Att skapa sitt inre altare

Jag har kommit till en fas i livet då häxan inom mig får stå tillbaka lite. Det är så mycket som händer omkring mig just nu. Ja, jag vet. Så känner alla. Egentligen skulle jag inte ens behöva skriva det. Det är så livet är för de flesta nu för tiden. Det är fullt med stressade människor. Det är sällan man möter någon som säger att de har för lite att göra. Och detsamma gäller ju mig förstås. Jag ser till att ha det lite stressigt jag också. Ändå försöker jag nu för tiden att inte göra mera än jag hinner och orkar. Både på gott och ont. Tvätthögarna blir flera och dammtussarna invaderar här och där. Jag skulle aldrig kunna sätta mig ner och känna att jag inte har något att göra. För det finns det alltid. Men ibland struntar jag i det och får således ta konsekvenserna av det förstås. Ibland önskar jag att jag någongång kunde sitta i soffan och ha lite långtråkigt. Att sitta där och känna att det inte finns något att göra. Men nu, fort jag sätter mig i soffan bombarderar hjärnan mig om vad jag minsann borde göra.

Häxan inom mig finns alltid där även om det inte märks…

Tillbaka till mina häxerier.  För fast jag inte är så aktiv som häxa utåt så är mitt inre alltid med i universums salar. Det kanske inte alltid märks men jag är starkt präglad av häxan inom mig. Men som ni förstår av texten ovanför så hinner jag inte riktigt med det livet. Kanske jag är för lat, eller för oorganiserad? Eller kanske jag prioriterar fel? Dessutom har jag väldigt ont i min kropp, i mina knän, min rygg och höfter. Det är en kamp varje dag när man ska kliva upp ur sängen. Snart är man redo för domkraft och rullator. Nä, så illa är det inte. När man väl kommit igång så fungerar kroppen helt ok. Är man dessutom av lite större storlek så är det ju inte konstigt att kroppen reagerar. Det blir tungt i längden. Men det finns dem som har det värre. Nu kom jag visst bort från häxerierna igen. Ni ser hur det är? Tankar hit och dit.

Vi håller på att bygga om vår altan. Och det blir ju inte mindre stökigt av det. Det står målarburkar, penslar, rollers och jag vet inte vad, överallt i huset. Perfekt för den inre friden. Not! Men den kommer. När altanen blir färdig kommer det bli bättre. Jag kommer då att fixa till mitt utealtare. Mitt utealtare är verkligen ett nödvändigt måste för mig. Där tillbringar jag mycket tid. Mitt nya altare ska nu vara på höger sida av altanen och när månen är framme kommer den att lysa rakt på mitt altare. Hur magiskt kommer inte det att bli? Då kommer mitt altare plötsligt bli till ett litet måntempel. Jag lovar att lägga upp en bild när jag fixat till det hela. Men jag måste säga att jag känner mig liiite lost nu när mitt utealtare inte finns där. Men som det ser ut nu, i trädgården så fungerar det inte. Såklart har jag ett altare inomhus. Bredvid min säng.  Men av någon anledning så fyller inte det mitt behov just nu. Borde smycka om där. Det blir väl vid Samhain, (Halloween) som det sker. I bland får saker och ting bida sin tid. Jag får använda mig av mitt inre altare. Det är alltid tillgängligt var jag än är.

Kontakten med universum finns alltid där…

Att nyttja sitt inre altare är något som jag alltid har gjort. Perfekt när man inte har tillgång till sina reala magiska platser. Som mor till 4 barn så har man fått ta de små stunder som har fungerat även om man haft en racerbil eller prinsessvisa i bakgrunden. Man får inte göra saker och ting för komplicerat. Vi lever här och nu. Det är bara att sätta sig ner och blunda. Sen kan man ha sin lilla ritual eller vad det nu är man behöver göra. I bland bara för att stressa ner och finna sin inre ro. Man kan även visualisera det man behöver få till sig. Jag brukar göra detta när jag befinner mig på en harmonisk plats. Som när jag är vid hav. Jag älskar att höra på havets brus. Vem behöver ett altare då? Man har det precis mitt framför sig. Bara att använda sig av naturens kärleksfulla gåvor. Eller när jag sitter framför en eld, det räcker med en grill faktiskt. Kanske inte grillen är det mest ultimata, men ibland har nöden ingen lag. Så man tager vad man haver som Kajsa Varg sa. Men att komma i kontakt med elden är ett perfekt tillfälle att ha en liten inre ritual. Elden talar direkt till dig, den sprakar och knastrar. Har man tur så kan den visa dig bilder. Eller när man sitter och solar… Jaja. Så fungerar det för mig just nu. Jag greppar tillfällen så fort jag får chansen. Och det händer ofta kan jag berätta. Det är inget som syns. Men det händer ofta. Och speciellt nu då när jag inte har mitt utealtare fixat. Kontakten med mig själv och mitt inre altare är något som jag lever med dagligen Kontakten med universum finns inom mig. Visst är det fantastiskt. Så långt bort men ändå så nära.

Ja, det var lite om detta. Sådär lagom ointressant. Men skrivet direkt ur hjärtat. Sådär bara…

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Nu bubblar det i min kittel!

Alltså…tusan vad härligt det känns. Nu bubblar det i min kittel! Äntligen har allting börjat hamna på plats. Äntligen har mina önskningar börjat slå in. Och äntligen börjar jag inse att jag är en uppskattad person. Mera än jag någonsin trott. Jag duger precis som jag är trots mina extrakilon…hehe. Jag är lycklig lottad. Jag är lyckligt gift med 4 underbara ungar som har klarat sig bra i livet. Jag har till och med fått ett efterlängtat barnbarn. Jag lever i en familj som andra. Ibland bråkar vi, vilken familj gör inte det, men för det mesta så älskar vi. Vi har hittat en väg som passar vår familj bra. Vår väg kanske inte passar alla, men den passar oss perfekt. Och det är väl det som är viktigast. Jag har det bra och har inget att klaga över. Skönt också att veta att man har massor av underbara vänner och läsare som vet hur man beter sig mot varandra. Som respekterar mig och andra för vad vi är. Som inte snackar skit eller förtalar och kränker andra. Det jag har upplevt den senaste tiden är ren och skär kärlek. Jag har plötsligt fått många nya fina vänner som platsar bland mina gamla fina vänner. Och tack alla ni som skriver till mig och berättar om era livsöden och händelser. I bland är det skönt att bara få skriva av sig. Det uppskattas och jag blir glad över att ni delar med er. 

Det här trodde jag inte för ett år sen…

jeanette6I höstas började jag jobba som lärare. Något jag inte trodde jag skulle klara av, förresten, det var det nog inte många som trodde. Allra minst min läkare. Men jag gav mig tusan på det. Och jag fick jobbet som lärare i en åk 4. Jag fick min egen klass och mitt eget klassrum till slut. Eget och eget….ja, ni förstår nog hur jag menar. Men jag fixade det! Och nu sitter jag här och har mitt efterlängtade sommarlov. Och som jag har kämpat och tampats med att komma tillbaka till livet. Jag har skrattat och gråtit många gånger. Gett upp några gånger, men rest på mig igen. Men jag har nått mitt mål och känner mig otroligt stolt över detta. Jag klarade det! Visst, det finns mycket att fila på, men det tar jag allt eftersom. Några av mina demoner har lämnat mig, och några av mina demoner kommer nog dock aldrig att lämna mig. De har nog flyttat in hos mig för gott. Men vet ni, vissa av mina demoner har inte enbart varit av ondo, utan de har lärt mig hur man överlever större kriser. De har lärt mig hur man hanterar livets mörkare sidor. Ingenting ont som inte har något gott med sig som man brukar säga. Kliché! Och visst är det så att man blir klokare ju äldre man blir. Kliché igen. Och med det menar jag inte att man inte är klok nog när man är 30, för det är man. Vad jag menar är att ju längre du levat så har du haft större chans att utvecklas av alla dina erfarenheter. Men allt är förstås relativt. Men för att återvända till mina demoner. Jag har lärt mig att leva med dem. Ibland kör det ihop sig…som med allting i livet. Men då är det bara att försöka hitta balansen igen. Då får man sätta sina demoner på plats helt enkelt…hehe.

Ur en stilla fjärils klagan såg jag dödens kalla vingslag…

Jag har varit i en kris. I en stor kris. Jag har verkligen varit nere i skiten. Varje dag var som en dödsdom. Jag såg ingen början och jag såg inget slut. Jag levde med döden bredvid mig dagarna i ända. Detsamma om nätterna. Jag levde som i en mardröm, som i en ond bubbla. Jag tappade bort mig själv fullkomligt. Det var ett rent helvete jag levde i. Men jag kom ur det! Detta är dock inget jag skäms över. Jag har varit väldigt öppen om detta. De flesta av mina nära och kära har förstått det. De har stöttat mig och de har närt mig. Och de som inte klarade av det har fått lämnat min sida. Men jag ska ärligen säga att det är inte många som har lämnat min sida. Tvärtom. De flesta finns troget kvar och flera nya har tillkommit. Och jag tror att det beror på ömsesidighet och kommunikation. Medmänsklighet och kärlek. Omtanke och omsorg. Det är otroligt viktigt under dessa omständigheter att man berättar vad som händer och sker. Att man berättar hur man mår och fungerar. Att man berättar att man inte orkar lika mycket för tillfället. För när man hamnar i en utmattningsdepression ändras personligheten. Hjärnan fungera inte längre på samma sätt. Hjärnan är utbränd och är tillfälligt ur funktion. Man blir lite som en annan person. Livet blir avskärmat. Och ingen ska tro att man tycker det är speciellt kul att vara där nere i avgrunden. För er som inte vet. Och här skriver jag ur mitt perspektiv. Förändringar som ofta sker under en utmattningsdepression är: 

  •  Man blir osocial, ledsen och tillbakadragen
  • Man får svårt att hantera nuet och verkligheten
  • Man får minnesluckor, tappar ord, glömmer bort saker
  • Man blir trött, spänd och blockerad
  • Man blir rädd, ofokuserad och dimmig
  • Man kan bli lite bitter, ängslig och gnällig
  • Man får problem med att sova

Man är inte världens bästa fru, mamma, dotter, vän osv under denna tid om man säger så. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Man har full sjå med att leva och andas. Man har fullt sjå med att ta hand om sig själv. Men å andra sidan är det väl detsamma om man bryter benet eller får ryggskott eller i värsta fall får cancer. Man har fullt upp med att klara dagarna så bra som möjligt. Det är ingen skillnad egentligen. Det är svårt att vara en god och social medmänniska när man har fullt upp med sin sjukdom hur den än ser ut. I vissa fall blir det tyvärr utdraget. Som i mitt fall, ca 2 1/2 år. Men en dag vänder det, sakta och säkert. Som på en liten skör fjäril börjar vingarna plötsligt fungera igen. Tveksamt men med förtröstan.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaLivet kommer tillbaka även om hjärnan är lite skadad. Stress är nog något man bör hålla sig borta ifrån i den mån det går. Men ni som läser det här och just nu genomlider en utmattningsdepression eller liknande diagnoser ska ändå veta en sak. Livet kommer tillbaka! Tro inget annat. Man kanske inte tror det när man är där mitt i skiten. Då livet känns totalt meningslöst. Men sakta så händer något. Du känner kanske en förändring. En förändring du kan hoppa på om du orkar och vill. Det vänder om du lägger manken till. Jag lovar. Men mycket ligger på dig själv och hur du hanterar det. Man måste kämpa mycket själv. Ingen kommer direkt och knackar på dörren och ger dig livet tillbaka. Det kanske låter hårt. Du kan gå hos psykolog och äta mediciner för att underlätta din tillbakagång. Du kan ha nära och kära som finns där för dig och som stöttar dig helhjärtat. Men det yttersta jobbet måste man göra själv. Och det är tufft. Och även om jag personligen nu är redo för att ge mig ut i det sociala arbetslivet igen så vet jag att det inte kommer att bli lätt. Det kommer att bli stentufft. Jag är medveten om att jag måste strukturera upp mitt liv rejält på ett eller annat sätt. Men det kommer gå. Det måste gå. Såklart att det kommer gå. 

Men såklart förändras inte livet över en natt. Om det vore så väl. Nej, det finns mycket kvar att tampas med. Det är jag väl medveten om. Men det är väl det som kallas livet och att leva. Ur smärta föds kunskap. Eller hur? Och ett litet tips på vägen! Se till så att inte folk försöker trampa på dig. Sträck och stå på dig innan någon annan försöker stå på dig. Det finns tyvärr allt för många som gärna sparkar på dem som redan ligger ner. Dem får vi hålla oss undan från. Ha nu en underbar lördag älskade läsare.

Puss & Kram Lilitha Hex

Intill dödens bleka sekund

Det här inlägget kommer inte handla om något specifikt. Jo, kanske om döden då. Massor av känslor inom mig som behöver komma ut ur min förvirrade själ…

Ur den minsta lilla fågel föds en vacker sorgsen sång. En sång om livets olika skeden. Processer som är i pågående. Processer som vi behöver för att komma vidare. I dag regnar det hos oss. Precis vad jag behöver. Jag älskar när det regnar. Ett sommarregn där man kärleksfullt kan höra viskningar mellan dropparna. Tissel och tassel. På samma gång som jag njuter så gör det ont. Som tårar i både sorg och glädje. För det är så mitt liv ser ut just nu. Jag är i både sorg och glädje. Men på något vis så blir ändå sorgen vacker då den kommer från mitt sanna hjärta. Tacksamheten över att kunna känna och reagera.

 

Gåvan över att ha älskat blir i slutskedet en vacker sorg

Jag tycker livet är vackert trots all smärta och sorg som snurrar omkring oss. Som sorgen över min pappa som dog för 9 år sen. En sorg som alltid kommer bo inom mig. Men det vackra i den sorgen är att jag ända har haft gåvan att ha älskat och blivit älskad.

Under de senaste 2 veckorna har 2 personer gått vidare. Min svägerska och en liten flicka på drygt 3, 5 år. Barn har mist sin mamma. En mamma och pappa har mist sin dotter. En tallrik mindre på matbordet att duka. En röst som tystnat för alltid. Oerhört sorgligt. Såklart man reflekterar mera över livet just nu. Över sorgen som bereder sig över så många. De närmast anhöriga som får gå vidare ensamma, medans vi andra lever nästan som vanligt. Förutom vetskapen då. Vetskapen att några är väldigt ledsna. Rent förtvivlade. Visst är livet ändå märkligt? Ena dagen levande och andra dagen död. En skör tråd som på något vis brister. Vad är hemligheten? Får vi någonsin reda på det? Kanske den dag då vi själv träder över den.

Intill dödens bleka sekund

Döden är så tyst. Ni som varit med om den på nära håll, ni vet. Att döden är så fullkomligt tyst. Jag minns när jag fick reda på att min pappa hade dött. Allting tystnade. Jag hörde ingenting. Det var som att jorden stannade till i några sekunder. Höll andan. Tvekade. För att sen i full fart börja snurra igen. Livet måste fortsätta trots döden. För oss andra som lever. Det var samma sak när jag satt hos min döda svärfar. Den där märkliga tystnaden. Stillheten. Jag kunde knappt röra mig. Det enda jag hörde var klockan som tickade på väggen. Såklart det blir tyst när någon har dött. Men det är inte den tystnaden jag menar. Det är en annan slags tystnad. Den tystnaden som händer inom dig själv. Det är den jag menar. Eller det bara är jag…

Döden fascinerar mig på något vis. På samma gång som jag är livrädd för den så är det något med den som lockar mig. Inte för att jag vill dö, utan för att den gör mig nyfiken. Jag vill förstå den. Jag vill bli vän med den. Men på avstånd. På långt avstånd. Men jag är starkt förknippad med den på något konstigt vis. Ja, jag blir lite så här flummig när jobbiga saker händer omkring mig. Jag gråter och skrattar om vartannat. Och har inget riktigt bra svar på varför jag gör det. En tanke, ett minne, en känsla så svämmar det över. Ibland bland människor och ibland för mig själv. Tror det är någon slags rensning jag behöver göra. Annars blir jag som en blöt handduk som ligger på golvet och skräpar…

Jag känner mig otroligt tacksam över livet

Trots mina sorgsna rader så är jag på samma gång otroligt lycklig över mitt liv, vad jag åstadkommit och vad jag har. Jag är också otroligt lycklig över mitt barnbarn Molly som föddes i början av året. Den kärleken som ett barnbarn ger är en otrolig känsla av energi. Det är verkligen som dem säger efterrätten i livet. En riktig smarrig gräddbakelse är det. Mer om detta i ett annat inlägg.

Ja, det var bara det jag hade att komma med idag. Konstiga tankar och känslor.

Puss & Kram Lilitha Hex

Det händer saker när man firar midsommar i Värmland…

 

Jag har precis kommit hem från Värmland. Jag och familjen var där för att fira midsommar med min goa mamma och två bröder. Mina 2 underbara bröder. Som jag älskar dem. Vi är väldigt lika och har exakt samma humor. Så när vi träffas blir det mycket fniss och skratt. Vi var även där för att dela sorgen med min bror då han blivit änkeman förra söndagen. Min svägerska på 55 år dog efter en tids sjukdom. Såklart väldigt sorgligt. Min bror förlorade sin fru och fyra barn förlorade sin mamma alldeles för tidigt. Men vi kan tyvärr inte rå på döden. Den kommer när det är dags. Om någon vill läsa mera om denna händelse så läs gärna mitt förra inlägg.

Undrar vem det var som var med oss…

Midsommaren flöt på och vi åt, drack och hade alldeles för trevligt. Var lite trött dagen efter…hehe. Midsommar är en magisk tid. Då kan allt hända. Vi skrattade och vi grät vartannat. Humor och känslor är viktigt i vår familj. Vi älskar att sitta och älta om gamla roliga minnen. Vi bjöd in både min svägerska och vår pappa till bordet. Vi pratade goda minnen. Vi har många roliga och härliga minnen efter dem. Min pappa gjorde mycket roligt i sina dar. Det är viktigt att man håller dem så levande som det går. Och jag kunde känna deras närvaro där någonstans i mellan väggarna. Som jag har berättat förut så har jag känt av min pappa många gånger.

Det hände en märklig sak när jag och min bror Peter satt ute på verandan och pratade på midsommarnatten. Plötsligt knackade det 3 gånger på fönstret bredvid oss, som att någon ville ha vår uppmärksamhet. Altanen ligger i anknytning till mammas finrum. Jag trodde att det var min man som som stod där och knackade på oss. Men det fanns ingen där. Alla andra låg och sov. Och det var lugnt och stilla i omkring oss. Fönstren går inte att öppna. Både jag och Peter hörde knackningen klart och tydligt. Vi tittade på varandra och undrade förstås vad/vem det var. För vi var lika säkra på att det var en knackning mot fönstret. Eller tre knackningar var det. Jag hör det fortfarande inom mig. Kan det ha varit pappa som var där? Kan det ha varit min svägerska? Min känsla säger pappa. Men säker kan jag ju inte vara.

För vissa kanske inte detta alls låter märkligt. Men för oss var det så. Det var som att tiden stannade till. Vi satt tysta i en bra stund. Vi funderade. Vi ifrågasatte. Knackningen var så uppenbar. Det kan inte vara något annat än att någon knackade. Och vi har inget svar på vem det var. Och det känns lite märkligt…

Att kunna kontrollera sina drömmar…

När jag sen gick och lade mig så drömde ja. Eller jag hade lucid dreams, alltså klardrömmar och som är ett medvetandetillstånd som ligger mycket nära drömmen, men där man är helt eller delvis medveten om att det är en dröm. Alltså, det är lite svårt att förklara för någon som inte varit med om det. Det är en fantastisk känsla. Du kan alltså bestämma vad du ska göra i sömnen/drömmen. Jag personligen brukar flyga i mina klardrömmar. Så var det även denna gång.

Det började med att jag var i England, i Avalon, (Glastonbury.) Jag gick uppe på ett högt berg där sjön var precis nedanför. Det var väldigt högt och jag är väldigt höjdrädd. Det var en otroligt vacker natur okring mig. Jag har inte varit i Avalon på riktigt. Men jag såg kullen Tor en bit i från mig. Plötsligt kom en tanke till mig. Jag fick för mig att jag skulle hoppa ner, eller flyga. Jag tänkte på att jag var i drömläge. Att nu kan jag göra detta. Precis som de brukar göra i filmer. Och jag tänkte för mig själv att nu hoppar jag. Jag kände paniken växa inom mig för tänk om det inte var någon dröm? Men ändå visste jag ju att jag var i en klardröm och kunde göra vad jag vill. Och vet ni? Jag hoppade. Jag kände verkligen hur vinden blåste omkring mig. Och jäklar vilken adrenalinkick jag fick. Wow! Jag kände hur jag hastigt sjönk längre och längre ner. Det var en underbar känsla. Jag hoppade! Jag vågade! Jag sträckte fram händerna och precis innan jag skulle ha plumsat ner i vattnet så flög jag uppåt igen. Och jag kontrollerade varje rörelse. Allt jag gjorde var en medveten planering. Jag ville göra om det hela men det här gången ville jag dyka i ner i vatten. Jag flög upp på berget och hoppade ner igen. Samma adrenalinkick infann sig, men det här gången dök jag ner i vattnet. Och det var ännu mera fantastiskt. Alltså, jag kan inte ens förklara känslan. Det var som att träda in i en annan värld. Jag simmade i väg i det grumliga vattnet och jag vaknade upp ur drömtiden och befann mig i bäddsoffan hemma hos min mamma. 

Jag var helt lyrisk när jag vaknade. Och jag kände en enorm lycka i mitt hjärta. Vilket budskap jag fick till mig. Budskapet var att jag inte ska vara så rädd. Man måste våga för att vinna. Ja, jag ska fnura lite på det där. Jag älskar när detta sker. Och för det mesta händer sånt här när jag känner mig sårbar. När jag känner mig lite låg och nere. Det är som att gränsen mellan liv och död öppnas upp då. Min kropp blir mera mottaglig. Skuggorna får liksom liv och viskningarna blir tydligare… Ja, hur kan man förklara sånt här utan att verka heltokig? 

Puss & Kram Lilitha Hex

Det är med sorg i hjärtat…

Det är med sorg i hjärtat som jag sitter vid mitt köksbord. Jag har i dag fått reda på att min kära svägerska gick bort i morse. Endast 55 år. Hon valde att gå vidare på en av sommarens vackraste dagar. Solen sken på sin himmel och fåglarna kvittrade  i sin iver. Inte kunde dem veta. Ingen kunde veta att det skulle ske just i dag. Men över ljuset föll en strimma av mörker och hon trädde över till andra sidan.

Himlen har fått en vacker ängel…

Hon har kämpat hårt och länge. Hon fick reda på i december 2013 att hon hade ca ett halvår kvar att leva. Cancer i bukspottkörteln. Det är nu nästan på dagen 3 1/2 år sen hon fick beskedet. Tänk vilket besked att få! Du kommer snart att dö! Du kommer inte att få uppleva dina barn när de blir äldre. Du kommer inte få vara med längre… Men hon gav inte upp hoppet. Inte för en sekund. Vilken kämpe! Vilken viljekraft! Som hon har velat leva. Som hon har tampats. Olika mediciner och in och ut på sjukhuset. Men då familjen var det viktigaste för henne höll hon sig kvar i livet så länge hon kunde och orkade. Hon har planerat sin egen begravning. Hon har fixat alla juridiska frågor. Hon förberedde allt. Men. Hon gav sig tusan på att hon skulle leva i en dag till. Och ytterligare en. Sakta men säkert. Många dagar till blev det. Tills i dag. Söndagen den 18 juni…

Här är en av de sista bilder jag fick ta med henne med. Delar av familjen är samlad. Hon ville inte vara med på bild efter denna. Hon ville att vi skulle minnas henne som hon såg ut innan sjukdomen präglade hennes kropp och själ. Jag vill hedra Lena med detta inlägg och denna bild.  Hon har funnits i familjen i typ 30 år. Och även om det gått långa tider mellan våra möten så har vi ändå tillhört samma familj. Denna bild minns jag så väl när jag tog. Vi syskon brukar ses då och då. Hon var lycklig den dagen. Vi var alla lyckliga den dagen. En varm sommardag för några år sen.

Vackraste Lena, vila i frid nu. Du har gjort ett fantastiskt jobb med min bror och era fyra underbara barn. Och inte att förglömma, din lilla goding, ditt barnbarn. Ditt allt! Lena var en stolt farmor! Hon var även en stolt mamma där barnen alltid kom i första hand. Och så har vi även hundarna Selma och Bodil som förlorat sin alldeles egen speciella matte. Vad tomt det kommer bli för dem alla.

Sorg, sorg, sorg…

Jag minns hur det var när min pappa dog. Den värsta dagen i mitt liv. Den där tystnaden. Den där märkliga känslan av sorg. Smärtan i bröstet. Och tankarna. Dessa orimliga tankar. Och vetskapen: Han kommer aldrig tillbaka igen. Jag får aldrig mera prata med honom igen. Han är död! Borta!  Jag fattar fortfarande inte. Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur det kändes.

Tänk att det kommer en dag som gör att livet aldrig mera blir sig likt igen. Livet tar en helt ny vändning. Och fast vi alla visste att denna dagen skulle komma var vi ändå oförberedda. Det gick plötsligt så fort. I går levande. I dag död. Visst är det märkligt? Vi har blivit en mindre i familjen. Mina brorsbarn har mist sin mamma. Min bror sin fru. Kan vi ens förstå hur det är? Mitt hjärta gråter. Men hon har det bra nu. Jag vet det. Hon har det bra nu. Fri från smärta och sjukdom.

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Att känna av andar…

 

I dag är det en sån där lugn och skön söndag. Lovisa har en kompis här och de sitter och leker i hennes rum. Min man ligger och läser en bok. Utanför fönstret lurar regnet runt hörnet. Fåglarna kvittrar frenetiskt och träden susar och prasslar. Det är vid såna här tillfällen jag kan slappna av på riktigt. Det är vi dessa tillfällen mina behov av att få skriva kommer över mig. Och av någon anledning kommer mitt behov av spökerier upp till ytan. Det är som att något öppnas upp omkring mig. Som att livet och döden förenas. Kanske det är tystnaden? Ensamheten?Tystnaden är en del av min känslighet. Ensamheten så väl behövd. Kanske det är något mitt inre minns? Jag gillar minnen. Jag är den där personen som alltid säger: Minns du…

Att känna av andar…

Jag minns en gång. Jag, Lovisa och min man satt och åt frukost/lunch framför Tv:n. Det var en helt vanlig söndag. Ni vet en sån där dag när man bara känner för att chilla. Då helt plötsligt kände jag en parfymdoft. Jag kände den helt klart och tydligt, ni vet så där det känns när någon är nyduschad. Det var en herrdoft och jag tittade på min man och frågade vad det var för parfym som luktade. Men han kände inget. Lovisa förstod ingenting. Jag tyckte det var väldigt märkligt för själv kände jag det så väldigt tydligt. Det varade kanske i en minut, sen så försvann det. Ja, jag var tvungen att gå upp i duschen och kolla. Men där var tomt och torrt. Ingen hade duschat där den här dagen. Fönstret var stängt därinne så det kunde inte komma utifrån. Varför det nu skulle ha kommit utifrån. Jag gick ner och kollade runt. Inga fönster var öppna och altandörren var stängd.

Det brukar inte heller vara något större fel på min näsa eller luktsinne. Attans märkligt var det. Och parfymdoften kändes inte alls längre. Var det bara en tillfällighet, en vindpust som kom och blåste förbi, eller vad var det? Det brukar ju inte komma vindpustar inomhus? Kleo, vår katt, låg och sov och som sagt, inga fönster var öppna. Skumt. Här skulle jag ju bara ha kunnat skakat på axlarna, struntat i det hela och chillat vidare. Men så fungerar ju inte jag. Jag fick för mig att det var pappa som var här. Detta hände när han nyligen hade dött. Det var mycket som var märkligt då. Nu tror ni väl att jag blivit alldeles tokig. Men jag kan inte släppa detta för doften var så nära mig, som om en nyduschad människa gick förbi mig, och ni vet alla exakt hur det känns…

Jag vet vad jag känner…

Efter den händelsen har jag många gånger känt en herrdoft som sveper förbi mig. Lika klart och tydligt, för att sen plötsligt försvinna. Och nästan alltid i vardagsrummet. Alltid när jag känner doften så ropar jag på min man för att se så att det inte är han som sprejat sig uppe på övervåningen, men det har det aldrig varit. Jag tror att det är min pappa som hälsar på mig, eller vill visa att han finns här omkring mig. Min känsla säger att det är så. Och jag trivs alldeles förträffligt med den vetskapen.

Vad tror ni, finns det så kallade spöken? Har vi våra nära och kära omkring oss? Finns dem här som skyddande krafter eller hastiga skuggor? Eller finns där andra osaliga andar? Ja, här har många delade meningar. Vissa tror inte på sånt och tycker att detta är rent humbug eller flummeri. Sen finns det dem som tror att det finns något mera. Jag tillhör dem som väljer att tro på att det finns något mera bortom horisonten. Ingen vet 100 % säkert hur det är. Vi kan bara välja att tro på det som känns rätt för oss. Inget är rätt eller fel. Inget är helt vetenskapligt bevisat. Det handlar om hur vi tror och känner. Alla har vi vår egen sanning inom oss. Och ingen ska komma och säga till mig att det inte är si eller så, att det inte finns någon andra sida, eller spöken om man vill kalla det så. Det får stå för dem. Jag vet vad jag valt att tro på. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag tycker detta är väldigt spännande. Och jag har många gånger känt att det finns något mera där i skymningen. Jag har många gånger känt av något där i skuggorna. En stilla klapp på axeln, en kär smekning i håret…

En gång hände det när jag satt och körde bil. Jag var på väg hem från jobbet. Och när jag nästan var hemma så kände jag hur någon smekte mitt hår. Inga fönster var förstås öppna. Och förresten, jag kan faktiskt känna skillnad på en smekning och vindpust. Det var någon som klappade mig över håret. Jag tänkte på pappa direkt och började hejdlöst gråta. Inte bara för att jag saknade honom, utan även för närvaron av honom som jag kände. Det var som att han satt där i bilen bredvid mig. Precis som han gjort så många gånger när jag växte upp.  Jag känner ofta av min pappa och det är till och med tillfällen då han har pratar till mig. Och sen får folk tycka och tänka vad dem vill om det.

Vad händer egentligen när vi dör? Flera gånger när jag har varit ute på mina så kallade ”flygturer”, (UKU), så har jag ofta sett mina döda katter i huset. Det har legat och sovit helt harmoniskt på olika ställen i mitt hus. Och jag har alltid känt mig så lugn och glad när jag sett dem. Jag har känt mig väldigt lycklig över att ha sett dem. Jag har även träffat min pappa när jag varit ute på en av mina ”flygturer” och det var ett kärt återseende kan jag berätta.

Mer finns i himmel och på jord, Horatio, än vetenskapen någonsin kunnat drömma om. – Ur Hamlet

Många som har kontakt med ”spöken” säger att det oftast blir kallt när ”spöket” dyker upp, eller också kan det bli svårt för att andas. Man känner sig iakttagen och får kalla kårar. Vissa säger att de känner en svag blomdoft när andar vandrar genom rummen, eller en svag parfymdoft.

Och visst är det så att man ibland kan få den där konstiga känslan. Man känner sig iakttagen, man hör fotsteg fast man är ensam hemma, det blir plötsligt väldigt kallt. Saker åker ner på golvet. Saker och ting försvinner för att sen plötsligt dyka upp på ett ställe som man vet att man letat på hundra gånger. Det är som att någon driver med en. Jag har läst och hört, och jag vet, att andarna har humor och tycker om att skoja och luras med oss. Det har hänt mig ett par gånger.

Ibland tror jag att många väljer att strunta i den egentliga känslan man har för att förnuftet tar över: Nä, så kan det inte vara... Och man tänker att man bara inbillar sig. Men jag är inte så säker på att det är så. Mer finns där än vad vi väljer att tro. Och det kanske är svårt att tro och förstå om man inte varit med om det. Man kanske inte är lyhörd för sånt. Man kanske inte vill vara det heller. Men man ska aldrig förkasta något någon annan känner, eller något man inte vet nåt om. Många väljer att blunda. Av olika anledningar. Men om man blundar för hårt och för ofta, finns det risk att man missar mycket intressant och spännande omkring oss.

Men bäst att tillägga. Känslan ligger i betraktarens ögon…

Puss & Kram Lilitha Hex


I varje droppe finns ett spår av sorg…

Som mamma, häxa, lärare och medmänniska finns det mycket jag har tagit till mig. Jag har genom åren lärt mig att lyssna på min kropp och på min intuition. Jag har lärt mig att lyssna på min magkänsla. Jag följer månens faser och talar med mina drömmar. Jag har respekt inför livet. Jag har även lärt mig att lyssna på andra människor. På så vis är det en härlig känsla att bli äldre. Man blir liksom klokare i och med alla erfarenheter man går igenom. Jag har lärt mig att allt man gör kommer tillbaka…som en bumerang ungefär. Som du sår får du skörda. Jag tycker det är viktigt hur vi beter oss mot varandra. Jag tänker mycket på det nu när jag börjat jobba som lärare och är bland massa barn och människor om dagarna. När man jobbar som lärare är man inte bara lärare. Man är mamma, kompis, rådgivare, polis och psykolog. Vi lärare är banne mig tusenkonstnärer. Säkert flera yrkesroller som känner detsamma. Fast i grund och botten beror det ju på vem man är. Jag älskar mitt yrke och jag värnar mycket om barnen jag har omkring mig. Dem berör mig. Jag måste få skriva av mig om det här.

Här kommer nu ett litet längre inlägg. Tack om du orkar läsa hela…

Jobbar man som lärare så är man lärare dygnet runt på något vis. Jag tycker jag alltid går och planerar något inför skolan. Jag till och med planerar i drömmarna. Detta kanske är något som går över när man blivit lite mera rutinerad…eller jag vet inte. Jag jobbar och planerar ofta under drömtiden. Och jobbar man med människor tror jag det är svårt att bara stänga av. En dörr står nog alltid öppen. Eller på glänt. I fall att. Så nu när jag är hemma och har lov fortsätter min lärarhjärna att jobba. Man får tid och tänka när man ligger där och vilar i sängen. Man kommer på saker när man sitter där med en varm kopp kaffe i handen. Man tänker på barnen. Hur de mår…

Jag jobbar alltså som klasslärare i en åk. 4. Jag älskar min klass och har fått  väldigt bra kontakt med barnen och dess föräldrar. Jag älskar skolan och mina kolleger. Jag har det jäkligt bra där borta. Visst finns det orosmoln. Ibland är dem ljusare och ibland är dem mörkare. Ibland är det till och med åskmoln. Men säg den skola som inte har det? Säg den familj som inte har det? Säg det samhälle som inte har det? Orosmoln är till för att lösas. Allt handlar om hur vårt förhållningssätt ser ut till problematiken. Och allt går förstås inte att lösa hur mycket man än vill. Vissa problem förblir olösta. Då får man hitta andra, nya vägar. Nya lösningar. På ett eller annat sätt måste man fortsätta framåt. Komma vidare. Man får inte fastna i hindren. 

Någonting som ligger mitt hjärta nära, är det här med mobbning. Ett av många orosmoln som finns i samhället. Och en tanke som ständigt cirkulerarlovisa-3 inom mig är hur vi ska få stopp på det. Går det att få noll tolerans mot mobbning? Nä, förmodligen inte. Men man kan starkt jobba mot den riktningen. Ha det i åtanke. För det är många barn som far illa i vårt samhälle, både i skola och hemma på gården. Barn är inte i roten elaka, det är något dem blir på vägen. Och, det är väldigt skillnad på att vara lite elak och vara ”fördjävligt” elak. När barn är utstuderat elaka, för dem finns. Allt har förstås en bakgrund. Nu vet vi ju att både mobbare och mobbade är offer i ett större sammanhang. Men det är klart man känner större sympati för dem som blir mobbade, de som blir drabbade. Men om man går ett steg närmare problematiken. Det finns en anledning att en mobbare mobbar. Vi får inte glömma det. Det är där vi måste fokusera mera tid på. Ett barn mobbar ingen för att det är kul. Den mobbar för att den har en brist av något. Den saknar något.

Mobbning är ett samhällsproblem som drabbar 60 000 barn och unga varje år. För att stoppa mobbning krävs det att vi alla engagerar oss, från högsta beslutsfattare till privatpersoner. 

Nu menar jag inte att det bara är synd om de som mobbar. Och att de som blir mobbade ska komma i skymundan. Tvärtom. Det är i stort sett aldrig den utsattes fel att man blir mobbad. Fort man ser en tendens till mobbning eller kränkning måste man stanna upp och uppmärksamma det. Detta är förstås inte så lätt alla gånger. Men man kan ju i alla fall försöka. För barnens skull. För min egen skull. Jag mår riktigt dåligt när jag ser hur en elev kryper ihop inom sig bara för att en klasskamrat himlar med ögonen när den har sagt något. Att himla med ögonen må verka oskyldigt. Men jag kan själv minnas hur lovisa-4det kändes. Och jag ska ärligen erkänna att jag fortfarande blir obekväm om någon himlar med ögonen över något jag har sagt. Fast alla har vi nog någon gång himlat med ögonen.  Vi har velat visa ett missnöje. Alla har vi våra dåliga dagar. Men det är ett dåligt beteende hur som. Och när man ser samma beteende flera gånger, då är det ett mönster man måste bryta. Vi måste stoppa i tid. Och vart har ens barnet fått detta beteende ifrån? Vart får alla våra barn sina beteende ifrån? Kanske vi ska se roten på eländet. För det är egentligen inte borren som gör ont hos tandläkaren, utan det är när den träffar roten. Vilken jämförelse det blev där, med tandläkaren. Men man brukar ju säga roten till det onda. Således finns det alltid en öm punkt.

Jag måste ju börja med mig själv. Ibland när jag ser en dåligt beteende hos mitt barn undrar jag var det kommer ifrån? Jag minns när min dotter var liten och hon arg kom fram till mig och högt sa: Nu räcker det! Jag blev förstås lite häpen först. Vad säger hon till mig? Jo, hon sa det jag brukade säga till henne: Nu räcker det! Och det är en regel utan undantag. Säger man håll käften till sina barn så får man räkna med att få samma ord tillbaka. Slår du i dörrar hemma när du är arg så ska du se att barnet tar efter det och gör detsamma när det är argt. Skriker du till barnet så lär du det att det är ok att skrika. Barn gör som sina föräldrar. Inte alltid. Men ofta. Och våra dåliga beteenden blir till deras mönster. Både på gott och ont förstås. Goda beteenden ynglar ju också av sig. Och det är detta som blir ett mönster eller beteende som barnen visar utåt bland vänner, i samhället och i skolan. Barnen gör som sina föräldrar eller andra vuxna förebilder. Hur ansvarsfulla är vi när vi delar med oss av våra dåliga beteenden? Det är så lätt att sitta och säga att det var väl inte så farligt, de är ju bara barn. Men säg det till den förälder som har mist sitt barn på grund av mobbning. Barn kan vara otroligt elaka mot varandra. Och nånstans har det sin början. Vi måste stoppa i tid. Nästa gång kan det vara ditt barn!

Omkring 45 barn beräknas ta sitt liv varje år som en direkt följd av att de mobbas.

Jag har insett att det är vi vuxna, vi föräldrar som måste tänka efter och se över vilka dåliga sidor vi visar och för över till våra barn. Alltså, vi måste se vår del i det hela. Är jag en bra förebild? Jag menar inte att anklaga någon för att vara en dålig människa eller förälder. Alla har vi våra dåliga sidor,lovisa-5 dåliga dagar. Jag har förmodligen fört över både den ena och andra dåliga egenskapen på mina barn. Ingen är felfri. Man har gjort så gott man kunnat osv. Och det är så livet är. Det jag menar är att vi kanske då och då ska stanna upp och se över hur vi är som förebilder. Hur pratar jag med mina barn? Hur behandlar jag dem? Kanske det inte är så klanderfritt alltid? Hur pratar jag om skolan? Hur pratar jag om människor? Var lägger jag mina ståndpunkter? Hur värderar jag andra när jag är arg? Hur värderar jag saker och ting när mitt barn hör på. Måste man prata skit om någon som har gjort en arg? Måste jag alltid ha rätt i allt som jag tycker är bra? Måste alla tycka och tänka som mig? Får dina vänner tycka olika än vad du gör? Värderar du olikheter? Låter du ditt barn bli hört? Bekräftar du tid barn? Hur stressad är du? Hinner du att älska? Älskar du din nästa? 

Många frågor är det. Det här är förstås inte lätt. Och man missar nog en hel del i dagens stressade samhälle. Ändå är det i slutändan ditt val hur du vill att det ska vara. Det är tufft att vara en bra förebild i dagens samhälle. Och jag tror detta är något vi som förebilder måste jobba med. För hur ska man få sitt barn att förstå att olikheter är ok när man själv skrattar åt tjockisar. Hur ska man få barn att förstå allas lika värde när vi ser ner på utvecklingsstörda, kallar varandra för cp och mongo med mera? Hur ska barnen förstå mångfald när vi kallar invandrare för negativa saker? Om vi som vuxna ser att någon är utsatt utan att göra något åt det signalerar vi att det ok att kränka. Vi måste tänka till på hur vi talar och beter oss mot varandra i mångt och mycket. Vi måste värna om språket vi har till varandra och om varandra. Jag är ingen expert när det gäller mobbning. Jag säger inte att det jag tänker och skriver är rätt. Jag gör inte allt rätt. Men jag försöker. Det är det här jag går och funderar på. Inget som jag skriver har något med min klass att göra, utan barn i all utsträckning. Hur ska man lösa mobbning, även i det lilla? Mitt reflekterande fortsätter. Men summa summarum från detta inlägg är att jag tror att vi som vuxna/föräldrar måste sätta ner foten mera och visa våra barn hur man behandlar sina medmänniskor. Vi vuxna/föräldrar måste stå på oss som de goda förebilder vi är menade att vara. Vi måste få våra barn att inse att med kärlek och omtanke kommer man långt, om inte längre. 

Det finns aldrig ett skäl till varför kränkningar eller mobbning uppstår. Alla är vi barn. Alla vet hur det är att bli utsatt på ett eller annat sätt. Alla vet hur vissa negativa beteende har satt spår i oss för alltid. Vi måste minnas hur det var och hur det kändes. men som sagt. Jag är ingen expert i detta ämne. 

Men jag vill verka för barnen. Det här är viktigt! Så resan i barnens värld fortsätter….

Tack igen för att du orkat läsa ända hit.

Puss å kram/Kram Lilitha Hex

(Bilderna är tagna av min dotter Kristina och modellen är min andra dotter Lovisa.)

Att kontakta andra sidan…

 

För er som inte gillar att man håller på med anden i glaset eller ett ouijabrädet kan sluta att läsa på en gång. Jag pallar inga pekfingrar. Vi människor ser olika på saker och ting. Och jag vet att inte alla gillar detta utan tycker att det är att hålla på med mörkare makter, demoner osv. Men vi människor är olika. Och jag tycker detta är spännande. Jag tror på kärlek och godhet. Men just nu har jag snöat in lite på det här med spökerier.

Men för att ta det från början…

Det var en gång när vi hade varit på en liten minisemester till Åland. Det var för ca 10 år sen. När vi kom hem därifrån ville min man tvätta lite kläder. Så han började att röja lite i vår ”välordnade” tvättstuga. Han hittade ett plakat som har stått länge där inne i tvättstugan och han sa: Men, vad är det här, det här kan jag väl inte slänga? Han skrattade till och visade mig ett plakat med cirklar med siffror i, ett JA och ett NEJ och i mitten ADJÖ. Opps! Han hade visst hittat mitt och Kristinas hemgjorda ouijabräde…hahaha. Det var ju liksom inte meningen. Det var nämligen så att min äldsta dotter Kristina för några år sen hamnade i en period då hon var väldigt intresserad av övernaturliga ting. Hon lånade böcker av mig och ville även ha en tarotkortlek, vilket hon genast fick förstås. I alla fall, så hade hon hört eller läst om det där med, anden i glaset. Och hon blev väldigt intresserad utav det.

Hon frågade förstås mig om jag hade gjort det någon gång och det hade jag förstås. Hon ville absolut göra ”anden i glaset”. Och efter mycket tjat, och eftersom jag försöker att vara en god mor, så lät jag mig övertalas att visa henne hur det går till. Så gjorde jag då konstverket som min man hittade i tvättstugan. Vill förtydliga er om att jag hyser väldigt stor respekt för det där med ”anden i glaset”. Så jag berättade lite om hur det går till för Kristina. Och jag var noga med att tända ett vitt ljus, be en liten bön medan jag slog en skyddande cirkel runt oss. Sen så försökte vi att få kontakt med någon. Min dotter satt tyst och stilla som en liten mus. Men med nyfikna stora förväntansfulla ögon.

Plötsligt…

Plötsligt började bordet snurra, vägguttagen blixtrade och lamporna exploderade. Hela rummet började vibrera. En stor skugga formade sig hotfullt emot oss. Vi blev alldeles livrädda och jag tänkte att vår sista stund var kommen. Nej, nej, jag bara skojar…Ingenting hände och Kristina blev förstås väldigt besviken. Hon kunde inte förstå att vi inte fått någon kontakt, jag var istället lite glad för det. Hur det än är så vet man aldrig vad man kan släppa fram för energier. Och jag kan säga att efter att vi hade gjort det här, kände jag mig lite olustig över grejen. Var jag en dålig mor som gjorde det här med min lilla oskyldiga dotter? Jag hoppas inte det. Jag har alltid varit väldigt ärlig och öppen när det gäller att berätta saker ur livet för mina barn. Jag får helt enkelt stå för vad jag gjort i så fall.

Å andra sidan är det ju bättre att hon gör det tillsammans med någon som vet vad det handlar om första gången. För om jag känner min dotter rätt så vet jag att hon en dag skulle ha gjort ”anden i glaset” med eller utan mig i alla fall. Efter denna händelse så blev jag ju själv lite inspirerad utav det hela. Har alltid varit fascinerad av ouijabräden och självklart så ville jag ha ett riktigt. Vet inte varför det intresserar mig så mycket. (Namnet Ouija kommer från franskans Oui och tyskans ja) Så jag letade upp en butik på nätet som sålde såna däringa bräden. Inget avancerat dock, säkert en massproduktion. Men det gjorde mig detsamma så jag köpte ett och fick hem det i ett paket och där i ligger det fortfarande. Jag öppnade det och och kikade på det, men lade snabbt tillbaka det. Och jag har faktiskt inte vågat använda det här hemma. Visst är det dumt? Hur det än är så hyser jag stor respekt för ouijabräde. De som hållit i ett sånt vet vad jag talar om. Alltså, jag är lite rädd på samma gång som jag är väldigt nyfiken. Sen har jag läst någonstans att man inte ska ha seanser i sitt egna hem. Man vet aldrig vad man släpper lös. Och jag tänker inte chansa. 

Jag minns en annan gång när jag hade en liten seans med mina vänner och då hände det saker må jag säga. Detta var typ 35 år sen. Tusan vad gammal man börjar bli. I alla fall. Det var anden i glaset vi gjorde. Och vi fick kontakt med någon som hette Adrian. Och nej, det var inte jag som puttade på glaset då heller. Men det hände inte så mycket under själva seansen utan det var efter när alla hade gått hem och jag var kvar ensam hemma i min lägenhet. Jag satt i soffan och chillade. Jag minns bara en stor knall, som att någon slog på väggen, och jag tror faktiskt att jag gjorde på mig…haha. Jag ringde min kompis som bodde nära mig och sa: Nu kommer jag till dig! Jag minns att jag tog min kudde å bara sprang för mitt liv. Ja, herreguuuud vad rädd jag var. Jag kan fortfarande höra den där knallen än idag inom mig. Den var hög! Vad knallen var fick jag aldrig reda på men jag var rädd för att sova i min lägenhet en bra tid efter det. Ja, det är inte klokt så mycket dumt man utsätter sig för. Men ett roligt minne är det.

Fungerar det verkligen…

Om ett ouija-bräde fungerar? Självklart, det har ni väl sett i alla filmer. Skämt åsido. För dem som inte riktigt vet vad ett ouijabräde är så är det en platta, vanligen av trä, med alfabetets bokstäver inpräntade. Den används som ett verktyg vid seanser och som påstås kunna kontakta andevärlden. Anden i glaset är en förenklad form av det. Skeptiker menar att mekanismen bakom användandet av brädet består av den ideomotoriska effekten, alltså en subtil rörelse som utförs omedvetet utan kontroll av någon. Med andra ord, det är någon som omedvetet styr med sitt lilla finger. Ja, jag vet inte? Jag vill ju tro på att man får kontakt. Det känns så. Det är en speciell känsla man hamnar i när man tar kontakt med andra sidan. Hur som. Vad som i alla fall är viktigt att veta när man håller på med såna här saker är att man måste vara försiktig och veta vad man håller på med för man vet aldrig vilka väsen man bjuder in hos sig. Om nu någon vill läsa mera om vad ett ouijabräde eller anden i glaset är så finns det massor att läsa på nätet. Bara att googla. Det har jag gjort.

Förresten, jag berättade ju om när jag och min familj var till Frammegården där det spökar. Och att vi gå gjorde ”anden i glaset”, ja, jag är barnsligt förtjust i det fast många tycker att man ska akta sig sig för detta. Jag kanske är lite knäpp. Men att vara i ett spökhus utan att göra ”anden i glaset”? Knappast. Vi fixade till ett enkelt bräde och körde på. Självklart ville jag fotografera denna händelse. Jag fotade och sen var det inget mera med det. Döm om min förvåning när jag tittade på fotona jag tog dagen efter. Korten är taget med blixt trakt framför mig och det finns ingenting framför kameran förutom ett glas och pappersbrädet. Jag vet att jag såg pappersbrädet ordentligt framför mig. Inget hängde för kameralinsen. Inget fanns ovanför oss som kunde skymma blixten.Två foton tog jag och båda blev likadana. Jag tog kort innan och jag tog kort efteråt, inga konstigheter med dem korten. Jag har ingen aning om vad det är, eller om det helt plötsligt blev fel på kameran? Visst är det lite spooky? Fick vi kontakt utan att vi såg det? Hittade vi en öppning till andra sidan? Jag har faktiskt inte något bra svar på det. Förmodligen är det väl något fel med mobilkameran. Det får jag nog aldrig reda på. Men spännande är det, sen får folk tycka vad de vill om det. Jag älskar spökerier och jag älskar anden i glaset och kommer förmodligen att göra om det igen om tillfälle ges. Är det nu jag ska sätta på mig foliehatten…

Ni kan vara lugna…

Jag vet att många blir helt galna när man berättar att man gjort anden i glaset eller hållit på med ett ouijabräde. Många kommer kanske tycka att jag är oansvarig som mor som gjorde det här tillsammans med min dotter. Men ni kan vara helt lugna, min dotter är i dag 20 år och lever ett helt normalt liv med jobb och pojkvän. Och vi har inte heller behövt göra någon exorcism på henne. Hon är ok helt enkelt. Jag är en relativt stabil och jordbunden person med båda fötterna på jorden. Så jag undanber mig kommentarer om att man leker med ondskan och mörkret osv. Var människa gör som dem vill. Jag har själv valt att göra detta. Jag respekterar er som inte vill hålla på med sånt här. Så jag förväntar mig att ni respekterar mig för att jag tycker detta är spännande. Men självklart ska man inte leka med sånt som man inte vet något om. Det gäller väl nästan allt. Man måste vara lite försiktig när man dealar med andra sidan. Inget trams och tjafs omkring det hela. Och jag skulle aldrig utsätta någon för fara om det fanns risk för det. Ville bara förtydliga detta.

Hur är det med er? Har ni haft en seans? Var hölls den? Är det någon som har provat anden i glaset eller ett ouijabäde? Berätta gärna. Jag undanber mig dock er som tycker att det är oansvarigt, hemskt eller på annat sätt känner er bedrövade över detta med ouijabräde. Jag varnade er i början om detta. I alla fall. Min ouijabräde står bra där den står just nu. Ute i förrådet.

Ha nu en fin kväll. Och du, vad var det som flämtade bakom din rygg…

Puss & Kram Lilitha Hex

Häxans trädgård…

 

Jag kommer i detta inlägg presentera en helt fantastisk bok som heter HÄXANS TRÄDGÅRD – Läkeväxter förr och nu. Det är en fin vän till mig som skrivit den. En bok som varje häxa behöver i sitt lilla häxbibliotek. Den är inte helt nyutgiven. Den gavs ut 2016. Tror att en ny bok är på väg ut i marknaden. Jag berättar om den när jag har den i min ägo. Men såklart måste man läsa denna boken innan…

Nu till HÄXANS TRÄDGÅRD…

Att få bege sig in i häxans magiska örtvärld är verkligen något som jag rekommenderar. Ni som varit där vet vad jag talar om. Tänk dig själv en lummig trädgård med en lockande doft från en eld. En liten gömd stuga vid skogsbrynet. En liten knotig stig visar dig vägen. Katten smyger omkring och bevakar varje steg du tar. Kvasten står där väl placerad utanför dörren. Kitteln står och bubblar på spisen. Känner du? Är du på plats? Precis så är det att komma in i denna bok.

Boken är förföriskt och vacker att titta på. Den är mörk och magisk men på samma gång livsbejakande med sin färglada klick i mitten. Man blir väldigt nyfiken med att öppna den. Författaren heter Hella Nathorst-Böös och hon håller till här i Stockholmstrakten. Hon berättar att boken är en upprättelse för alla kvinnor som riskerat livet för att kunna bota sjuka. Kvinnorna som stod upp för sin rätt att få leva som de ville. Hon har även en häxvandring på söder som är väldigt populär.

Boken innehåller väldigt mycket bra material. Först lite allmän historia om läkeväxterna, sen lite om häxprocesserna. Sen berättar hon om läkeväxterna ur ett tidsperspektiv. Hon berättar att Neandertalare använde sig av rölleka, att vikingarna använde sig av timjan och kvanne och mycket annat. Hon berättar om häxsalvor och hudvård. Om läkeväxter i maten. Hon ger lite recept och småtips. Och sen börjar det. Sen berättar hon om de 50 vanligaste läkeväxter som man kan använda för medicinskt bruk. Varje växt med en vacker bild att beskåda. Varje växt med en beskrivning om hur man kan odla och nyttja den. Hon skriver om de verksamma ämnen växten har och Medicinsk användning. Mycket ingående och strukturerat med en bra källförteckning. Ett väldigt bekvämt och smidigt sätt att lära sig om läkeväxter. En bra grund för att själv börja odla sin egen häxträdgård.

Man märker när man läser och bläddrar i boken att hon lagt ner otroligt mycket kärlek och tid i den. Den är välskriven och genomtänkt. En sån här bok skriver man inte på ett nafs! Jag önskar att det vore jag som skrivit den. Och vilken skatt att ha i sin bokhylla. Jag är stolt över att ha den i min ägo. Jag ser fram emot nästa bok från samma författare.

Puss & Kram Lilitha Hex

Att hitta passionen inom sig…

 

Hur väl känner du din personliga styrka? Vet du vilka drivkrafter och önskningar du har? Har du styrkan att göra nånting åt det? Visst har man drömmar och visst finns drivkraften där, men gör vi något åt det? Kan det vara så att vi oftast hamnar i en slags vardagslunk där dagar blir till veckor, veckor blir till månader och så plötsligt har det gått flera år men ingenting har hänt. Drömmarna finns där men drivkraften har liksom kommit på villospår. Vi inser att där finns för många måsten och uppoffringar till att göra annat. Tiden springer iväg och man hinner inte med det man själv vill göra. Allting annat kommer liksom före. Detta kan leda till en stor besvikelse och i värsta fall en depression. Vart tog tiden vägen och vad hände med mina drömmar?

Krossade drömmar kan verkligen dra ner en människa till helvetet…

Det är väl så de flesta idag lever. Sover, äter, jobbar, tar hand om barn, tvättar, diskar, städar, handlar, sover jobbar… osv. Och det är väl inget fel i det. Men gör det oss lyckliga i längden? Kanske, kanske inte. Hur som. Jag tror att det är viktigt att man har kontakt med sina personliga behov. Att man har tydliga mål och drömmar som inte går att stoppa. Att man sakta, säkert och fokuserat ser till att uppnå sina drömmar, men förstås utan att köra över andra. Vi har ju vissa plikter och skyldigheter att förhålla oss till. Men förutom det, så är det bara vi själva som stoppar oss. För vi alla har en dröm, ett mål som vi strävar mot. Ja, jag vill det! Underbart! Jo, jag vill verkligen! Men inte nu. Nu går det ju inte. Jag måste ju…

Så kommer vi till det där som vi är lite dåliga på. Att planera och prioritera. Det är väl en av våra brister nu för tiden, att vi bara rusar på utan att lägga upp strategier om hur vi ska uppnå våra mål i livet. Vi tänker att det löser sig nog och kör på. Oftast löser det sig inte av sig själv, utan man faller i sin egen grop. Och så måste man kravla upp och fundera på vad det var som hände? Och varför händer det just mig? Det tycks ju fungera för så många andra? Det är lätt att jämföra sig med alla andra. Och det kan ju vara bra att jämföra sig med andra. Bara vi ser till att vi gör det till något kreativt. Annars kan det lätt bli så att man blir lite bitter. Och man börjar i stället leta fel hos dem som vågar leva ut sin passion. Borde inte hon ta hand om sina barn i stället för att sitta där och fika? Att hon slösar pengar på sånt! Kan man verkligen tatuera sig när man är så gammal? Hon bryr sig bara om sig själv? Om jag vore hon så skulle inte jag ha så kort kjol! Minsann! Vad ska hon med en så dyr bil till? Vem tror hon att hon är…osv. Känner någon igen sig? Tror nog att alla någongång haft liknande tankar.

Livet är för kort för att slösas bort med bitterhet…

Jodå, jag erkänner. Jag har själv ramlat ner i den hålan en gång i tiden. Bitterhetens håla. Man trackar ner på dem som gör saker man själv egentligen skulle vilja göra men inte vågar eller kan av någon anledning. Som tur är så är man föränderlig. Man utvecklas. Man börjar förstå. Allt är helt upp till mig själv egentligen. Jag måste känna efter vad det är jag vill. Jag måste finna min egen passion för livet vad det må vara. Passionen inom oss människor är på sätt och vis livsviktig då den på sätt och vis fungerar som en motor i vår levnadsprocess. Vi behöver den där elden inom oss som gör att det sätter fart på oss. Det är vår drivkraft. I bland kan det vara svårt att hitta den där drivkraften eller passionen.

Tänk dig ett litet barn utan passion, som bara likgiltigt sitter där på golvet och inte vill göra nånting. Då är det något som förmodligen är fel då ett litet barn oftast brinner för att hela tiden utvecklas. De har en stark vilja inom sig. Kan nästan aldrig sitta still. De har en passion att lära sig krypa, gå, klättra, undersöka, upptäcka och massor av annat som gör att de kommer vidare i sin utveckling. Ju äldre vi blir ju mera mattas tyvärr passionen ut och vi hamnar i den trygga vardagslunken. I bland framför datorn, i bland framför TV. Familjen blir viktigare än vänner. Inget fel i det om man nöjer sig med det. Men oftast så märker man att allt för många går och drömmer att det hade ett annat liv än det de lever i. Drömmarna har lagts åt sidan tills någon annan dag. Jag tar det en annan gång. Och faktum är att det det vi människor ångrar mest när vi ligger där på dödsbädden är att vi inte har haft modet att leva ut våra drömmar. Vilket är så sorgligt. Sorgligare än att vi dör.

Här är en liten övning du kan göra för att hitta passionen inom dig…

Sätt dig bekvämt och finn ro omkring dig. Andas in och ut och känn hur du stressar ner. Sitt så i ett tag. Visualisera dig att du går till ett nöjesfält. Hör hur massor av människor går och pratar och skrattar omkring dig. Se hur människor skrattar omkring dig. Hör ljudet från musik som kommer någonstans ifrån, kanske från en karusell. Känn hur dofter kommer till dig som till exempel popcorn, spunnet socker och våfflor. Stanna till och känn ordentligt på känslan som finns inom dig. Kommer du ihåg hur det kändes vid dessa tillfällen? Kan du minnas hur det pirrade och fnittrade inom dig när du befann dig på nöjesfältet. Den där obeskrivligt lyckliga känslan över att vara där. Visualisera nu att det kommer ett barn emot dig. Ett barn som skrattar och är lyckligt. Och när du tittar ordentligt så är barnet du när du är liten.

Titta ordentligt på ditt inre barn som kommit till dig. Känn hur barnasinnet återkommer inom dig. Visualisera hur du tillsammans med ditt inre barn åker i en karusell. Känn hur håret fladdrar och hur det pirrar i magen. Känn hur lycklig du är över att vara tillbaka i detta magiska tillstånd. Känn vinden i ditt ansikte. Känn hur du skrattar och känner hur den där barnsliga  passionen i dig har återkommit. Behåll den känslan och var tacksam över att du funnit den igen. Ta farväl av ditt inre barn och tacka för gåvan du fick. Känn hur du ler och vill tillbaka igen…

Så hitta tillbaka till passionen som du en gång hade, det behöver inte bara vara att gå på ett nöjesfält. Det finns massor av andra ställen att gå till. Tänk efter vad som just var ditt favoritställe. Det viktiga är att du gör något kul som du inte brukar göra. Släpp fram passionen inom dig och gör det du verkligen vill. Jag själv försöker lite varje dag. I bland går det jättebra och i bland går det helt åt pipsvängen. Gör om, gör rätt. Ta rätt beslut! Jag vet att det inte kommer bli lätt. Så många invanda livsmönster som måste förändras. Men vem har sagt att livet ska vara lätt…

Så, med handen på hjärtat, hur ser din plan för framtiden ut?

Puss & Kram Lilitha Hex