Vi har osynliga hjälpare

Jag måste få berätta…

Jag min man och två av våra vänner kände att det skulle vara skönt att åka iväg på en liten kryssning. Så vi bestämde oss för att göra det. Jag tog på mig ansvaret att kolla upp och boka resan. En dygnsresa på Ålandshav. Jag är dessvärre ganska seg ibland, eller jag har en tendens att göra allting i sista minuten. Jag lever under den filosofin att allting löser sig. Dessutom var det en speciell artist vi ville gå på. Lasse Berghagen. Jag trodde absolut inte att biljetterna skulle ta slut. Trodde inte att han var så poppis. Eller att de bättre hytterna skulle ta slut. Absolut inte. Tänk så fel jag hade. Döm om min förvåning när jag satte mig ner och skulle boka resan. Alla fina och bra hytter var slut. De enda hytter som fanns kvar var dem under däck. Ni vet, de där läskiga C-hytterna utan fönster. 

Att våga be änglarna, våra hjälpare om hjälp

Opps! Jag blev lite svettig. Vad skulle jag göra nu? Jag som lovat att fixa detta. Jag som sagt att det skulle finnas hytter utan problem. Jag satt febrilt och försökte hitta bra hytter men utan resultat. Jag klickade runt som en lättare orkan för att hitta bra hytter. Det gick inge vidare. Jag ringde in och frågade om det fanns kvar hytter i kategori A, möjligtvis B. Men det var tvärfullt förutom vissa C-hytter. Aldrig att jag skulle åka på en Ålandskryssning och sova i en C-hytt under däck. Never! Det är säkert inget fel i det, men inte för mig då jag har en släng av klaustrofobi. Jag måste ha ett fönster som jag kan kika ut genom då och då, speciellt på morgonen när jag vaknar. Jag får lite lätt panik annars. Men strunt the same. Dit jag vill komma är att jag till slut bad om hjälp. Jag bad en av ärkeänglarna, nämligen Ärkeängel Mikael. Min ängel i drömmen. För när jag suttit där hela morgonen utan resultat kände jag att jag nog måste be om hjälp. Jag brukar inte be om hjälp i tid och otid, men ibland så… Jag blundade och bad högt om vad jag önskade. Och jag kände tillit och tackade ödmjukt. Jag erfor ett blått sken över mitt vardagsrum. Så gick jag direkt in och kollade igen och där plötsligt fanns två lediga A-hytter. Jag trodde knappt mina ögon. Jag klickade snabbt och bokade hytterna kvickt. Jag hade blivit hörd. Jag kände ända in i mitt hjärta att jag hade blivit hörd. Min önskan hade slagit in. Igen. Tack min skyddsängel, min hjälpare.

Vi har osynliga hjälpare

Många skulle säkert se detta som en slump. Men det är inte så jag ser det. Det är inte första gången detta händer mig. Det händer ganska ofta att jag ber om hjälp på detta sätt och faktiskt får hjälp ganska så omgående. Det kan handla om borttappade saker här hemma eller när jag vill ha en parkeringsplats för bilen osv. Men alltid inför varje fråga är jag väldigt ödmjuk. Och jag är väldigt noga med att tacka ordentligt för hjälpen efteråt. Ja, jag vet att det låter flummigt. 

Alla har vi varit med om att saker och ting bara försvinner på ett eller annat sätt. Ibland så är det ungarna som tagit det, eller din käraste, eller också är det du själv som förlagt det nånstans. Jag är expert på att förlägga saker överallt. Men ibland så är bara saker och ting borta fast du vet att ingen har rört det. Faktum är att saken är borta och det spelar ingen roll hur mycket du eller ni går omkring och letar, den är borta!!! Hur irriterande som helst. Jag kan bli helt gaaaalen av att vissa saker försvinner och att jag inte hittar dem. Ibland händer det märkliga saker omkring oss, omkring mig, och ibland undrar jag om inte någon retas med mig? Jag har läst någonstans att våra hjälpare gillar att skoja med oss ibland. 

jack-jibbitz_117633578Som en gång när min man hade köpt två stycken figurer som man kan sätta på foppatofflor. Det var två stycken Jack Skellington-figurer. Vi satt vid köksbordet och plockade upp dem ur påsen. Kristina fick en men den andra ville hon inte ha, vi tänkte att den ger vi bort till Kristinas kompis Sofia. Sagt och gjort. Nu skulle vi lägga undan den så att den inte skulle komma bort…icke då. Den var redan borta!!! Bara sådär. Vi hade nyss suttit och pillat på den. Så var den plötsligt borta. Både jag och min man började leta runt efter den. Jag hade ju lagt den på köksbordet! Vi tittade på bordet, under bordet, i påsen den låg i, men ingenstans var den där förbaskade ”Jack”. Alltså jag letade hela kvällen, men utan resultat. Det var verkligen märkligt. Vi gav motstridigt upp. Vi slängde påsen den legat i. Jag kunde knappt somna på grund av den där Jack…

Natten svepte över oss. Morgonen grydde.

Hör och häpna till min förvåning när jag kommer ner till köket nästa morgon. Vad tror ni ligger där på köksbordet helt öppet? Alltså jag trodde inte det var sant. Jag var tvungen att gnugga mig i ögonen.  Men där låg den, ”Jack Skellington”. Hur hade den hamnat där? Jag frågade de andra i huset men ingen fattade nånting. Ok tänker ni, någon hade lagt dit den under natten, typ min man eller Kristina. Men Kristina var uteslutet då hon aldrig skulle gå ner själv till köket på natten, och min man var det inte heller, inte Lovisa… och katten? Näää, knappast. Alltså den där Jack alltså! Någon hade helt klart skojat med mig. Men vem…

Så en annan sak som hände. Lovisa hade tappat bort en liten, liten rosa plastfigur, en av de tre feerna i Törnrosa, cirka 1 cm stor.disney_620_117634908 Är det något som gör mig otroligt irriterad så är det när det saknas något ur en serie eller pusselbit eller liknande. Jag kan leta i flera timmar tills jag hittar saken. Men den lilla fen var borta. Jag letade överallt, Jag gick runt i huset och letade på golven, under soffor och bord. Jag gick med sopborsten och sopade och letade överallt. Jag höll på i nästan en timme… men nej den var borta. Jäkla lilla figur.

Jag blev så otroligt frustrerad först, men så kom jag på att när jag läste i boken ”Fråga dina vägvisare”, av Sonia Choquette. En bok som handlar om våra skyddsänglar och hjälpare som vi har omkring oss. Och i ett kapitel står det om något som heter ”löpare”, (och det här gillar jag), alltså andar som springer i förväg och hjälper dig att hitta eller fixa saker åt fraga-dina-vagvisaredig. Och vet ni? Detta köper jag fullkomligt. Blev riktigt häpen när jag kände igen mig i boken när jag läste om dessa ”löpare”, som jag dagligen använder mig av utan att vara medveten det. Jag har ju förstått att det är någon/något omkring mig som hjälper mig men inte att det hade ett visst namn. Eller att flera använder sig av detta. Hurra! Jag är icke tokig alena. Nu vet jag bättre och min medvetenhet har gjort mig väldigt ödmjuk inför dessa underbara andar. Jag är och har alltid varit väldigt noga med att alltid tacka efter varje gång jag fått hjälp. Så nu vet jag vilka jag tackar… 

I alla fall, tillbaka till den lilla fen. I den boken står det i alla fall att man ska fråga högt om man vill ha hjälp med att finna saker å ting. Så jag sa högt: Snälla, hjälp mig att hitta den lilla rosa fen. Ja, jag vet att det låter helt knäppt. I alla fall så går jag ut i hallen och vad är det som ligger där mitt på golvet… helt öppet?  Jo, den lilla rosa fen. Finns inte en chans att jag kunnat missa den när jag letade. Jag stod bara och gapade, hur var det möjligt? Ja, jag vet faktiskt inte?

Det är underbart när det händer

Samma sak när ett litet lock till Lovisas lilla prickiga tekanna var borta. Som sagt, sånt här gör mig gaaalen. Och jag letade efter locket i flera dagar. Jag gick i genom alla hennes saker. Tittade i hennes leklådor med mera, och förstås under soffan, bord och jag ni vet… Men det jäkla locket var borta. Jag höll på att bli tokig för jag tänkte på locket hela tiden. Ja, det kanske låter lite tvångsaktigt…haha. Alla har vi våra små konstiga egenskaper. Så när jag slutligen satt där på golvet och slet i mitt hår så sa jag högt: Snälla, någon, hjälp mig hitta locket till den prickiga tekannan… Min man satt i samma rum och hörde hur jagtekanna_117672801 frågade rakt ut i luften och han bara skakade på huvudet. Men han börjar bli van. Det kanske tog nån minut så for en tanke om att jag skulle titta i legolådan…och där låg locket. Jag log för mig själv och tackade för hjälpen. Te-servisen var komplett igen. Yay! Visst är det helt otroligt? Jag kan inte låta bli att förundras. Tack för det kära hjälpare eller vad det nu var som hjälpte mig. 

Ja, jag kan berätta hur många saker som helst som jag har hittat när jag frågat efter det högt. Min äldre dotter har varit med mig när det har hänt och hon är lika häpen varje gång det händer. Självklart fungerar det ju inte om en sak verkligen är försvunnen, eller om den blivit stulen eller att man tappat den ute någonstans. Men annars så kan det kan handla om att hitta mina nycklar, att hitta parkeringsplatser, varor i affären som är slut men som dyker upp där de inte ska stå. Ja, jag tycker själv att det är lite spooky i bland, men nu har det hänt så ofta så nu är det en vanlig magisk företeelse som finns i min vardag. Och jag är så tacksam över detta. Jag älskar det. Det är helt underbart när det händer. Och nu måste jag gå och kika lite i Sonia Choquette`s bok igen.

Hur tänker ni när det gäller skyddsänglar och hjälpare? Har ni varit med om liknande händelser? Berätta gärna…

Puss & Kram Lilitha Hex

Höstfeeling…

I dag är det söndag och det är en riktig härlig höstdag. Eller i alla fall känslan av att det är höst. Hösten har inte riktigt kommit än. Men det är en speciell känsla och doft i luften tycker jag. Och vissa löv har börjat att gulna. Naturen byter sakta skepnad. Moder Jord förbereder sig för det kommande mörkret. För dansen med de virvlande gula löven. Det är en vacker tid. Och som ni kanske vet så älskar jag hösten. Det är verkligen min favoritårstid. Inga mygg och fästingar. Getingarna börjar på att dra sig tillbaka. Halleluja! Vilket får mig att känna mera harmoni när jag är ute. Jag har ju lite fobier som jag lever med under sommaren och det blir såklart lättare att leva nu under denna årstid. En annan sak som är väldigt roligt nu under hösten är ju att Halloween infinner sig framöver. Alltså, jag erkänner. Jag älskar Halloween. Det är en speciell känsla som sveper in i min kropp under denna tid. Men det handlar inte bara om läskiga monster, spöken och vampyrer och sånt. Det är även de där sköna ”höfärgade” sakerna som tilltalar mig. Som majs, halm, fågelskrämmor, solrosor och pumpor. Framför allt pumpor. Jag är galen i pumpor i alla dess former. Och jag blir alltid lika glad när jag ser att dem dyker upp i affärerna. Jag blir som ett barn i en leksaksaffär. Måste ha! Är det någon som känner igen sig?

I dag är det 50 dagar kvar till Halloween!

Så i dag så tog jag fram mina små höstfigurer som jag lyckligtvis nog köpte när vi var i Budapest för några år sen. Min svärfar kommer därifrån och vi var där och hälsade på den sidan av släkten.  Jag gillade verkligen Ungern och jag gillade Budapest. Vi var där i oktober månad. Och då hamnade jag i en butik som inför Halloween hade dessa till försäljning. Och visst är dem bedårande. Känns lite kul att ha dem framme. Det är faktiskt första gången jag ställer fram dem förresten. Har liksom glömt bort jag hade dem där i skåpet. Tur att man städar och rensar ibland. Då hittar man grejer vill jag lova. Och dem blev en lite färgklick där dem står på hyllan.

Sen så är jag väldigt förtjust i spöken såklart. Så då hittade jag detta lilla  lampspöke som skiftar i olika färger på Wish. Svårt att låta bli att köpa. Jag gillar min lilla barnsliga sida. Det är mycket enklare att leva så. Och urgulligt är det i alla fall. Och jag vet att lilla Molly, mitt barnbarn kommer att gilla det framöver. Spökfarmor är på gång…hehe. En annan sak är att under denna tid så blir min lilla häxiga sida mera aktiv. Plötsligt dyker massa idéer  och planer fram om vad jag skulle vilja göra. Hösten ger mig någon slags energi. Magiska ljus, armband, magiska oljor å örtblandningar. Och en annan sak som jag verkligen gillar är ljus, förresten vem gör inte det? Men nu när dagarna blir mörkare och kyligare är det mysigt att tända lite ljus. Och det fanns en tid då jag gjorde magiska ljus. Alltså ljus med olika magiska örter i. Men så tog orken slut. Min kreativa sida har nämligen legat på is en längre tid. Men nu så börjar skaparkänslan att pocka på. Hittade några ljus som jag gjort för en tid sen och dem är ju riktigt fina. Jag kan om jag bara vill. Ska nog göra några sådana här framöver. Om jag orkar…

Räcker man till…

Ja, det här blev ett litet annorlunda inlägg. Men det kändes skönt att få berätta lite om hur jag känner just nu. Sådär lagom harmonisk och häxig. Det är så skönt när den där harmoniska feelingen infinner sig. I bland längtar jag verkligen efter den. Arbetet som lärare tar väldigt mycket kraft och energi från mig. Och när jag kommer hem om dagarna är jag helt slut. Orkar ingenting. I bland funderar jag över om det ska behöva vara så. Är det värt det? Man lägger ner all sin känsla och energi på eleverna man har. Man vill att de ska må bra, att de ska lära sig något nytt varje dag. Men det är inte lärandet som tar mest energi, det är allt det där runt omkring som händer och som ska göras. Man räcker inte till. Man tvivlar. Men jag får ge det ett chans. Nä, nu kom jag in på något helt annat. Nu är det söndag och jag njuter av att vara ledig och hemma med familjen och mysa. Det är kvalitetstid i högsta grad.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att leva som häxa…

Vi har gått in i mörkare tider igen. Dagarna känns kortare och sakta ser man hur naturen byter skepnad. Det är redan september och månen är i växande. Hösten kommer smygande. Jag älskar hösten. Det är under denna årstid som häxan inom mig är som mest aktiv. Min egen underbara och kärleksfulla häxa som bor inom mig. Många frågar mig hur det är att leva som häxa? Svaret är inte alltid lätt att ge. För hur är det egentligen? Svårt att förklara något som är så enkelt att veta av mig själv. Ett svar som inte alltid går att svara på, det bara finns där inom mig. Och faktum är att det längre inte är så viktigt att kalla mig häxa. Jag är jag liksom. Och jag är så mycket…

Men…

Eftersom jag ändå vill fokusera på just det där med att vara häxa. Att leva som häxa är att leva i nuet. Att inte döma och värdera vad som händer omkring oss. Att inte slösa energi på sånt som vi inte behöver. Det är inte lätt att förstå, men allt sker av en viss orsak även om det är svårt att förstå det när man står där mitt i det hela. Men oftast kommer en dag då vi får insikt om varför saker och ting sker. Då man får sin aha-upplevelse. Så det var därför. Jag lever med detta varje dag. Det är en naturlig del i mitt liv. För det händer saker hela tiden. Låter det flummigt?

Jag har sagt det förut, men säger det igen. Att leva som häxa är att leva med gudinnorna, blommorna, djuren, ja med allt som finns och lever omkring oss. Vi känner ett samband med det som varit och med det som kommer. Ibland är livet roligt och levande men ibland så innebär det även sorg och smärta. Vi ser alla orsaker och händelserna som nödvändiga småresor som vi måste göra för att växa och utvecklas som individer. Ibland så överlämnar vi allt till universum och låter det som komma skall får komma. Men ibland vill man vara med och försöka påverka och då använder vi oss utav olika magiska ritualer. På sätt och vis så låter vi magin styra oss på rätt väg, men ändå med universums kosmiska lagar i åtanke. Magin är ett sätt där man med tanken och energier försöker att påverka det vi har och önskar omkring oss.

Att leva med magi i vardagen innebär ju inte att man går och sprätter med en trollstav hela dagarna och trollar fram sådant man behöver eller vill ha. Nog för att det skulle vara både praktiskt och skönt vissa dagar men riktigt så enkelt är det ju förstås inte. Det räcker inte heller med att bara läsa upp en magisk ramsa hur som helst för att få till sig det man önskar. Själva ramsan är bara ett hjälpmedel, Typ, för att kunna spika i en spik bör du ha en hammare. För att lyckas måste du dessutom veta hur man utför magi.

Magi är alltså ett sätt att använda sin vilja till att åstadkomma förändringar i livet och det du har omkring dig, att du riktar energi mot de mål du önskar. Allt handlar om energier och vad du gör med dem. Och det bästa är förstås att ha goda avsikter innan du slänger iväg en önskan. För som du vet så kommer det du önskar tillbaka till dig på ett eller annat vis, både på gott och ont. Det som är viktigt är att man lär sig att känna, forma och rikta kraften eller energierna på det sätt som gynnar alla.

Magi är en händelse som kommer till dig för att du förtjänat det på ett eller annat vis. Du vet de där karmafraserna, som man sår får man skörda, som man bäddar får man ligga osv. Så på så vis kan det ju vara enkelt om man bara tänker på hur man är och beter sig. Den fyller allting, levande varelser och döda föremål, på ett eller annat sätt. Vi människor kan, om vi vill, använda den kraften för att påverka oss själva och vår omgivning.

Och vi måste försöka vara noggranna med vilka beslut vi tar, för när man fattar viktiga beslut i sitt liv, då sätts hela universum i rörelse…

Ha nu en underbar lördag. Och om ni ska upp och flyga i dag så se till att klä på er varmt för det är kyliga vindar där uppe.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att skapa sitt inre altare

Jag har kommit till en fas i livet då häxan inom mig får stå tillbaka lite. Det är så mycket som händer omkring mig just nu. Ja, jag vet. Så känner alla. Egentligen skulle jag inte ens behöva skriva det. Det är så livet är för de flesta nu för tiden. Det är fullt med stressade människor. Det är sällan man möter någon som säger att de har för lite att göra. Och detsamma gäller ju mig förstås. Jag ser till att ha det lite stressigt jag också. Ändå försöker jag nu för tiden att inte göra mera än jag hinner och orkar. Både på gott och ont. Tvätthögarna blir flera och dammtussarna invaderar här och där. Jag skulle aldrig kunna sätta mig ner och känna att jag inte har något att göra. För det finns det alltid. Men ibland struntar jag i det och får således ta konsekvenserna av det förstås. Ibland önskar jag att jag någongång kunde sitta i soffan och ha lite långtråkigt. Att sitta där och känna att det inte finns något att göra. Men nu, fort jag sätter mig i soffan bombarderar hjärnan mig om vad jag minsann borde göra.

Häxan inom mig finns alltid där även om det inte märks…

Tillbaka till mina häxerier.  För fast jag inte är så aktiv som häxa utåt så är mitt inre alltid med i universums salar. Det kanske inte alltid märks men jag är starkt präglad av häxan inom mig. Men som ni förstår av texten ovanför så hinner jag inte riktigt med det livet. Kanske jag är för lat, eller för oorganiserad? Eller kanske jag prioriterar fel? Dessutom har jag väldigt ont i min kropp, i mina knän, min rygg och höfter. Det är en kamp varje dag när man ska kliva upp ur sängen. Snart är man redo för domkraft och rullator. Nä, så illa är det inte. När man väl kommit igång så fungerar kroppen helt ok. Är man dessutom av lite större storlek så är det ju inte konstigt att kroppen reagerar. Det blir tungt i längden. Men det finns dem som har det värre. Nu kom jag visst bort från häxerierna igen. Ni ser hur det är? Tankar hit och dit.

Vi håller på att bygga om vår altan. Och det blir ju inte mindre stökigt av det. Det står målarburkar, penslar, rollers och jag vet inte vad, överallt i huset. Perfekt för den inre friden. Not! Men den kommer. När altanen blir färdig kommer det bli bättre. Jag kommer då att fixa till mitt utealtare. Mitt utealtare är verkligen ett nödvändigt måste för mig. Där tillbringar jag mycket tid. Mitt nya altare ska nu vara på höger sida av altanen och när månen är framme kommer den att lysa rakt på mitt altare. Hur magiskt kommer inte det att bli? Då kommer mitt altare plötsligt bli till ett litet måntempel. Jag lovar att lägga upp en bild när jag fixat till det hela. Men jag måste säga att jag känner mig liiite lost nu när mitt utealtare inte finns där. Men som det ser ut nu, i trädgården så fungerar det inte. Såklart har jag ett altare inomhus. Bredvid min säng.  Men av någon anledning så fyller inte det mitt behov just nu. Borde smycka om där. Det blir väl vid Samhain, (Halloween) som det sker. I bland får saker och ting bida sin tid. Jag får använda mig av mitt inre altare. Det är alltid tillgängligt var jag än är.

Kontakten med universum finns alltid där…

Att nyttja sitt inre altare är något som jag alltid har gjort. Perfekt när man inte har tillgång till sina reala magiska platser. Som mor till 4 barn så har man fått ta de små stunder som har fungerat även om man haft en racerbil eller prinsessvisa i bakgrunden. Man får inte göra saker och ting för komplicerat. Vi lever här och nu. Det är bara att sätta sig ner och blunda. Sen kan man ha sin lilla ritual eller vad det nu är man behöver göra. I bland bara för att stressa ner och finna sin inre ro. Man kan även visualisera det man behöver få till sig. Jag brukar göra detta när jag befinner mig på en harmonisk plats. Som när jag är vid hav. Jag älskar att höra på havets brus. Vem behöver ett altare då? Man har det precis mitt framför sig. Bara att använda sig av naturens kärleksfulla gåvor. Eller när jag sitter framför en eld, det räcker med en grill faktiskt. Kanske inte grillen är det mest ultimata, men ibland har nöden ingen lag. Så man tager vad man haver som Kajsa Varg sa. Men att komma i kontakt med elden är ett perfekt tillfälle att ha en liten inre ritual. Elden talar direkt till dig, den sprakar och knastrar. Har man tur så kan den visa dig bilder. Eller när man sitter och solar… Jaja. Så fungerar det för mig just nu. Jag greppar tillfällen så fort jag får chansen. Och det händer ofta kan jag berätta. Det är inget som syns. Men det händer ofta. Och speciellt nu då när jag inte har mitt utealtare fixat. Kontakten med mig själv och mitt inre altare är något som jag lever med dagligen Kontakten med universum finns inom mig. Visst är det fantastiskt. Så långt bort men ändå så nära.

Ja, det var lite om detta. Sådär lagom ointressant. Men skrivet direkt ur hjärtat. Sådär bara…

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Nu bubblar det i min kittel!

Alltså…tusan vad härligt det känns. Nu bubblar det i min kittel! Äntligen har allting börjat hamna på plats. Äntligen har mina önskningar börjat slå in. Och äntligen börjar jag inse att jag är en uppskattad person. Mera än jag någonsin trott. Jag duger precis som jag är trots mina extrakilon…hehe. Jag är lycklig lottad. Jag är lyckligt gift med 4 underbara ungar som har klarat sig bra i livet. Jag har till och med fått ett efterlängtat barnbarn. Jag lever i en familj som andra. Ibland bråkar vi, vilken familj gör inte det, men för det mesta så älskar vi. Vi har hittat en väg som passar vår familj bra. Vår väg kanske inte passar alla, men den passar oss perfekt. Och det är väl det som är viktigast. Jag har det bra och har inget att klaga över. Skönt också att veta att man har massor av underbara vänner och läsare som vet hur man beter sig mot varandra. Som respekterar mig och andra för vad vi är. Som inte snackar skit eller förtalar och kränker andra. Det jag har upplevt den senaste tiden är ren och skär kärlek. Jag har plötsligt fått många nya fina vänner som platsar bland mina gamla fina vänner. Och tack alla ni som skriver till mig och berättar om era livsöden och händelser. I bland är det skönt att bara få skriva av sig. Det uppskattas och jag blir glad över att ni delar med er. 

Det här trodde jag inte för ett år sen…

jeanette6I höstas började jag jobba som lärare. Något jag inte trodde jag skulle klara av, förresten, det var det nog inte många som trodde. Allra minst min läkare. Men jag gav mig tusan på det. Och jag fick jobbet som lärare i en åk 4. Jag fick min egen klass och mitt eget klassrum till slut. Eget och eget….ja, ni förstår nog hur jag menar. Men jag fixade det! Och nu sitter jag här och har mitt efterlängtade sommarlov. Och som jag har kämpat och tampats med att komma tillbaka till livet. Jag har skrattat och gråtit många gånger. Gett upp några gånger, men rest på mig igen. Men jag har nått mitt mål och känner mig otroligt stolt över detta. Jag klarade det! Visst, det finns mycket att fila på, men det tar jag allt eftersom. Några av mina demoner har lämnat mig, och några av mina demoner kommer nog dock aldrig att lämna mig. De har nog flyttat in hos mig för gott. Men vet ni, vissa av mina demoner har inte enbart varit av ondo, utan de har lärt mig hur man överlever större kriser. De har lärt mig hur man hanterar livets mörkare sidor. Ingenting ont som inte har något gott med sig som man brukar säga. Kliché! Och visst är det så att man blir klokare ju äldre man blir. Kliché igen. Och med det menar jag inte att man inte är klok nog när man är 30, för det är man. Vad jag menar är att ju längre du levat så har du haft större chans att utvecklas av alla dina erfarenheter. Men allt är förstås relativt. Men för att återvända till mina demoner. Jag har lärt mig att leva med dem. Ibland kör det ihop sig…som med allting i livet. Men då är det bara att försöka hitta balansen igen. Då får man sätta sina demoner på plats helt enkelt…hehe.

Ur en stilla fjärils klagan såg jag dödens kalla vingslag…

Jag har varit i en kris. I en stor kris. Jag har verkligen varit nere i skiten. Varje dag var som en dödsdom. Jag såg ingen början och jag såg inget slut. Jag levde med döden bredvid mig dagarna i ända. Detsamma om nätterna. Jag levde som i en mardröm, som i en ond bubbla. Jag tappade bort mig själv fullkomligt. Det var ett rent helvete jag levde i. Men jag kom ur det! Detta är dock inget jag skäms över. Jag har varit väldigt öppen om detta. De flesta av mina nära och kära har förstått det. De har stöttat mig och de har närt mig. Och de som inte klarade av det har fått lämnat min sida. Men jag ska ärligen säga att det är inte många som har lämnat min sida. Tvärtom. De flesta finns troget kvar och flera nya har tillkommit. Och jag tror att det beror på ömsesidighet och kommunikation. Medmänsklighet och kärlek. Omtanke och omsorg. Det är otroligt viktigt under dessa omständigheter att man berättar vad som händer och sker. Att man berättar hur man mår och fungerar. Att man berättar att man inte orkar lika mycket för tillfället. För när man hamnar i en utmattningsdepression ändras personligheten. Hjärnan fungera inte längre på samma sätt. Hjärnan är utbränd och är tillfälligt ur funktion. Man blir lite som en annan person. Livet blir avskärmat. Och ingen ska tro att man tycker det är speciellt kul att vara där nere i avgrunden. För er som inte vet. Och här skriver jag ur mitt perspektiv. Förändringar som ofta sker under en utmattningsdepression är: 

  •  Man blir osocial, ledsen och tillbakadragen
  • Man får svårt att hantera nuet och verkligheten
  • Man får minnesluckor, tappar ord, glömmer bort saker
  • Man blir trött, spänd och blockerad
  • Man blir rädd, ofokuserad och dimmig
  • Man kan bli lite bitter, ängslig och gnällig
  • Man får problem med att sova

Man är inte världens bästa fru, mamma, dotter, vän osv under denna tid om man säger så. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Man har full sjå med att leva och andas. Man har fullt sjå med att ta hand om sig själv. Men å andra sidan är det väl detsamma om man bryter benet eller får ryggskott eller i värsta fall får cancer. Man har fullt upp med att klara dagarna så bra som möjligt. Det är ingen skillnad egentligen. Det är svårt att vara en god och social medmänniska när man har fullt upp med sin sjukdom hur den än ser ut. I vissa fall blir det tyvärr utdraget. Som i mitt fall, ca 2 1/2 år. Men en dag vänder det, sakta och säkert. Som på en liten skör fjäril börjar vingarna plötsligt fungera igen. Tveksamt men med förtröstan.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaLivet kommer tillbaka även om hjärnan är lite skadad. Stress är nog något man bör hålla sig borta ifrån i den mån det går. Men ni som läser det här och just nu genomlider en utmattningsdepression eller liknande diagnoser ska ändå veta en sak. Livet kommer tillbaka! Tro inget annat. Man kanske inte tror det när man är där mitt i skiten. Då livet känns totalt meningslöst. Men sakta så händer något. Du känner kanske en förändring. En förändring du kan hoppa på om du orkar och vill. Det vänder om du lägger manken till. Jag lovar. Men mycket ligger på dig själv och hur du hanterar det. Man måste kämpa mycket själv. Ingen kommer direkt och knackar på dörren och ger dig livet tillbaka. Det kanske låter hårt. Du kan gå hos psykolog och äta mediciner för att underlätta din tillbakagång. Du kan ha nära och kära som finns där för dig och som stöttar dig helhjärtat. Men det yttersta jobbet måste man göra själv. Och det är tufft. Och även om jag personligen nu är redo för att ge mig ut i det sociala arbetslivet igen så vet jag att det inte kommer att bli lätt. Det kommer att bli stentufft. Jag är medveten om att jag måste strukturera upp mitt liv rejält på ett eller annat sätt. Men det kommer gå. Det måste gå. Såklart att det kommer gå. 

Men såklart förändras inte livet över en natt. Om det vore så väl. Nej, det finns mycket kvar att tampas med. Det är jag väl medveten om. Men det är väl det som kallas livet och att leva. Ur smärta föds kunskap. Eller hur? Och ett litet tips på vägen! Se till så att inte folk försöker trampa på dig. Sträck och stå på dig innan någon annan försöker stå på dig. Det finns tyvärr allt för många som gärna sparkar på dem som redan ligger ner. Dem får vi hålla oss undan från. Ha nu en underbar lördag älskade läsare.

Puss & Kram Lilitha Hex

Intill dödens bleka sekund

Det här inlägget kommer inte handla om något specifikt. Jo, kanske om döden då. Massor av känslor inom mig som behöver komma ut ur min förvirrade själ…

Ur den minsta lilla fågel föds en vacker sorgsen sång. En sång om livets olika skeden. Processer som är i pågående. Processer som vi behöver för att komma vidare. I dag regnar det hos oss. Precis vad jag behöver. Jag älskar när det regnar. Ett sommarregn där man kärleksfullt kan höra viskningar mellan dropparna. Tissel och tassel. På samma gång som jag njuter så gör det ont. Som tårar i både sorg och glädje. För det är så mitt liv ser ut just nu. Jag är i både sorg och glädje. Men på något vis så blir ändå sorgen vacker då den kommer från mitt sanna hjärta. Tacksamheten över att kunna känna och reagera.

 

Gåvan över att ha älskat blir i slutskedet en vacker sorg

Jag tycker livet är vackert trots all smärta och sorg som snurrar omkring oss. Som sorgen över min pappa som dog för 9 år sen. En sorg som alltid kommer bo inom mig. Men det vackra i den sorgen är att jag ända har haft gåvan att ha älskat och blivit älskad.

Under de senaste 2 veckorna har 2 personer gått vidare. Min svägerska och en liten flicka på drygt 3, 5 år. Barn har mist sin mamma. En mamma och pappa har mist sin dotter. En tallrik mindre på matbordet att duka. En röst som tystnat för alltid. Oerhört sorgligt. Såklart man reflekterar mera över livet just nu. Över sorgen som bereder sig över så många. De närmast anhöriga som får gå vidare ensamma, medans vi andra lever nästan som vanligt. Förutom vetskapen då. Vetskapen att några är väldigt ledsna. Rent förtvivlade. Visst är livet ändå märkligt? Ena dagen levande och andra dagen död. En skör tråd som på något vis brister. Vad är hemligheten? Får vi någonsin reda på det? Kanske den dag då vi själv träder över den.

Intill dödens bleka sekund

Döden är så tyst. Ni som varit med om den på nära håll, ni vet. Att döden är så fullkomligt tyst. Jag minns när jag fick reda på att min pappa hade dött. Allting tystnade. Jag hörde ingenting. Det var som att jorden stannade till i några sekunder. Höll andan. Tvekade. För att sen i full fart börja snurra igen. Livet måste fortsätta trots döden. För oss andra som lever. Det var samma sak när jag satt hos min döda svärfar. Den där märkliga tystnaden. Stillheten. Jag kunde knappt röra mig. Det enda jag hörde var klockan som tickade på väggen. Såklart det blir tyst när någon har dött. Men det är inte den tystnaden jag menar. Det är en annan slags tystnad. Den tystnaden som händer inom dig själv. Det är den jag menar. Eller det bara är jag…

Döden fascinerar mig på något vis. På samma gång som jag är livrädd för den så är det något med den som lockar mig. Inte för att jag vill dö, utan för att den gör mig nyfiken. Jag vill förstå den. Jag vill bli vän med den. Men på avstånd. På långt avstånd. Men jag är starkt förknippad med den på något konstigt vis. Ja, jag blir lite så här flummig när jobbiga saker händer omkring mig. Jag gråter och skrattar om vartannat. Och har inget riktigt bra svar på varför jag gör det. En tanke, ett minne, en känsla så svämmar det över. Ibland bland människor och ibland för mig själv. Tror det är någon slags rensning jag behöver göra. Annars blir jag som en blöt handduk som ligger på golvet och skräpar…

Jag känner mig otroligt tacksam över livet

Trots mina sorgsna rader så är jag på samma gång otroligt lycklig över mitt liv, vad jag åstadkommit och vad jag har. Jag är också otroligt lycklig över mitt barnbarn Molly som föddes i början av året. Den kärleken som ett barnbarn ger är en otrolig känsla av energi. Det är verkligen som dem säger efterrätten i livet. En riktig smarrig gräddbakelse är det. Mer om detta i ett annat inlägg.

Ja, det var bara det jag hade att komma med idag. Konstiga tankar och känslor.

Puss & Kram Lilitha Hex

Det händer saker när man firar midsommar i Värmland…

 

Jag har precis kommit hem från Värmland. Jag och familjen var där för att fira midsommar med min goa mamma och två bröder. Mina 2 underbara bröder. Som jag älskar dem. Vi är väldigt lika och har exakt samma humor. Så när vi träffas blir det mycket fniss och skratt. Vi var även där för att dela sorgen med min bror då han blivit änkeman förra söndagen. Min svägerska på 55 år dog efter en tids sjukdom. Såklart väldigt sorgligt. Min bror förlorade sin fru och fyra barn förlorade sin mamma alldeles för tidigt. Men vi kan tyvärr inte rå på döden. Den kommer när det är dags. Om någon vill läsa mera om denna händelse så läs gärna mitt förra inlägg.

Undrar vem det var som var med oss…

Midsommaren flöt på och vi åt, drack och hade alldeles för trevligt. Var lite trött dagen efter…hehe. Midsommar är en magisk tid. Då kan allt hända. Vi skrattade och vi grät vartannat. Humor och känslor är viktigt i vår familj. Vi älskar att sitta och älta om gamla roliga minnen. Vi bjöd in både min svägerska och vår pappa till bordet. Vi pratade goda minnen. Vi har många roliga och härliga minnen efter dem. Min pappa gjorde mycket roligt i sina dar. Det är viktigt att man håller dem så levande som det går. Och jag kunde känna deras närvaro där någonstans i mellan väggarna. Som jag har berättat förut så har jag känt av min pappa många gånger.

Det hände en märklig sak när jag och min bror Peter satt ute på verandan och pratade på midsommarnatten. Plötsligt knackade det 3 gånger på fönstret bredvid oss, som att någon ville ha vår uppmärksamhet. Altanen ligger i anknytning till mammas finrum. Jag trodde att det var min man som som stod där och knackade på oss. Men det fanns ingen där. Alla andra låg och sov. Och det var lugnt och stilla i omkring oss. Fönstren går inte att öppna. Både jag och Peter hörde knackningen klart och tydligt. Vi tittade på varandra och undrade förstås vad/vem det var. För vi var lika säkra på att det var en knackning mot fönstret. Eller tre knackningar var det. Jag hör det fortfarande inom mig. Kan det ha varit pappa som var där? Kan det ha varit min svägerska? Min känsla säger pappa. Men säker kan jag ju inte vara.

För vissa kanske inte detta alls låter märkligt. Men för oss var det så. Det var som att tiden stannade till. Vi satt tysta i en bra stund. Vi funderade. Vi ifrågasatte. Knackningen var så uppenbar. Det kan inte vara något annat än att någon knackade. Och vi har inget svar på vem det var. Och det känns lite märkligt…

Att kunna kontrollera sina drömmar…

När jag sen gick och lade mig så drömde ja. Eller jag hade lucid dreams, alltså klardrömmar och som är ett medvetandetillstånd som ligger mycket nära drömmen, men där man är helt eller delvis medveten om att det är en dröm. Alltså, det är lite svårt att förklara för någon som inte varit med om det. Det är en fantastisk känsla. Du kan alltså bestämma vad du ska göra i sömnen/drömmen. Jag personligen brukar flyga i mina klardrömmar. Så var det även denna gång.

Det började med att jag var i England, i Avalon, (Glastonbury.) Jag gick uppe på ett högt berg där sjön var precis nedanför. Det var väldigt högt och jag är väldigt höjdrädd. Det var en otroligt vacker natur okring mig. Jag har inte varit i Avalon på riktigt. Men jag såg kullen Tor en bit i från mig. Plötsligt kom en tanke till mig. Jag fick för mig att jag skulle hoppa ner, eller flyga. Jag tänkte på att jag var i drömläge. Att nu kan jag göra detta. Precis som de brukar göra i filmer. Och jag tänkte för mig själv att nu hoppar jag. Jag kände paniken växa inom mig för tänk om det inte var någon dröm? Men ändå visste jag ju att jag var i en klardröm och kunde göra vad jag vill. Och vet ni? Jag hoppade. Jag kände verkligen hur vinden blåste omkring mig. Och jäklar vilken adrenalinkick jag fick. Wow! Jag kände hur jag hastigt sjönk längre och längre ner. Det var en underbar känsla. Jag hoppade! Jag vågade! Jag sträckte fram händerna och precis innan jag skulle ha plumsat ner i vattnet så flög jag uppåt igen. Och jag kontrollerade varje rörelse. Allt jag gjorde var en medveten planering. Jag ville göra om det hela men det här gången ville jag dyka i ner i vatten. Jag flög upp på berget och hoppade ner igen. Samma adrenalinkick infann sig, men det här gången dök jag ner i vattnet. Och det var ännu mera fantastiskt. Alltså, jag kan inte ens förklara känslan. Det var som att träda in i en annan värld. Jag simmade i väg i det grumliga vattnet och jag vaknade upp ur drömtiden och befann mig i bäddsoffan hemma hos min mamma. 

Jag var helt lyrisk när jag vaknade. Och jag kände en enorm lycka i mitt hjärta. Vilket budskap jag fick till mig. Budskapet var att jag inte ska vara så rädd. Man måste våga för att vinna. Ja, jag ska fnura lite på det där. Jag älskar när detta sker. Och för det mesta händer sånt här när jag känner mig sårbar. När jag känner mig lite låg och nere. Det är som att gränsen mellan liv och död öppnas upp då. Min kropp blir mera mottaglig. Skuggorna får liksom liv och viskningarna blir tydligare… Ja, hur kan man förklara sånt här utan att verka heltokig? 

Puss & Kram Lilitha Hex

Det är med sorg i hjärtat…

Det är med sorg i hjärtat som jag sitter vid mitt köksbord. Jag har i dag fått reda på att min kära svägerska gick bort i morse. Endast 55 år. Hon valde att gå vidare på en av sommarens vackraste dagar. Solen sken på sin himmel och fåglarna kvittrade  i sin iver. Inte kunde dem veta. Ingen kunde veta att det skulle ske just i dag. Men över ljuset föll en strimma av mörker och hon trädde över till andra sidan.

Himlen har fått en vacker ängel…

Hon har kämpat hårt och länge. Hon fick reda på i december 2013 att hon hade ca ett halvår kvar att leva. Cancer i bukspottkörteln. Det är nu nästan på dagen 3 1/2 år sen hon fick beskedet. Tänk vilket besked att få! Du kommer snart att dö! Du kommer inte att få uppleva dina barn när de blir äldre. Du kommer inte få vara med längre… Men hon gav inte upp hoppet. Inte för en sekund. Vilken kämpe! Vilken viljekraft! Som hon har velat leva. Som hon har tampats. Olika mediciner och in och ut på sjukhuset. Men då familjen var det viktigaste för henne höll hon sig kvar i livet så länge hon kunde och orkade. Hon har planerat sin egen begravning. Hon har fixat alla juridiska frågor. Hon förberedde allt. Men. Hon gav sig tusan på att hon skulle leva i en dag till. Och ytterligare en. Sakta men säkert. Många dagar till blev det. Tills i dag. Söndagen den 18 juni…

Här är en av de sista bilder jag fick ta med henne med. Delar av familjen är samlad. Hon ville inte vara med på bild efter denna. Hon ville att vi skulle minnas henne som hon såg ut innan sjukdomen präglade hennes kropp och själ. Jag vill hedra Lena med detta inlägg och denna bild.  Hon har funnits i familjen i typ 30 år. Och även om det gått långa tider mellan våra möten så har vi ändå tillhört samma familj. Denna bild minns jag så väl när jag tog. Vi syskon brukar ses då och då. Hon var lycklig den dagen. Vi var alla lyckliga den dagen. En varm sommardag för några år sen.

Vackraste Lena, vila i frid nu. Du har gjort ett fantastiskt jobb med min bror och era fyra underbara barn. Och inte att förglömma, din lilla goding, ditt barnbarn. Ditt allt! Lena var en stolt farmor! Hon var även en stolt mamma där barnen alltid kom i första hand. Och så har vi även hundarna Selma och Bodil som förlorat sin alldeles egen speciella matte. Vad tomt det kommer bli för dem alla.

Sorg, sorg, sorg…

Jag minns hur det var när min pappa dog. Den värsta dagen i mitt liv. Den där tystnaden. Den där märkliga känslan av sorg. Smärtan i bröstet. Och tankarna. Dessa orimliga tankar. Och vetskapen: Han kommer aldrig tillbaka igen. Jag får aldrig mera prata med honom igen. Han är död! Borta!  Jag fattar fortfarande inte. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det kändes.

Tänk att det kommer en dag som gör att livet aldrig mera blir sig likt igen. Livet tar en helt ny vändning. Och fast vi alla visste att denna dagen skulle komma var vi ändå oförberedda. Det gick plötsligt så fort. I går levande. I dag död. Visst är det märkligt? Vi har blivit en mindre i familjen. Mina brorsbarn har mist sin mamma. Min bror sin fru. Kan vi ens förstå hur det är? Mitt hjärta gråter. Men hon har det bra nu. Jag vet det. Hon har det bra nu. Fri från smärta och sjukdom.

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Att känna av andar…

 

I dag är det en sån där lugn och skön söndag. Lovisa har en kompis här och de sitter och leker i hennes rum. Min man ligger och läser en bok. Utanför fönstret lurar regnet runt hörnet. Fåglarna kvittrar frenetiskt och träden susar och prasslar. Det är vid såna här tillfällen jag kan slappna av på riktigt. Det är vi dessa tillfällen mina behov av att få skriva kommer över mig. Och av någon anledning kommer mitt behov av spökerier upp till ytan. Det är som att något öppnas upp omkring mig. Som att livet och döden förenas. Kanske det är tystnaden? Ensamheten?Tystnaden är en del av min känslighet. Ensamheten så väl behövd. Kanske det är något mitt inre minns? Jag gillar minnen. Jag är den där personen som alltid säger: Minns du…

Att känna av andar…

Jag minns en gång. Jag, Lovisa och min man satt och åt frukost/lunch framför Tv:n. Det var en helt vanlig söndag. Ni vet en sån där dag när man bara känner för att chilla. Då helt plötsligt kände jag en parfymdoft. Jag kände den helt klart och tydligt, ni vet så där det känns när någon är nyduschad. Det var en herrdoft och jag tittade på min man och frågade vad det var för parfym som luktade. Men han kände inget. Lovisa förstod ingenting. Jag tyckte det var väldigt märkligt för själv kände jag det så väldigt tydligt. Det varade kanske i en minut, sen så försvann det. Ja, jag var tvungen att gå upp i duschen och kolla. Men där var tomt och torrt. Ingen hade duschat där den här dagen. Fönstret var stängt därinne så det kunde inte komma utifrån. Varför det nu skulle ha kommit utifrån. Jag gick ner och kollade runt. Inga fönster var öppna och altandörren var stängd.

Det brukar inte heller vara något större fel på min näsa eller luktsinne. Attans märkligt var det. Och parfymdoften kändes inte alls längre. Var det bara en tillfällighet, en vindpust som kom och blåste förbi, eller vad var det? Det brukar ju inte komma vindpustar inomhus? Kleo, vår katt, låg och sov och som sagt, inga fönster var öppna. Skumt. Här skulle jag ju bara ha kunnat skakat på axlarna, struntat i det hela och chillat vidare. Men så fungerar ju inte jag. Jag fick för mig att det var pappa som var här. Detta hände när han nyligen hade dött. Det var mycket som var märkligt då. Nu tror ni väl att jag blivit alldeles tokig. Men jag kan inte släppa detta för doften var så nära mig, som om en nyduschad människa gick förbi mig, och ni vet alla exakt hur det känns…

Jag vet vad jag känner…

Efter den händelsen har jag många gånger känt en herrdoft som sveper förbi mig. Lika klart och tydligt, för att sen plötsligt försvinna. Och nästan alltid i vardagsrummet. Alltid när jag känner doften så ropar jag på min man för att se så att det inte är han som sprejat sig uppe på övervåningen, men det har det aldrig varit. Jag tror att det är min pappa som hälsar på mig, eller vill visa att han finns här omkring mig. Min känsla säger att det är så. Och jag trivs alldeles förträffligt med den vetskapen.

Vad tror ni, finns det så kallade spöken? Har vi våra nära och kära omkring oss? Finns dem här som skyddande krafter eller hastiga skuggor? Eller finns där andra osaliga andar? Ja, här har många delade meningar. Vissa tror inte på sånt och tycker att detta är rent humbug eller flummeri. Sen finns det dem som tror att det finns något mera. Jag tillhör dem som väljer att tro på att det finns något mera bortom horisonten. Ingen vet 100 % säkert hur det är. Vi kan bara välja att tro på det som känns rätt för oss. Inget är rätt eller fel. Inget är helt vetenskapligt bevisat. Det handlar om hur vi tror och känner. Alla har vi vår egen sanning inom oss. Och ingen ska komma och säga till mig att det inte är si eller så, att det inte finns någon andra sida, eller spöken om man vill kalla det så. Det får stå för dem. Jag vet vad jag valt att tro på. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag tycker detta är väldigt spännande. Och jag har många gånger känt att det finns något mera där i skymningen. Jag har många gånger känt av något där i skuggorna. En stilla klapp på axeln, en kär smekning i håret…

En gång hände det när jag satt och körde bil. Jag var på väg hem från jobbet. Och när jag nästan var hemma så kände jag hur någon smekte mitt hår. Inga fönster var förstås öppna. Och förresten, jag kan faktiskt känna skillnad på en smekning och vindpust. Det var någon som klappade mig över håret. Jag tänkte på pappa direkt och började hejdlöst gråta. Inte bara för att jag saknade honom, utan även för närvaron av honom som jag kände. Det var som att han satt där i bilen bredvid mig. Precis som han gjort så många gånger när jag växte upp.  Jag känner ofta av min pappa och det är till och med tillfällen då han har pratar till mig. Och sen får folk tycka och tänka vad dem vill om det.

Vad händer egentligen när vi dör? Flera gånger när jag har varit ute på mina så kallade ”flygturer”, (UKU), så har jag ofta sett mina döda katter i huset. Det har legat och sovit helt harmoniskt på olika ställen i mitt hus. Och jag har alltid känt mig så lugn och glad när jag sett dem. Jag har känt mig väldigt lycklig över att ha sett dem. Jag har även träffat min pappa när jag varit ute på en av mina ”flygturer” och det var ett kärt återseende kan jag berätta.

Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än vetenskapen någonsin kunnat drömma om. – Ur Hamlet

Många som har kontakt med ”spöken” säger att det oftast blir kallt när ”spöket” dyker upp, eller också kan det bli svårt för att andas. Man känner sig iakttagen och får kalla kårar. Vissa säger att de känner en svag blomdoft när andar vandrar genom rummen, eller en svag parfymdoft.

Och visst är det så att man ibland kan få den där konstiga känslan. Man känner sig iakttagen, man hör fotsteg fast man är ensam hemma, det blir plötsligt väldigt kallt. Saker åker ner på golvet. Saker och ting försvinner för att sen plötsligt dyka upp på ett ställe som man vet att man letat på hundra gånger. Det är som att någon driver med en. Jag har läst och hört, och jag vet, att andarna har humor och tycker om att skoja och luras med oss. Det har hänt mig ett par gånger.

Ibland tror jag att många väljer att strunta i den egentliga känslan man har för att förnuftet tar över: Nä, så kan det inte vara... Och man tänker att man bara inbillar sig. Men jag är inte så säker på att det är så. Mer finns där än vad vi väljer att tro. Och det kanske är svårt att tro och förstå om man inte varit med om det. Man kanske inte är lyhörd för sånt. Man kanske inte vill vara det heller. Men man ska aldrig förkasta något någon annan känner, eller något man inte vet nåt om. Många väljer att blunda. Av olika anledningar. Men om man blundar för hårt och för ofta, finns det risk att man missar mycket intressant och spännande omkring oss.

Men bäst att tillägga. Känslan ligger i betraktarens ögon…

Puss & Kram Lilitha Hex


I varje droppe finns ett spår av sorg…

Som mamma, häxa, lärare och medmänniska finns det mycket jag har tagit till mig. Jag har genom åren lärt mig att lyssna på min kropp och på min intuition. Jag har lärt mig att lyssna på min magkänsla. Jag följer månens faser och talar med mina drömmar. Jag har respekt inför livet. Jag har även lärt mig att lyssna på andra människor. På så vis är det en härlig känsla att bli äldre. Man blir liksom klokare i och med alla erfarenheter man går igenom. Jag har lärt mig att allt man gör kommer tillbaka…som en bumerang ungefär. Som du sår får du skörda. Jag tycker det är viktigt hur vi beter oss mot varandra. Jag tänker mycket på det nu när jag börjat jobba som lärare och är bland massa barn och människor om dagarna. När man jobbar som lärare är man inte bara lärare. Man är mamma, kompis, rådgivare, polis och psykolog. Vi lärare är banne mig tusenkonstnärer. Säkert flera yrkesroller som känner detsamma. Fast i grund och botten beror det ju på vem man är. Jag älskar mitt yrke och jag värnar mycket om barnen jag har omkring mig. Dem berör mig. Jag måste få skriva av mig om det här.

Här kommer nu ett litet längre inlägg. Tack om du orkar läsa hela…

Jobbar man som lärare så är man lärare dygnet runt på något vis. Jag tycker jag alltid går och planerar något inför skolan. Jag till och med planerar i drömmarna. Detta kanske är något som går över när man blivit lite mera rutinerad…eller jag vet inte. Jag jobbar och planerar ofta under drömtiden. Och jobbar man med människor tror jag det är svårt att bara stänga av. En dörr står nog alltid öppen. Eller på glänt. I fall att. Så nu när jag är hemma och har lov fortsätter min lärarhjärna att jobba. Man får tid och tänka när man ligger där och vilar i sängen. Man kommer på saker när man sitter där med en varm kopp kaffe i handen. Man tänker på barnen. Hur de mår…

Jag jobbar alltså som klasslärare i en åk. 4. Jag älskar min klass och har fått  väldigt bra kontakt med barnen och dess föräldrar. Jag älskar skolan och mina kolleger. Jag har det jäkligt bra där borta. Visst finns det orosmoln. Ibland är dem ljusare och ibland är dem mörkare. Ibland är det till och med åskmoln. Men säg den skola som inte har det? Säg den familj som inte har det? Säg det samhälle som inte har det? Orosmoln är till för att lösas. Allt handlar om hur vårt förhållningssätt ser ut till problematiken. Och allt går förstås inte att lösa hur mycket man än vill. Vissa problem förblir olösta. Då får man hitta andra, nya vägar. Nya lösningar. På ett eller annat sätt måste man fortsätta framåt. Komma vidare. Man får inte fastna i hindren. 

Någonting som ligger mitt hjärta nära, är det här med mobbning. Ett av många orosmoln som finns i samhället. Och en tanke som ständigt cirkulerarlovisa-3 inom mig är hur vi ska få stopp på det. Går det att få noll tolerans mot mobbning? Nä, förmodligen inte. Men man kan starkt jobba mot den riktningen. Ha det i åtanke. För det är många barn som far illa i vårt samhälle, både i skola och hemma på gården. Barn är inte i roten elaka, det är något dem blir på vägen. Och, det är väldigt skillnad på att vara lite elak och vara ”fördjävligt” elak. När barn är utstuderat elaka, för dem finns. Allt har förstås en bakgrund. Nu vet vi ju att både mobbare och mobbade är offer i ett större sammanhang. Men det är klart man känner större sympati för dem som blir mobbade, de som blir drabbade. Men om man går ett steg närmare problematiken. Det finns en anledning att en mobbare mobbar. Vi får inte glömma det. Det är där vi måste fokusera mera tid på. Ett barn mobbar ingen för att det är kul. Den mobbar för att den har en brist av något. Den saknar något.

Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. För att stoppa mobbning krävs det att vi alla engagerar oss, från högsta beslutsfattare till privatpersoner. 

Nu menar jag inte att det bara är synd om de som mobbar. Och att de som blir mobbade ska komma i skymundan. Tvärtom. Det är i stort sett aldrig den utsattes fel att man blir mobbad. Fort man ser en tendens till mobbning eller kränkning måste man stanna upp och uppmärksamma det. Detta är förstås inte så lätt alla gånger. Men man kan ju i alla fall försöka. För barnens skull. För min egen skull. Jag mår riktigt dåligt när jag ser hur en elev kryper ihop inom sig bara för att en klasskamrat himlar med ögonen när den har sagt något. Att himla med ögonen må verka oskyldigt. Men jag kan själv minnas hur lovisa-4det kändes. Och jag ska ärligen erkänna att jag fortfarande blir obekväm om någon himlar med ögonen över något jag har sagt. Fast alla har vi nog någon gång himlat med ögonen.  Vi har velat visa ett missnöje. Alla har vi våra dåliga dagar. Men det är ett dåligt beteende hur som. Och när man ser samma beteende flera gånger, då är det ett mönster man måste bryta. Vi måste stoppa i tid. Och vart har ens barnet fått detta beteende ifrån? Vart får alla våra barn sina beteende ifrån? Kanske vi ska se roten på eländet. För det är egentligen inte borren som gör ont hos tandläkaren, utan det är när den träffar roten. Vilken jämförelse det blev där, med tandläkaren. Men man brukar ju säga roten till det onda. Således finns det alltid en öm punkt.

Jag måste ju börja med mig själv. Ibland när jag ser en dåligt beteende hos mitt barn undrar jag var det kommer ifrån? Jag minns när min dotter var liten och hon arg kom fram till mig och högt sa: Nu räcker det! Jag blev förstås lite häpen först. Vad säger hon till mig? Jo, hon sa det jag brukade säga till henne: Nu räcker det! Och det är en regel utan undantag. Säger man håll käften till sina barn så får man räkna med att få samma ord tillbaka. Slår du i dörrar hemma när du är arg så ska du se att barnet tar efter det och gör detsamma när det är argt. Skriker du till barnet så lär du det att det är ok att skrika. Barn gör som sina föräldrar. Inte alltid. Men ofta. Och våra dåliga beteenden blir till deras mönster. Både på gott och ont förstås. Goda beteenden ynglar ju också av sig. Och det är detta som blir ett mönster eller beteende som barnen visar utåt bland vänner, i samhället och i skolan. Barnen gör som sina föräldrar eller andra vuxna förebilder. Hur ansvarsfulla är vi när vi delar med oss av våra dåliga beteenden? Det är så lätt att sitta och säga att det var väl inte så farligt, de är ju bara barn. Men säg det till den förälder som har mist sitt barn på grund av mobbning. Barn kan vara otroligt elaka mot varandra. Och nånstans har det sin början. Vi måste stoppa i tid. Nästa gång kan det vara ditt barn!

Omkring 45 barn beräknas ta sitt liv varje år som en direkt följd av att de mobbas.

Jag har insett att det är vi vuxna, vi föräldrar som måste tänka efter och se över vilka dåliga sidor vi visar och för över till våra barn. Alltså, vi måste se vår del i det hela. Är jag en bra förebild? Jag menar inte att anklaga någon för att vara en dålig människa eller förälder. Alla har vi våra dåliga sidor,lovisa-5 dåliga dagar. Jag har förmodligen fört över både den ena och andra dåliga egenskapen på mina barn. Ingen är felfri. Man har gjort så gott man kunnat osv. Och det är så livet är. Det jag menar är att vi kanske då och då ska stanna upp och se över hur vi är som förebilder. Hur pratar jag med mina barn? Hur behandlar jag dem? Kanske det inte är så klanderfritt alltid? Hur pratar jag om skolan? Hur pratar jag om människor? Var lägger jag mina ståndpunkter? Hur värderar jag andra när jag är arg? Hur värderar jag saker och ting när mitt barn hör på. Måste man prata skit om någon som har gjort en arg? Måste jag alltid ha rätt i allt som jag tycker är bra? Måste alla tycka och tänka som mig? Får dina vänner tycka olika än vad du gör? Värderar du olikheter? Låter du ditt barn bli hört? Bekräftar du tid barn? Hur stressad är du? Hinner du att älska? Älskar du din nästa? 

Många frågor är det. Det här är förstås inte lätt. Och man missar nog en hel del i dagens stressade samhälle. Ändå är det i slutändan ditt val hur du vill att det ska vara. Det är tufft att vara en bra förebild i dagens samhälle. Och jag tror detta är något vi som förebilder måste jobba med. För hur ska man få sitt barn att förstå att olikheter är ok när man själv skrattar åt tjockisar. Hur ska man få barn att förstå allas lika värde när vi ser ner på utvecklingsstörda, kallar varandra för cp och mongo med mera? Hur ska barnen förstå mångfald när vi kallar invandrare för negativa saker? Om vi som vuxna ser att någon är utsatt utan att göra något åt det signalerar vi att det ok att kränka. Vi måste tänka till på hur vi talar och beter oss mot varandra i mångt och mycket. Vi måste värna om språket vi har till varandra och om varandra. Jag är ingen expert när det gäller mobbning. Jag säger inte att det jag tänker och skriver är rätt. Jag gör inte allt rätt. Men jag försöker. Det är det här jag går och funderar på. Inget som jag skriver har något med min klass att göra, utan barn i all utsträckning. Hur ska man lösa mobbning, även i det lilla? Mitt reflekterande fortsätter. Men summa summarum från detta inlägg är att jag tror att vi som vuxna/föräldrar måste sätta ner foten mera och visa våra barn hur man behandlar sina medmänniskor. Vi vuxna/föräldrar måste stå på oss som de goda förebilder vi är menade att vara. Vi måste få våra barn att inse att med kärlek och omtanke kommer man långt, om inte längre. 

Det finns aldrig ett skäl till varför kränkningar eller mobbning uppstår. Alla är vi barn. Alla vet hur det är att bli utsatt på ett eller annat sätt. Alla vet hur vissa negativa beteende har satt spår i oss för alltid. Vi måste minnas hur det var och hur det kändes. men som sagt. Jag är ingen expert i detta ämne. 

Men jag vill verka för barnen. Det här är viktigt! Så resan i barnens värld fortsätter….

Tack igen för att du orkat läsa ända hit.

Puss å kram/Kram Lilitha Hex

(Bilderna är tagna av min dotter Kristina och modellen är min andra dotter Lovisa.)