. Men det är klart att det är roligare att minnas och prata om det som har varit bra. Ändock är det helheten som gör oss till vad vi är i dag. Ibland behöver man minnas även det som är jobbigt för att komma vidare i livet.

Vilka har vi blivit? 

Historien visar oss hur det blivit som det är med oss i dag. Man får alltid höra att du är precis som din mormor, som din pappa och ibland till och med är man lik sin gammelfarmor osv. Jag för min del har fått samma händer som min mormor, lika ådriga som en fågelfot. Har ens fåglar fötter? Det heter nog fågelklor. Mina händer ser ut som fågelklor. Jag tror dock jag har ankfötter…hahaha. Och så har jag fått min pappas korta ben och hans vackra åderbrock. Och jag kan inte lämna tillbaka dem. Dem är mina nu. Vad jag menar är att generna, våra ärftliga egenskaper, vandrar vidare i generationer. Därför tycker jag det är roligt att forska i mina släktingars historia. Tänk om jag skulle hitta någon som jag liknar? Tänk om jag skulle hitta en gammal trollpacka i släkten? Då skulle jag må vill jag lova. Jag vill liksom hitta en gemensam nämnare med något längre bak i tiden. Inte kan väl jag vara den första häxan i min släkt? Jag kommer att söka längre bak i släktledet så får vi se vad som händer. Nån mera galning borde jag väl hitta…

Att hela sig med valsång.

Tillbaka till valen. Jag minns en tid i mitt liv då jag älskade att lyssna på valsång. Jag känner mig konstig när jag lyssnar på valsång, sorgsen på något vis. Mitt hjärta smärtar och drar i hop sig och en längtan över något kommer över mig som jag inte riktigt kan förstå. Det är något ödesmättat över den. Ändå älskar jag att lyssna till valsång. Jag känner mig starkt förknippad med valar. Kanske jag varit en val i begynnelsens år. Ni får gärna skratta över det påståendet. Men vem vet säkert vad vi varit i tidigare skeden i våra liv? Jag mår bra över att lyssna på valarna och det var en tid då jag försökte hela min själ med deras jämrande sång. Och det fungerade för stunden. Det är något med havet som berör inom mig. Men det behövdes förstås mera än valsång för att lösa mina inre konflikter. Men hur det än är så har jag en dröm i mitt liv och det är att få uppleva valar på riktigt. Så en vacker dag ska jag och min familj till Nordnorge på valsafari. Har en stark koppling till Nordnorge. En dröm som faktiskt kan komma att slå in inom en snar framtid. Kanske inte i år. Men kanske nästa…

Jag ska nog skriva upp en ”att göra lista” och sen beta av allt eftersom. En ”att göra lista” som handlar om ställen och platser jag vill vill besöka. Inga direkt märkvärdiga ställen utan platser som har en viss betydelse i mitt liv. Platser och ställen som inte är allt för långt borta och som kan ske inom kommande år.

Här är min ”Att göra lista”.

frammegarden_1_543bfa8b2a6b221a3834e061

Frammegården, oktober 2014

1. Valsafari i Norge
2. Spökhus, Frammegården i Skillingmark. Värmland
3. Ishotellet i Jukkasjärvi. Lappland
4. Besöka Mishan Hawkins begravningsplats. Stockholm
5. Loch Nesse, Skottland
6. Glastonbury (Avalon). England
7. Halloween, Disneyland Paris. Frankrike
8. Halloween in Derry/Londonderry. Irland
9. Slottet Bran, Draculas slott. Rumänien

Och ni som har läst min blogg vet ju att jag kan bocka av Frammegården. Alltid en början. Men det är några saker kvar dock. Men jag har inte bråttom.

Kram Lilitha Hex

Tusan vad härligt det känns…

Alltså…tusan vad härligt det känns. Nu bubblar det i min kittel. Äntligen har allting börjat hamna på plats. Äntligen har mina önskningar börjat slå in. Och äntligen börjar jag inse att jag är en uppskattad person. Mera än jag någonsin trott. Jag duger precis som jag är trots mina extrakilon…hehe. Jag är lycklig lottad. Jag är lyckligt gift med 4 underbara ungar som har klarat sig bra i livet. Vi är en familj som andra. Ibland bråkar vi, vilken familj gör inte det, men för det mesta så älskar vi. Vi har hittat en väg som passar vår familj bra. Vår väg kanske inte passar alla, men den passar oss perfekt. Och det är väl det som är viktigast. Jag har det bra och har inget att klaga över. Bäst att skriva det så att ingen får för sig att jag sitter här och tycker synd om mig själv…blink, blink. Skönt också att veta att man har massor av underbara vänner och läsare som vet hur man beter sig mot varandra. Som respekterar mig och andra för vad vi är. Som inte snackar skit eller förtalar och kränker andra. Det jag har upplevt den senaste tiden är ren och skär kärlek. Jag har plötsligt fått många nya fina vänner som platsar bland mina gamla fina vänner. Och tack alla ni som skriver till mig och berättar om era livsöden och händelser. I bland är det skönt att bara få skriva av sig. Det uppskattas och jag blir glad över att ni delar med er. Jag försöker att svara alla så gott det går. 

jeanette6Till hösten händer det grejer. Kan tyvärr inte berätta för er riktigt än. Men hösten kommer att bli bra av många olika anledningar. Det kommer bli en ny start då jag lämnar de flesta av mina demoner bakom mig. Några av mina demoner kommer nog dock aldrig att lämna mig. De har nog flyttat in hos mig för gott. Men vet ni, vissa av mina demoner har inte enbart varit av ondo, utan de har lärt mig hur man överlever större kriser. De har lärt mig hur man hanterar livets mörkare sidor. Ingenting ont som inte har något gott med sig som man brukar säga. Kliché! Och visst är det så att man blir klokare ju äldre man blir. Kliché igen. Och med det menar jag inte att man inte är klok nog när man är 30, för det är man. Vad jag menar är att ju längre du levat så har du haft större chans att utvecklas av alla dina erfarenheter. Men allt är förstås relativt. Men för att återvända till mina demoner. Jag har lärt mig att leva med dem. Ibland kör det ihop sig…som med allting i livet. Men då är det bara att försöka hitta balansen igen. Då får man  sätta sina demoner på plats helt enkelt…hehe.

Ur en stilla fjärils klagan såg jag dödens kalla vingslag…

Jag har varit i en kris. I en stor kris. Det är dock inget jag skäms över. De flesta av mina nära och kära har förstått det. De har stöttat mig och de har närt mig. Och de som inte har klarat av det har fått lämnat min sida. Men jag ska ärligen säga att det är inte många som har lämnat min sida. Tvärtom. De flesta finns troget kvar och nya har tillkommit. Och jag tror att det beror på ömsesidighet och kommunikation. Medmänsklighet och kärlek. Omtanke och omsorg. Det är otroligt viktigt under dessa omständigheter att man berättar vad som händer och sker. Att man berättar hur man mår och fungerar. Att man berättar att man inte orkar lika mycket för tillfället. För när man hamnar i en utmattningsdepression ändras personligheten. Hjärnan fungera inte längre på samma sätt. Hjärnan är utbränd och är tillfälligt ur funktion. Man blir lite som en annan person. Livet blir avskärmat. Och ingen ska tro att man tycker det är speciellt kul att vara där nere i avgrunden. För er som inte vet. Och här skriver jag ur mitt perspektiv. Förändringar som ofta sker är:

  •  Man blir osocial, ledsen och tillbakadragen
  • Man får svårt att hantera nuet och verkligheten
  • Man får minnesluckor, tappar ord, glömmer bort saker
  • Man blir trött, spänd och blockerad
  • Man blir rädd, ofokuserad och dimmig
  • Man kan bli lite bitter, ängslig och gnällig

Man är inte världens bästa fru, mamma, dotter, vän osv under denna tid om man säger så. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Man har full sjå med att leva och andas. Men å andra sidan är det väl detsamma om man bryter benet eller får ryggskott eller i värsta fall får cancer. Man har fullt upp med att klara dagarna så bra som möjligt. Det är ingen skillnad egentligen. Det är svårt att vara en god och social medmänniska när man har fullt upp med sin sjukdom hur den än ser ut. I vissa fall blir det tyvärr utdraget. Som i mitt fall, ca 2 1/2 år. Men en dag vänder det, sakta och säkert. Som på en liten skör fjäril börjar vingarna plötsligt fungera igen. Tveksamt men med förtröstan.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaLivet kommer tillbaka även om hjärnan är lite skadad. Stress är nog något man bör hålla sig borta ifrån i den mån det går. Men ni som läser det här och just nu genomlider en utmattningsdepression eller liknande diagnoser ska ändå veta en sak. Livet kommer tillbaka! Tro inget annat. Man kanske inte tror det när man är där mitt i skiten. Då livet känns totalt meningslöst. Men sakta så händer något. Du känner kanske en förändring. En förändring du kan hoppa på om du orkar och vill. Det vänder om du lägger manken till. Jag lovar. Men mycket ligger på dig själv och hur du hanterar det. Man måste kämpa mycket själv. Ingen kommer direkt och knackar på dörren och ger dig livet tillbaka. Det kanske låter hårt. Du kan gå hos psykolog och äta mediciner för att underlätta din tillbakagång. Du kan ha nära och kära som finns där för dig och som stöttar dig helhjärtat. Men det yttersta jobbet måste man göra själv. Och det är tufft. Och även om jag personligen nu är redo för att ge mig ut i det sociala arbetslivet igen så vet jag att det inte kommer att bli lätt. Det kommer att bli stentufft. Jag är medveten om att jag måste strukturera upp mitt liv rejält på ett eller annat sätt. Men det kommer gå. Det måste gå. Såklart att det kommer gå. 

Men såklart förändras inte livet över en natt. Om det vore så väl. Nej, det finns mycket kvar att tampas med. Det är jag väl medveten om. Men det är väl det som kallas livet och att leva. Ur smärta föds kunskap. Eller hur? Och ett litet tips på vägen! Se till så att inte folk försöker trampa på dig. Sträck och stå på dig innan någon annan försöker stå på dig. Det finns tyvärr allt för många som gärna sparkar på dem som redan ligger ner. Dem får vi hålla oss undan från. Nog om detta. Nästa inlägg tänker jag berätta lite om min älskade familj. Typ som ett litet sätt att hedra dem. Vad tror ni om det?

Kram Lilitha Hex