List

Man ska inte jämföra sig med andra…

I bland känner jag mig som världens sämsta häxa. Det är som att jag är så långt bort från det sociala häxlivet jag kan komma. Jag ser på andra verksamma personer omkring mig. Det fixas ceremonier, det skapas möten och kurser. De åker härs och tvärs och träffar varandra. Och det är ju jättekul. Men själv är jag så nära en solitär häxa man kan vara. Supersolitär liksom. Och som det är nu sker alla häxerier inom mitt eget huvud. Där är det väldigt aktivt, men det stannar tyvärr oftast där. Varför? Jo, för att jag är så trött många gånger, eller för att jag prioriterar annat som familj och barnbarn. Mitt barnbarn Molly alltså, jag håller av henne så mycket. Mina egna fantastiska ungar behöver också min tid. Min kära make. Jag hinner inte med att umgås med andra häxor helt enkelt. Och om jag skulle få för mig att göra en ceremoni sker det i min egen magiska trädgård. Och visst händer det, men inte allt för ofta och ensam under månens sken. Förresten solitär? Det är att jag praktiserar mina häxerier på egen hand. Jag jobbar ensam och inte i en grupp. Inte för att jag är skygg på något vis, utan för att det blir mera praktiskt för mig. Hur det än är så är jag väldigt social, men ändå gillar att vara ensam. Jag är en sån där social ensamvarg. Det har jag nog alltid varit. Jag har aldrig haft några problem med att vara ensam, inte när jag var barn heller. Jag trivdes i min ensamhet, då kunde jag styra och ställa bäst jag ville. Och det är väl så i viss mån fortfarande….haha. Jag har mina småceremonier här hemma. Jag har små ceremonier i mitt huvud. Men det betyder inte att jag är mindre seriös för det.

Mamma, farmor, lärare och häxa…

Jag ser att många av mina vänner är så himla aktiva och handlingskraftiga. Jag önskar jag hade hälften av deras energi. I bland kan jag känna att jag inte gör nog. Men jag är den jag är. Jag måste utgå från det. Det är så lätt att man jämför sig med andra. Att inte känna att man räcker till. Alla andra är så himla kreativa och bra. Men jag… Nä! Det är när man börjar jämföra sig med andra som man mår dåligt. Jag erkänner. Det gör mig lite deprimerad. Därför försöker jag att inte påverkas av andra så mycket. Inte längre. Jag ser det som en slags inspirationkälla i stället. Jag försöker att gå min egen väg, med min egna triviala häxerier och handlingar. Och det känns rätt det jag gör. Magkänslan känns bra. Jag försöker också att vara en så modern häxa som möjligt och vill vara delaktig i andra viktiga engagemang. Jag har bland annat anmält mig till att vara volontär hos Suicide Zero. Då jag jobbar som lärare och är nära barn och unga hela dagarna tycker jag det är en bra sak att engagera sig i.  Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmord. Ni kommer att få läsa mera om detta i min blogg emellanåt. Många barn mår väldigt dåligt i dagens samhälle och det är viktigt att vi försöker förebygga dessa tragiska händelser som sker mitt ibland oss. Jag vill att barnen ska må bra. Jag vill att människor ska må bra. Det är därför jag väljer att jobba inom barnomsorgen. Barnen är vår framtid! 

Här kommer även min utbildning till Naturprästinna in i bilden. Det handlar om att hitta sin egen sanna väg och där man sen kan bygga broar ut till andra människor som vill och behöver hjälp och rådgivning. Hjälpa andra som inte riktigt hittat rätt i sin vandring. Stötta. Berätta. Vet själv hur förvirrad man kan vara i början av sin andliga vandring. Personligen var jag tvärförvirrad. Jag misströstade många gånger. Att finna sin inre kraft är många gånger tufft. Men allt är ju en process med olika faser man går igenom. Det kallas väl livet antar jag. Att arbeta som häxa handlar mycket om att jobba med sin inre kraft. Att jobba med livet, med döden. Universum. Moder jord. Att mitt däri finna sin egen magi. Att använda sin kärlek och omtanke när man samtalar med andra. Att kunna lyssna och se olika perspektiv. Man får inte fastna i sina egna värderingar. Inget är rätt eller fel. Och man måste vara lyhörd för andras tankar och funderingar. Andras känslor. Det här är något som jag verkligen brinner för och kommer att arbeta mera med framöver. Att kunna hjälpa andra med min kunskap och min erfarenhet. Det är inte så dumt att bli gammal och vis…hehe. 

Det ska inte vara krångligt att komma igång…

Här kommer även min kommande bok med i bilden. Det är också ett sätt att hjälpa andra. Boken kommer på ett enkelt och förståeligt sätt berätta hur man kan starta sitt häxliv. Jag önskar att jag hade haft en sån bok på den tiden jag började min såkallade häxkarriär. Häxkarriär låter kankse en aning pompöst. Men jag väljer att använda det ordet så att ni vet vad det faktiskt handlar om. Häxa hit eller dit. Många kan reagera negativt på det. Egentligen är det ju bara ett samlingsnamn av en grupp. Men det är samma sak där. Då vet alla vad det handlar om. Ingen risk att man går fel om man säger så. Ibland är det bra att vara tydlig i vad det handlar om. 

Ja, nu har jag babblat på lite igen. Flummeliflummat. Nu tar vi lördag. Hoppas ni får en magisk kväll.

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Att tro att man är bättre än andra…

Jag har kommit på en sak. Eller jag har gått och tänkt på detta länge. Och det är inget nytt i universum precis. Jag försöker att vara så sann mot mig själv som det går. Det här är mina tankar och en väg i min andliga vandring. Andra kanske tänker annorlunda. Men jag är trött på att gå och skylla saker på allt och annat. Visst blir man påverkad av saker och händelser i livet. Och visst kan det bli så att man väljer att leva sitt liv efter det. När man är ung och inte lika livserfaren har man ju inte så mycket annat att gå på. Men jag, snart 53 år vet bättre. Jag har gått igenom en massa olika faser i mitt liv. Vissa bra och vissa mindre bra. Och visst har jag grottat ner mig i saker som har besvärat mig. Saker som kanske har varit en del av att forma den till vad jag är i dag. Visst, det har varit skönt att få skylla på annat. Att fly från smärtan eller vad det nu har handlat om, att inte se sin egen del. Och visst, vissa saker kan man inte rå över. Vissa saker har satt sig för alltid. Och dessa vissa saker får man helt enkelt lära sig att leva med. Man kan inte hålla på att grotta sig för evigt. Det som skett har skett. Man får inte stanna i det, man måste komma vidare. Leva i nuet. Jag har kommit till den del av livet då jag inte kan skylla på saker som hänt för länge sen längre. Även om det präglar mig än. Och även om det skulle vara bekvämt. Men jag är gammal nog nu att stå på mina egna ben nu. Även om de är lite skakiga emellanåt. Jag har haft lång tid på mig att förändras. Rannsaka. Transformeras. Det som är viktigt är att fundera på vad jag kan jag göra för att förbättra det som behövs? 

Det här är ingen djupare psykologisk analys…

 Vi ställs inför många val i livet. Val som vi faktiskt kan göra själva. Men det händer att vi vill skylla på att någon stoppat oss. Stoppat oss att göra våra egna val. Det har hänt mig också. Men i ärlighetens namn så är det väl så att vi ibland tillåtit att någon stoppat oss. Både omedvetet eller medvetet. Förstås av många olika anledningar. Man kan ha känt rädsla, oro eller liknande. Man har inte vågat. Rädslor kan se ut på många olika vis. Man kan vara rädd för att bli dissad, hånad, lämnad, få sparken och i värsta fall bli misshandlad… osv. Hur som, av någon anledning har man hamnat i ett slags beroende av någon annans vilja.  Jag har tänkt mycket på detta. För min del har det handlat om att jag alltid varit konflikträdd. Jag har inte velat gå i klinch med andra. Jag har inte riktigt våga stå för vad jag velat. Jag har varit rädd för att någon ska tycka att jag är konstig. Jag har varit rädd för att någon ska bli arg. Och jag är fortfarande sån i vissa lägen, med vissa personer. Typ min mamma…haha. Men det är inget jag hakar upp mig på längre.  Jag älskar min mamma. Och min mamma finns inte i mitt hem, arbetsliv eller andliga liv. Hon finns där hemma i sitt hus, jag vet att hon vill väl, och när jag är och hälsar på henne låter jag henne hållas. Jag vill inte bråka. Det är ju trots allt min mamma. Och ni vet ju hur mammor kan vara…blink, blink.  

Många kanske anser att man är svag för att man inte vill ta ställning. Eller vågar säga emot. Har själv blivit anklagad för det. Att jag är feg och arm för att jag inte velat ta ställning. Jag menar, att ta ställning är ju att behöva göra ett val åt något håll. Kanske jag är feg och arm, men jag är även ganska anspråkslös när det gäller vissa saker. Spelar ingen roll om det blir Aftonbladet eller Expressen, eller om det blir Coop eller Maxi för att ta till ytterligheter. Vad tycker du vi ska äta i dag? Korv eller köttbullar? Spelar ingen roll liksom. Detta kan ses som en svaghet, eller att vilja gå den lättaste vägen. Och ibland är det så. Men i bland handlar det även om att det inte spelar någon roll. Det blir som det blir. Och ibland har det handlat om ren okunskap, jag har inte vetat vad jag ska ta ställning till och då har jag liksom bara följt strömmen. Och en annan sak är ju min utmattningsdiagnos. Den bär jag med mig lite överallt. Och i bland blir mitt huvud för fullt och då kan jag inte ens fokusera över vad jag ska ta ställning till. Det blir tomt. Det är då jag får stänga igen munnen så att de inte tror att jag är en fågelholk. Men jag lovar, om det verkligen gäller något som ligger mitt hjärta kärt eller påverkar mig personligen, då har jag inga svårigheter med att välja att ta ställning alls. Inte längre. 

Vuxen är du när du är beredd att ta fullt ansvar för var du befinner dig i livet, och inte längre skyller på andra eller på omständigheter.  ~ Joe Westbrook, filosof

För det är så lätt att vi vill styra andras känslor och viljor. Att döma eller förminska dem som inte är som oss själva. Hur kan du äta kött? Hur kan du ha innekatt? Hur kan du tycka om den där musiken, den filmen? Vi lägger in värderingar i andras liv. Hur kan du tycka om den där människan, den där maten? Jag tror att vi alla gör det ibland utan att tänka på det. Jag gör det. Jag har själv försökt att påverka andras val. Inte av illvilja, utan bara för att…… ja, jag har inget bra svar på det. Som härom dagen när jag mötte en gammal vän i affären och hon var irriterad över att det bara fanns ekologisk fil. Och jag direkt poängterade att det var väl bra! Och tänkte där göra en liten mindre föreläsning om varför det är så bra att välja ekologiskt. Men jag kom på mig själv och bet mig i tungan. För även om jag försöker att köpa ekologiskt i den mån det går är jag långt ifrån den ekologiska världen. I bland försöker man verka bättre än man är. Som att jag skulle vara någon ekologiskt talesman…haha.  Ja, det är tur att jag är så himla bra själv så jag kan klanka ner på andra, tänkte jag och kände hur glorian halkade ner över huvudet. Skämt åsido. Jag blir glad när mitt lilla ego hittar tillbaka ner till jorden vid sådana tillfällen. Jag valde att knipa ihop läpparna. Jag bara nickade på huvudet och log tillbaka. Och jag är glad över att jag gjorde det. Jag vet att många känner igen sig här. Jag tror nästan alla har en liten viktigpetter inom sig. Eller en bror duktig som vill sticka ut ibland. Eller vad man nu kan kalla det. Och visst ska vi få ha våra åsikter om saker och ting men ibland är det bättre att vara tyst. Men om man inte kan det gäller det att lägga upp det på ett snyggt sätt. Och inte försöka mästra över någon annan. Jag vet många som gör det. Vi bör tänka på hur vi säger och skriver till varandra. Det är lätt att vi missbrukar både vår makt och språk när vi talar eller skriver. Men det är en annan diskussion. 

För nu blev jag alldeles trött av mitt skrivande. Också en del av min diagnos. Tröttheten. Och vart vill jag komma med denna lilla text? Ja, det kan man undra. Förvirringen är konstant. Jo, att vi ska leva som vi lär och inte försöka att mästra andra. Vi måste tänka på allas lika värde. Alla kanske inte föds med samma förutsättningar. Men jag är född med mina. Jag är inte bättre än någon annan. Jag är inte sämre än någon annan. Jag gör så gott jag kan. Jag är fri att göra mina egna val och får stå för dess konsekvenser om så skulle vara. Och bara för att jag tycker annorlunda är jag inte konstig. Jag är den jag är och måste lära mig att bli stolt över det. 

Puss & Kram Lilitha Hex 

Månen visade mig något…

Det var trettondagsafton och jag och min man hade bestämt att vi skulle grilla. Det var hur mycket snö som helst vill jag minnas. Och det var en sån där perfekt vinterafton då det sprakade om fötterna när jag gick i min magiska trädgård. Jag och min man har en förkärlek att grilla oberoende väder. Så det var inga konstigheter med att vi skulle grilla. Det är heller inget konstigt att jag fotograferade grillen där under månens sken då jag har en förkärlek att lägga upp sånt på Facebook. Ja, det är mitt lilla bekräftelsebehov som jag måste få upplopp för ibland…haha.  Jaja, nog om mitt bekräftelsebehov. Det är faktiskt kul också att fota och få visa andra vad man själv har upplevt. Jag satt och vaktade grillen medans min man var in och fixade lite. Vi lämnar aldrig en tänd grill ensam. Jag satt där och njöt av tillvaron och då såg jag det vackra som fanns där framför mig. Så jag tog några bilder och var noga med att få med både grillen och månen. Jag älskar månen och den var på väg att bli full denna afton. Det låter ju lite roligt att skriva att den ska bli full, men det är ju så man skriver. Och jag måste berätta att det var en speciell känsla när jag tog denna bild. Men jag kunde inte riktigt ta på det. Men jag minns att jag stod där och bara tittade upp mot månen länge. Men då såg jag inte.

Månmagi…

Jag tyckte att månen var väldigt vacker denna afton. Molnen slingrade sig sådär magiskt runt själva månen. Jag tog flera foton.  Jag lade upp ett av dem. Och det var då jag såg det. Av någon anledning hade jag fotat ett omedvetet ögonblick. Händelseförloppet gick fort. Men jag hade fotat vid rätt tillfälle. Och jag såg det. När jag förstorade bilden såg jag det. Jag såg ansiktet. Det såg ut som ett litet dockansikte med en lock i pannan. Jag såg ett barn, en baby. Och jag minns att jag funderade lite på detta. Vi gick i väntans tider då första barnbarnet skulle födas någon gång i början av februari. Så än var det tid kvar. Men jag kände att månen ville berätta något för mig. Och ni förstår nog hur mina tankar gick. Det var ju nästan en månad kvar innan hon skulle anlända. Vår lilla vinterbaby. Mitt första barnbarn. Så vad var det månen ville berätta? Ni ska veta att mitt huvud snurrade lite där. Jag blev både orolig och fundersam. Ändå så kände jag att det inte var något sorgligt över det hela. Månen såg harmonisk ut. Och det lilla ansiktet tittade ner på mig sådär lite gulligt och hemlighetsfullt. 

Molly fyller 1 år…

Tänk att det var för ett år sen månen visade detta barnansikte för mig. Inte visste jag då att mitt första barnbarn Molly skulle födas dagen efter, en månad för tidigt. Men månen hade visat sitt tydliga språk och det var en sån fantastisk känsla när min son ringde dagen därpå och berättade att hon anlänt. Vår lilla snödroppe hade kommit, en månad för tidigt. Och jag förstod då vad månen velat visa. Hon visade mig att hon var på väg. Och i morgon fyller vår älskade Molly 1 år. Världens sötaste lilla ettåring. Söt, vacker, charmig, busig och speciell. Precis som det ska vara. Alla våra barn är speciella på sitt vis. Men för mig som farmor är hon den mest speciella just nu. Och jag är så glad att hon valde att komma till oss. Det ska bli så mysigt att få träffa henne i morgon. Längtar. Längtar. Längtar. 

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Nya tider är här…

2017 var ett speciellt år. Många roliga händelser har skett. Och det mest fantastiska. Månen visade mig tecken. Ett barn skulle födas. Och mitt första älskade barnbarn Molly föddes i början av året och fyller 1 år nu till helgen. Hon är så otroligt charmig och fin. Min ängel. Min älskling. Lilla älva. Lilla vampyr. Ja, kärt barn har många namn. Och jag måste säga att det är en speciell känsla med att få bli farmor, att få barnbarn. Så mycket annat blir oviktigt. Man går in i en annan nivå…

Månen vandrar vidare…

Jag håller ju även på att utbilda mig till prästinna och fortsätter med år två nu. Spinna tråden. Med Nornorna bakom ryggen spinner tråden som aldrig förr. Jag går i Frejas döttrar… med Lola Korpstjärna som mentor. Det är en fantastisk utbildning som har utvecklat mig mot rätt håll. En cirkel med kärleksfulla systrar som tycker om en som man är. Precis vad man behöver. Att få vara sig själv är en magisk känsla. Jag har även haft en underbar sommar på Gotland med familjen. Jag älskar verkligen Gotland. Jag fann denna ön sent i mitt liv. Skulle kunna tänka mig att ha ett sommarhus där någongång i framtiden. Hur som hade vi en riktigt fin sommar där. Och vi kommer att åka tillbaka dit till sommaren.  Dock började mina höfter att krångla när vi var där…

Höfterna kom och gick. Jag hade ont lite då och då. Jag började jobba efter sommarlovet med blandade känslor. Men jag var peppad som lärare och såg fram emot att börja jobba. Min klass är underbar. Men jag var redan trött. Min kropp var trött. Smärtan från höften spred sig och ryggen gjorde sig påmind. Jag försökte kämpa i ett tag, men till slut så orkade jag inte längre. Smärta, sömnbrist och stress gick inte i hop. Jag blev sjukskriven nästan hela höstterminen, men allt har väl sin mening och ska nu börja jobba halvtid den 15 januari. Det känns förstås trist att jag måste släppa mitt mentorskap i min klass. En sorg i hjärtat. Men det är så det måste bli. Det blir bäst för klassen. Men vi ser vad som händer. Man vet aldrig vad som finns bakom nästa hörn. Jag känner tillit till det som komma ska. Ingen ide att sörja över spilld mjölk. Så jag är peppad att börja jobba. Ska bli kul att träffa alla goa kollegor. Och alla söta elever.

Prioritering på Hälsa Och handling…

2018. 2+0+1+8=11=1+1=2. Alltså nummer 2 i numerologi. Samarbete med andra. Relationer. Förståelse för andra.  Harmoni. Fred. Känslighet. Bra energier tycker jag. Och det här året kommer att handla om 2 stora H för mig. Nämligen Hälsa och Handling. Jag ska ska börja tänka på min hälsa och jag ska försöka göra mina mål från ord till handling. Och jag har redan småbörjat. För jag har bestämt mig att till hösten kommer jag att ge ut min bok om häxerier. Förstås…tihi. Den kommer att vända sig till nybörjarhäxor först och främst. Men såklart är det en bok för alla om man vill. Har redan frågat lite om vad ni vill ha med i den och fått massor av fina tips. Tack! Mycket av materialet är redan färdigt. Och i boken kommer jag, eller har i åtanke, att skriva/berätta lite om 12 (13) magiska kvinnor/häxor. Det är viktigt att ge plats åt andra. Vi är alla en del under samma måne. Och nu undrar jag vilka kvinnor/häxor som ni vill veta lite mera om? Jag har mina tankar om att ta kvasten och åka och hälsa på dem och tjata lite över en kopp kaffe eller te. Jag har redan några i mitt huvud. Men vilka känner ni borde vara med? Det ska vara kvinnor som på något vis är aktiva som häxor. Och de ska förstås vilja vara med på detta.

Vilken lycka…

Och på julafton fick jag den bästaste, bästa julklapp, då jag fick reda på att jag ska bli farmor igen till sommaren. Min yngsta son ska bli pappa. Underbar nyhet. Så! Välkommen 2018, jag ser fram emot detta år. Känner att mycket bra kommer hända. Jag känner att det är dags att ta itu med alla drömmar som finns inom mig. Och även om inte alla drömmar kan slå in, så kan jag i alla fall försöka med det som går. Det är dags nu att låta mitt magiska liv få börja blomstra ordentligt. Jag ska i alla fall försöka. Jag vet hur lätt det är att falla tillbaka. Att inte våga fullt ut. Att inte orka. Tiden räcker inte till.  Men jag tror att om jag bara vågar vara sann mot sig själv så blir allting mycket enklare. Önskningar mot universum är kastad. Och jag står ödmjukt och tålmodigt och väntar på svar. Tids nog får jag dem. Vem har bråttom?

 

Puss & Kram Lilitha Hex

 

 Att fira advent och jul fast man är häxa.

Men hur mysigt är det inte nu när man har satt upp stjärnor och ljusstakar i fönstren. Det förgyller verkligen vardagen. Och nog är stjärnan en av den viktigaste symbolen i vår tids julfirande, vid sidan av julgranen. Sen så kan man ju undra över det där att fira advent och jul när man är häxa. Kan man fira advent och jul fast man inte är kristen på det viset? Och nu kan jag bara prata för mig själv. Men ja, man kan fira advent fast man är häxa. Jag gör det och jag är inte religiös på det viset. Jag tror inte på Gud och hans enfödde son. Och faktiskt, jag är fortfarande med i svenska kyrkan. Känner bara att jag vill vara kvar. Alla gör som de vill. Det är någonting med Jesus som håller mig kvar. Men det är en annan historia. Och jag tror på gemenskap och mys, jag tror på mig själv och hur jag tänker och känner, och det är vad ljusstakarna och stjärnorna står för inom mig. Det är ett sätt att förgylla denna mörka årstid, med ljus och fägring. Jag vet min inre sanning och följer min Gudinna ändå, det kan varken en adventsstjärna eller ljusstake ändra på.

I bland får man vara lite flexibel. Det är ju inte bara jag som bor i huset heller för den delen. Och för mina familj är detta väldigt viktigt. Å andra sidan, så gäller det att plocka de bästa godbitarna ur de olika påsarna så att de passar in i mitt så kallade häxhem. (Förtydligande av de olika påsarna är: julen, påsken, midsommar osv). Jag fullkomligt älskar alla traditioner som vandrar runt i livets årshjul.

Alla gör som man vill bara det känns rätt i hjärtat. Inget är rätt eller fel och ingen kan komma och säga att man inte kan fira jul bara för att man inte är kristen. Jag anser inte min jul är kristen då jag firar den på mitt sätt och utifrån det jag tror på. Och inte alltid är det så att alla i familjen följer vår häxtro. Man får ha öppna sinnen. Och det går att kombinera om man vill. Det är bara att ta fram lite glitter och lägga runt häxhatten. Livet är här och nu. Man ska inte krångla till det för mycket. Ingen ska komma till mig och säga hur jag ska göra.

Så ja, man kan fira jul fast man är häxa. Julen anses vara en kristen högtid då man firar Jesus födelse. Men som av många av våra högtider ochhaxgran traditioner har julen väldigt gamla rötter. Julen är en gammal högtid som fanns långt innan kristendomen kom och tog över den. Det är ju alltid en liten tröst då de flesta av oss ”häxor och hedningar” kanske ändå väljer att fira julen på ett ganska traditionellt sätt, med skinkan, julgranen och tomten. Då kan det vara ”nice” att ha läst att julgranen sägs vara en kvarleva av gamla tiders träddyrkan, och att den även representerade evigt liv. Alltså en grön växt som man tar in i sitt hem, pysslar om, dekorerar och beundrar. Tänk om man skulle ta och hänga små gudinnor i granen. Gudinnor, månar och stjärnor…eller varför inte dödskallar? Ja, det tål att tänka på. Sen så finns det ju några som måste övertalas här hemma också. Vi får se hur det blir med det. Hur det än blir så kan jag berätta att jag fullkomligt ÄLSKAR julgranar.

Så var det, det där med adventsstjärnor…

Man kan ju tycka att stjärnorna vi hänger upp i fönstren till advent symboliserar Betlehemsstjärnan som ledde de tre vise männen till att hitta det nyfödda Jesusbarnet. Och för många är det kanske så. Men nu vill jag sticka ut lite här. För mig står inte stjärnan för det. För mig är det först och främst en fin och mysig stjärna som förgyller våra fönster i den mörka årstid som råder nu. Men… Detta är även en hednisk symbol om man vill, nämligen pentagrammet. I alla fall med adventsstjärnan som har 5 spetsar, vet att det finns andra varianter med 6 eller 7 spetsar. Men nu tänker jag på den med 5 spetsar. Penta betyder fem, vilket innebär att pentagrammet har fem spetsar. Många tycker att ett pentagram ska vara ett ”rättvänt”, pentagram, d.v.s. med spetsen uppåt då det sägs bringa lycka, beskydd och välgång. Jag för min del tycker att det är vackert åt båda hållen om man vet vad det betyder och innebär. Sen så beror det ju på hur man står eller tittar på ett pentagram. Älskar pentagrammet åt alla håll och kanter. Jag har ett pentagram runt halsen. När någon tittar på det så är det rättvänt, men ska jag själv titta på det så är det upp och ner. Så… Allt ligger i betraktelsens ögon.

I Egypten var det femuddiga pentagrammet en symbol för dödsriket enligt den egyptiska mytologin och symbolismen. Och jag har läst någonstans att inom den kristna traditionen användes pentagrammet en gång i tiden som en symbol för de fem sår, eller stigmata, som åsamkades Jesus. Visst är det lite intressant?

Pentagrammet rymmer hela livet…

appleDet finns lite omkring oss som påminner oss om pentagrammet. Vi har sjöstjärnan, och vi har kärnhuset i ett äpple. Båda mycket vackra pentagram och som inte har några upp- eller ett ner-spetsar. Begreppet rätt eller fel är skapat av oss människor. Man kan använda pentagrammet på olika vis och man brukar väl generellt tycka att pentagrammet med spetsen uppåt är en god energi. Den riktar energi framåt och uppåt, beroende på om man har pentagrammet liggande eller om det är stående. Men oftast sitter ju adventsstjärnan upp och ner, för mångas förtret.

Många, eller några, anser att ett pentagram med spetsen nedåt och bakåt tömmer energier och att den är ett tecken på ondska. Att det skulle vara en hyllning till djävulen själv. Jag säger då det. Visst, man kan jobba med pentagrammets energi med spetsen neråt om man vill rensa bort/ur dåliga energier och om man behöver balansera olika blockeringar som man har inom sig eller runt sig. Ett uppochnedvänt pentagram kan också innebära sökandet efter kunskap inåt, in i själen och till människans inre. Men jag personligen tänker inte på pentagrammet på det viset. Lite kort. För mig är pentagrammet en helhet precis som cyklerna själv i livet. Pentagrammet rymmer hela livet och allt behövs för att cirkeln ska bli sluten. Men vi människor tänker förstås olika. Hur det än är. Jag har i alla fall inga problem med hur stjärnorna hänger i mitt fönster.

Och om det skulle vara så att man vill eller har tid så kan man ju faktiskt göra sin egen Julstjärna. Där kan du sätta uddarna hur du vill. Här är ett pentagramstjarnaexempel på hur du kan göra. Först själva formen och sen sätta en liten slinga runt den som bilden nedan. Tyvärr har jag inte hunnit att göra någon själv, så jag lånade en bild från nätet.

Ha nu en trevlig advent och jul hur ni än väljer att fira den. Gemenskap är viktigt hur man är firar den. Ta väl hand om varandra och glöm inte att kramas riktigt ordentligt.

Puss & Kram Lilitha Hex

Jag är expert på att peppa andra…

Spegel, spegel på väggen där… Jag fortsätter att fundera och reflektera över saker i mitt liv. Och jag försöker spegla mig i olika händelser. Har ni tänkt på hur enkelt det är att berätta för andra hur de ska göra eller vägleda andra människor? Jag kan förstås bara tala för mig själv. Och jag är expert på att peppa och vägleda andra människor. Det är en del av den individ som jag är. Jag mår bra av det. Jag berättar för andra att de måste stressa ner och lyssna på vad deras kroppar säger. Att de ska ta det lugnt. Jag säger till andra att de ska följa sin inre röst och sitt hjärta för där sitter alltid sanningen. Vad säger din röst? Ingen kan dig själv bättre än du själv. Jag säger även att det är viktigt att vila och återhämta sig emellanåt. Ingen tackar dig för att du sliter ihjäl dig. Tänk på dig själv nu! Osv… Är det någon som känner igen sig? Och allt det där stämmer ju. Problemet är att jag inte följer det så bra själv. För när jag hamnar i den där konstiga stressen slutar förståndet att fungera på något vis. Det finns där, men jag väljer att ignorera det. Jag glömmer att ta hand om mig själv, huvudrollsinnehavaren i min egen film, mitt liv. Det är minsann lätt att regissera andra. Gör si, gör så. Men när det kommer till en själv?Om jag ska vara ärlig så lever jag inte som jag lär. Där brister jag. Och den jag lyssnar minst på är mig själv. Visst är det konstigt att man vill andra så väl men struntar i sig själv. I vår iver att behaga annat och andra så glömmer vi bort oss själva. Det är som att man förverkligar sig själv via andra människor på något vis. Vi tappar kontakten med oss själva. Och vad händer när en kontakt åker ut ur väggen? Ganska enkel mattematik. Ändå så kör man på så det glöder i väggarna. Och det är ett faktum att det sker då det är väldigt många som lider av utbrändhet och utmattning. Såklart jag lyssnar på mig själv emellanåt. Jag är inte helt förvirrad och fördömd. Ni får läsa mellan raderna. Men när det blir för mycket omkring mig, det är då jag råkar sparka ut den där kontakten ur väggen.

Andas, andas in luften, omfamna detta ögonblick, omfamna detta andetag

I dag var jag hos sjukgymnasten och fick göra lite enkla yogaövningar, typ att andas rätt. Man kan alltså andas på fel sätt. Visste du att vår andning kan påverka allt från blodtryck, smärta och stress? Det kan till och med påverka vårt sexliv. Att andas rätt är väldigt viktigt. Och bra när vi är stressade. Vi kan alltså andas ut vår stress om vi gör det på rätt sätt. Jag har i min enfald trott att det bara är att andas, att det går på automatik. Men så är det visst inte. Och om man går och spänner sig hela tiden blir andningen ur balans. Som på mig. Så idag när jag låg där på bristen och andades djupt i både mage och bröstkorg fick jag en panikattack. Hur tusan nu det gick det till? Det var som att djupandningen frigjorde något inom mig. Det gjorde ont att andas. Min kropp skakade och bubblade. Inte för att det syntes, men jag kände det. Och jag började gråta. Det var riktigt obehagligt. Tänk att jag tyckte det var obehagligt att andas. I alla fall sådär djupgående. Jag har djupandas förut, men inte på detta vis. Men det där är ju något man kan träna upp. Så det är där vi är nu. Att lära mig att andas. Det är som när man ska lära sig åka skidor och får lära sig hur man ska bära skidorna först. Lite humoristiskt faktiskt. Jag har verkligen huvudrollen i en riktig tragikomedi.

Vem har sagt att livet ska vara lätt. Och riktigt utan sorg och smärta lever nog ingen. Alla har vi våra våndor, och alla har vi våra ryggsäckar att bära. Jag tror det viktigaste är att möta sanningen. Att acceptera läget när man väl hamnar i någon kris, större som mindre: Det är så här det är nu. Hur kan jag lösa situationen? Hur kan jag göra så att det blir så bra som möjligt? Vad kan jag lära mig utav det här? Ja, ni ser hur lätt det är att tänka logiskt när man skriver. När jag skriver. För det är ju mig detta handlar om. Ingen annan. Och jag måste lära mig att andas rätt hur jobbigt jag än tycker att det är. Jag måste ta ansvar för mitt eget liv. Hur vill jag att mitt liv ska fortsätta? En sak är då säkert i alla fall. Jag vill bli hälsosammare och få bort lite av min värk. Och jag vet att jag är på väg ditåt. Jag är på väg och rätt håll. Synd bara att jag ska vara så förbaskat långsam…

Utomhusceremoni med Nornornas drömväv

Hur som. I dag har jag haft en liten utomhusceremoni. Ibland får man faktiskt ta hjälp av lite magi. Och det var så härligt att göra detta. Jag använde mig av en slags drömfångare som jag skapat själv i kursen där jag går i och där jag i slutändan kommer att kunna kalla mig prästinna i naturens tjänst. Jag tror det är så det heter. Ni vet jag och namn på saker. Jag kommer att berätta mera om detta framöver. Nu är jag inne i en pågående vila. Jag återhämtar mig. Men jag har dock en önskan. Jag bad om något viktigt i dag och jag offrade till universum. Jag kastade upp min önskan. Och när jag tittar ut ser jag hur mitt ljus står och flämtar där ute i Kylan. Tålmodigt. Nu får vi ser om de lyssnar på min önskan? Jag hoppas verkligen det.  Nej, nu ska jag ta min rullator och kila ut till köket och slå in julklappar och kanske göra några magiska ljus. Jag måste göra något kreativt, annars kommer jag att förgås. Och nej, jag har ingen rullator även om det känns som att det skulle behövas ibland. Närå, jag går själv även om det ser ut som jag har gjort på mig.

Ha nu en fin kväll kära läsare. Och om ni har något förslag om vad ni vill att jag ska blogga om så skriv gärna till mig och berätta det.

Puss & Kram Lilitha Hex 

Skuggorna är aldrig långt borta…

Att vandra i tysthet med skuggorna nära. Att stilla vakna upp i den sköra verkligheten. Det får mig att sakta känna. Och att se den glittrande gräsmattan får mig att inse hur bräckligt allt är. Hur vackert livet egentligen är. Om vi bara tillåter oss att se bortom all smärta och lidande…

Det känns som att något sitter på mina axlar. Som att någon är med mig hela tiden. Som iakttar och… Så glömde jag bort vad jag skulle skriva. Någonting som jag tycker är jobbigt är att jag tappar ord hela tiden. Både när jag pratar och när jag skriver. Ett ord som fanns är helt plötsligt borta. I bland kommer det tillbaka men ibland är det borta för alltid. Min hjärna är skadad. Jag vet att det är så. Men andra har inte en aning. Hur skulle de kunna veta? Men det är så det är. Jag har skadat min egen hjärna. Jag har drivit den för hårt. Jag har misshandlat den. I det tysta. I det omedvetna. För inte visste jag att man kunde skada sin hjärna på ett så onödigt sätt. Inte visste jag att utbrändhet kunde få sådana konsekvenser. Jag som trodde att jag hade sådan koll. Och det är några år sen som jag hamnade i den berömda väggen. Och ingen berättade för mig om hur det skulle kunna bli. Ingen visste nog ens om hur det skulle kunna bli. Utmattning och utbrändhet var en relativt ny sjukdom på den tiden. Eller ny var den ju inte. Men man pratade inte om den som man gör numera. Man visste inte. Jag visste inte. Man stretade på fast kroppen skrek om vila. Hjärnan höll på att explodera. Jag var som en tickande bomb. Och när jag väl föll trodde jag att jag var döende. Men så var det ju inte som tur är. Jag var slut som artist helt enkelt. Tänk om jag då vetat, det jag vet idag…

Allt har ett pris…

Men den tiden har satt sina spår. Sömnlöshet, oro och tillfälliga minnesförluster. Ibland minns jag inte vad jag gjorde för någon minut sen. För det är på korttidsminnet det sätter sig. Jag har även svårt att minnas namn numera. Namn som jag vet så väl, men som sätter sig längst bak i huvudet och stannar där. Ni vet när man inte kommer på vad artisten som sjunger Michelangelo heter. Väldigt irriterande. Som tur är kan man lätt googla. Google har räddat mig många gånger…hehe. Och kanske jag får leva med det här resten av livet. Men det kunde förstås vara mycket värre. Jag har ett bra liv i det stora hela. Jag får inte glömma det. Men lite pinsamt var det en gång när jag skulle räkna ett enkelt mattetal på tavlan för mina elever och de påpekade att jag nog hade räknat fel? Och det hade jag. Och jag kunde inte räkna ut det för det stod still i huvudet. Jag fick inte till det. Nu så här efteråt kan jag skratta åt det. Men jösses vad pinsamt det var då. Och sånt här händer lite då och då. Som tur är så har jag lärt mig att skämta och skratta bort sådana situationer. Man får hitta på lite knep för att klara sig ur sånt och oftast märker ingen att jag helt tappat bort mig. Fast jag är lite snurrig hela jag. Speciellt om jag blir stressad. Då tappar jag fokus direkt. Men det låtsas jag förstås inte om…hihi.

Ja, det är Björn Skifs som sjunger Michelangelo…

Ja, det var lite tankar om det. I morgon ska jag till sjukgymnasten. Får se vad hon hittar på den här gången. Sist jag var där gjorde vi lite enkla yogaövningar. Jag har nämligen väldigt svårt att slappna av. Jag som är så lugn och stabil. Trodde jag. Men så är visst inte fallet. Så vi ska träna lite på att slappna av. Att vara mera i nuet. Ja, ni förstår vad jag menar. Nej, nu ska jag gå och fixa lite middag för att sen skjutsa Lovisa på balett. Hon ska nämligen uppträda på lördag. Hon ska dansa själv till ett stycke ur Törnrosa. Oerhört spännande. Häxerier och andlighet då, blir det något sånt? Jodå, tänkte mig åka på  Vivi Lindes boksignering på lördag och på söndag ska jag på en häxig julmarknad hos Hella, ni vet hon med Häxans trädgård. Det ska bli mysigt. Och något som är bra är att båda tillställningarna äger rum i hjärtat på Söder. Inte så långt att åka alltså. Bara att slänga sig på kvasten och fara dit…

Puss & Kram Lilitha Hex

Hur ska det gå…

Jag har redan gått in i den kommande vilan. Och även om Skade inte än har lagt ut sin stora vita mantel, kan jag känna av hennes kylande andedräkt. Hon finns där runt hörnet, kikar fram lite då och då. Och i den tidiga morgonen kan man se spår av henne i min magiska trädgård. Glittret i gräset påminner mig om att hon snart är här. På riktigt. Månen är i avtagande. Yule närmar sig. Jag är fortfarande hemma och är sjukskriven. För både det ena och det andra. Och om jag skulle dra ett kort i mitt huvud just nu, skulle det bli 4 svärd. Att dra sig tillbaka, vila och reflektera. Kanske rannsaka sig själv lite. Blev det som jag hade tänkt? Gjorde jag som jag borde gjort? Nej, det gjorde det inte.

Sakta spred sig sanningen…

Tog jag hand om mig själv som jag sa att jag skulle? Lyssnade jag på min kropp när den varsamt viskade? Nej, igen. Sanningen spred sig sakta. Av någon anledning har jag svårt för att fatta. Eller, jag vet ju vad det handlar om. Jag ser bara inte till att det blir som jag tänkt. Men jag tänkte att nu är jag stark, nu klarar jag allt! Och det är ju sant på ett sätt. Jag har jobbat mycket med mitt inre. Jag har bökat, rotat och stökat med mina demoner. Vi har delvis kommit överens. Dealat. Gjort överenskommelser. Och allt fungerade väldigt bra till en början. Jag var stark, självsäker och målmedveten. Jag höll mig borta från skuggorna…

Sen kom det ändå. Sakta och smygande. Värken. Tröttheten. Ångesten. Och när man minst anar det så har det tagit över kroppen. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att arbeta som lärare. Problemet är att jag hela tiden känner att jag inte räcker till. För som ni vet så handlar inte läraryrket bara om att lära ut. Det är så mycket mera. Man är lite av en psykolog, polis, konsult, rådgivare och mamma. Och vet ni, jag gillar det. Jag gillar att kunna hjälpa andra människor som behöver råd och vägledning, som behöver hjälp och tröst. Sen så har vi ju all dokumentation och planering. Jag vill vara den där perfekta läraren som fixar allt. Och det är väl också ett av mina problem. Jag vill för mycket. Och i slutändan visar det sig att jag inte hinner med något. Det blir får många snören att dra i helt enkelt. Och jag hamnar i detta hela tiden. Omedvetet. Och även om mitt psyke pallar med detta så gör inte min kropp det. Det är min kropp som satt stopp för allt denna gång. Min förbannade otympliga och värkande kropp. Vi två är verkligen inte speciellt överens. Och jag har förstått att jag måste lära känna min egen kropp bättre. Ibland när jag ser mig själv i spegeln, och det händer inte ofta, men då undrar jag vem det är som är där i spegeln? För det kan ju inte vara jag? Så ser inte jag ut, eller det gjorde jag i alla fall inte för några år sen…

Jag orkar inte bryr mig om hur jag ser ut för tillfället. Och att inte sova ordentligt på nätterna och ha värk överallt tar all min energi just nu. Detta gör mig väldigt frustrerad. Och deprimerad. Jag vill inte sitta hemma och vara sjukskriven. Ändå är det just nu det enda jag orkar. Jag vill vara ute och träffa folk, möta mina kollegor. Men jag orkar inte det. Blir trött bara jag tänker på det. Men ibland så tvingar jag mig ut. Går och handlar, fixat några julklappar, träffar mitt barnbarn med den konsekvensen att jag knappt kan röra mig på kvällen. Men jag ska inte sitta här och vara allt för bitter. Jag får faktiskt hjälp från ett miniteam där jag träffar kurator och sjukgymnast med jämna mellanrum. Men vi har inte kommit så långt ännu så jag har ingen aning om hur detta kommer att sluta. Jag har inget bra svar på det ännu. Just nu är vi under pågående utredning. Men det blir nog bra framöver.

Att hamna utanför själva livet…

Men så klart är det ju lite deppigt att hamna i detta. På samma gång som jag känner mig utanför och ensam, så orkar jag knappt umgås med någon. Ja, jag tycker lite synd om mig själv ibland. Det är bra att Facebook finns. Perfekt när man känner för lite social bekräftelse. Jag erkänner. Ibland har jag ett behov av bekräftelse. Det lilla barnet i mig vill synas. Lite fjantigt jag vet. Men jag känner att jag inte har så mycket kul att skriva om längre. Som tur är har jag min älskade familj omkring mig. De hjälper mig och Dem får mig att må bra. Men jag känner dock inte att jag gör så mycket för dem. Fast jag försöker lite. Men jag önskar jag hade mera kraft till det.Jag har så mycket inom mig som jag vill göra, men som jag inte orkar ta tag i. Jag längtar efter gnistan. Att kunna känna hur hopp och inspiration åter väcks till liv inom mig. Vi kan kalla det för livskraft. Jag hoppas innerligt att den känslan snart infinner sig. För jag har så mycket att ge…

Jag försöker även att leva lite hälsosammare. Jag tänker så positivt jag kan. Positiv psykologi är bra. Jag tänker på vad jag dricker och äter. Ser till att få både vitaminer och antioxidanter  i mig. Jag har nästan slutat dricka alkohol. Tänker på sockerintag. Men det där med sockerintaget går sådär. Men jag jobbar på det. Varje dag. Det gäller att inte ha för bråttom och stressa fram saker och ting. Jag tänker som så, att det får ta den tid som det behövs. Jag lyssnar och gör som jag blir tillsagd och det fungerar bra. Jaja…blablabla… Ett evigt babblande om detta blir det. Men det är ganska skönt att få skriva av sig. Själen måste få ta plats ibland.

Min andliga sida tar också lite stryk då jag inte har någon inspiration där heller. Negativa klubben har visst helöppet idag…hehe. Men lite magiska armband har jag suttit och knåpat med. Jag älskar att göra mina armband. Jag har varit ute och pratat med månen. Jag har första parkett ute på min veranda…tihi. Jag lägger lite tarot då och då. Så håller jag på lite och fixar med mina böcker, som jag kanske kommer att ge ut någon dag. Just nu går dem på sparlåga. Allt material är nästan färdigt, men jag har inte ork och lust att slutföra detta heller just nu. Jag känner mig som en stor slapp och orkeslös marsmallows. Skulle bakat saffransbullar härom veckan, men det har inte hänt ännu i alla fall. Blir att köpa ny jäst igen. Ska försöka göra lite ljus också. Ska försöka att blogga lite oftare nu framöver. Skriva av mig. NÄ, nu blir det att rycka upp sig lite och fixa mat till familjen. I dag blir det köttfärssås och någon pasta, och därmed basta. Där fick ni ett litet rim så här på eftermiddagen.

Hoppas ni får en fin kväll kära läsare och tack för att ni läser och bryr er om mitt babbel.

Puss och Kram Lilitha Hex

Vem var den där Jack o´Lantern?

Det var på Irland som det hela började. Och det var inte alls pumpor som man använde som lyktor på den tiden.  Från början var det rovor som man gröpte ur och sedan satt ljus i precis som den elaka och sluga Jack fick göra. Ja, ni känner väl till legenden om Jack o´Lantern? Han som sålde sin själ till djävulen. Han blev varken insläppt i himlen eller helvetet och irrar nu omkring på den irländska landsbygden med en lykta i en kålrot/rova. Ungefär nåt sånt. Det finns många olika varianter. Här är en av dem…

Traditionen kring Jack o’ Lantern går tillbaka till den irländska sägnen som går tillbaka ett hundratals år i den irländska historien. Och den handlar om den elaka men sluga smeden Jack, som var så törstig att han till slut sålde sin själ till djävulen för en slant för att få något starkt att dricka. Djävulen godtog detta och när Djävulen hade förvandlat sig till ett mynt som Jack skulle betala sin dryck för, lade Jack istället snabbt ner det i fickan tillsammans med ett silverkors vilket förhindrade djävulen att förvandla sig tillbaka till sitt rätta jag. Detta var inte djävulen beredd på. Hur kunde han låta sig luras så? Till slut lovade Djävulen att ge Jack uppskov på ett helt år innan han skulle komma tillbaka och kräva Jack på hans själ, vilket Jack gick med på. När djävulen ett år senare kom tillbaka, lovade Jack att lydigt följa med om djävulen bara ville ge honom ett äpple från ett visst äppelträd. Djävulen gick med på detta, men då han klättrat upp i trädet ristade Jack snabbt in ett kors längs med stammen och åter igen var Djävulen fast och oförmögen att ta sig ner från trädet. Jack lät inte djävulen komma ner förrän denne svurit att ge avkall på Jacks själ för alltid. Jack skrattade gott åt att ha kunnat lura Djävulen på detta vis. Så när den dagen kom då Jack dog, nekades han inträde till himmelriket på grund av allt ofog han ställt till med på jorden under sitt långa liv. Inte heller djävulen kunde ge Jack inträde i helvetet då ju denna svurit på att aldrig göra anspråk på hans själ igen. Således var Jack nu dömd att för alltid bli en osalig ande på jorden. Den som skrattar först, den skrattar sist.

Jack insåg sitt misstag och bad djävulen om en lykta, så att han skulle kunna hitta tillbaka till jordelivet från helvetets mörker. Djävulen kastade då några glödande kol åt Jack som han lade i en ihålig kålrot. Han blev senare känd som ”Jack med lyktan” (”Jack of the lantern” eller ”Jack-o’-lantern”), då han av människorna titt som tätt setts vandra över markerna ensam med sin kålrotslykta, än idag, oförmögen att få sin frid. Ja, det är som dem säger. Gräver man en grop åt andra, faller man oftast själv där i. Så på alla alla helgons kväll fixade irländarna rovor, kålrötter, kalebasser, potatis och rödbetor och placerade ett ljus i dem för att avvärja onda andar och hålla elaka Jack borta. Kan ju berätta att det inte fanns några pumpor på Irland under denna tid. På 1800-talet immigrerade många irländare till Amerika. De irländska immigranterna upptäckte snabbt att pumporna var större och mycket lättare att skapa sina lyktor med. Så det fick bli pumpor i stället. Amerikanarna tog vara på detta och lyktor blev till elaka och skrämmande ansikten som ställdes ut i trädgården. Och på många ställen i världen kan man i dag se lysande pumpor lite här och där under alla helgons helg. Och detta på grund av den snåla och elaka Jack. 

Ja, det var lite om den där Jack o’ Lantern. Och nu vet ni varför man ställer ut pumpor på verandan. För att skrämma bort onda andar helt enkelt. Tänk att en legend kan bli så känd över hela världen? Tänk om Jack hade vetat det? Jag gillar ju det här helskarpt. Kanske jag kommer att köpa en rova något år och prova att karva i den. Spännande. Men i år blir det en pumpa som ska få liv. Ska faktiskt gå och göra detta nu. Kanske det kommer ett litet inlägg till idag.

Puss & Kram Lilitha Hex

 

Vad vet ni om Samhain/Halloween?

1 dagar kvar till Samhain/Halloween den 31 oktober

Kan inte låta bli att älska halloween. Jag är banne mig värre än barnen. Här kommer jag att berätta lite smått och kort om vad jag har snappat upp genom åren om denna högtid. Rätta mig gärna om jag skrivit fel någonstans. Och att tänka på är att detta är mina tankar och ord om Halloween. Vet ju att vissa har lite svårt för denna högtid. Men smaken är som baken och det måste man respektera. Åt båda håll!

mina pumpor
All Hallow’s Eve, (Allhelgonadagen), eller Halloween som man oftast kallar det nu för tiden, har sitt ursprung på Irland och delvis i Skottland med rötter från den uråldriga förkristna keltiska nyårsfesten Samhain. De gamla kelterna firade Samhain redan för 2 000 år. Samhain är namnet för november på några keltiska språk och firades med en markering om att sommren var slut och vintern nu påbörjades. Detta firades med en skördefest. Festen började natten till den 31 oktober. Halloween kommer av engelskans ”all hallows eve”, namnet på kvällen före allhelgonadagen. Det var under Samhain som de döda återvände tillbaka till jorden. Den behornade Guden Samhain var namnet på dödsguden i den keltiska mytologin. Och enligt den keltiska mytologin samlade han denna natt ihop alla själar som dött under året för att visa dem vägen till sitt nya rike. Därefter tändes brasor och man sjöng ramsor för att skydda de dödas själar mot onda andar. Man trodde att spöken, häxor och annat ”oknytt” var extra aktiva under den natten. Fast ord som spöken och häxor användes inte då såklart men jag skriver det så att det blir lättare att förstå. Halloweenkvällen var inte bara fylld av döda andar, spöken, häxor osv. Det var dessutom en magisk natt då det mesta var möjligt. Man trodde till exempel att just denna natt så var det möjligt att se in i framtiden.

Bus eller godis?

På Irland, liksom på många andra ställen, trodde man att småfolket utsatte människorna för små spratt och olika skämt och man började då själva ställa till med 301423halloweenolika rackartyg till sina vänner och ovänner för att sen kunna skylla på småfolket. Så urholkade man rovor som man satte ljus i, och man offrade till andevärlden och till gudarna för att få beskydd och klädde ut sig till skrämmande figurer. Så seden att springa ”bus eller godis” är faktiskt inte ett helt amerikanskt påhitt som man skulle kunna tro. Som hela grejen med halloween så kommer även detta från den irländska landsbygden. På grund av fattigdom så tog man vara på all magi och skrock som fanns i halloween-seden. Man klädde ut sig i hemska kostymer och knackade på dörren och tiggde mat i utbyte mot beskydd mot onda makter. Fick man ingen mat så spelade man människorna i det huset något elakt spratt. Sånt här händer ju även idag. Vet att vår granne en gång fick toapapper inlindad runt sin veranda på grund av att han inte gav något godis…

En liten krydda i den grå vardagen

lovisaVi människor är olika och jag vet att inte alla gillar detta med ”bus eller godis”, men jag för min del tycker att det är en liten krydda i den grå vardagen. Det är ju ändå bara en gång om året. Jag vet att det är många som tycker att det är hemskt att barnen ska gå omkring och tigga. Men ärligt. Det finns värre saker ett barn kan göra. På samma gång tycker jag att det är lite företagsamt av barnen att våga göra bus eller godis. Det ligger ju dock lite jobb bakom det hela. Så tycker jag. Andra kanske tänker annorlunda. Min egen lilla häxunge älskar att få klä ut sig till något sött och läskigt. Halloween har väl numera på sätt och vis blivit barnens högtid, och vilket barn tycker inte om att klä ut sig och hänge sig till lite rollspel. Det handlar inte enbart om att gå runt och tigga godis. Det är faktiskt kul att få klä ut sig också. Att få klä ut sig till läskiga monster, häxor, prinsessor, spöken och annat kul.unicef_544fd2309606ee310fd84751 Förresten vem gör inte det? Alla har vi väl ett litet barn inom oss? Dessutom så har en ny halloweentrend börjat i USA och det är att barnen samlar in pengar till Unicef i stället för att tigga godis. Och det är ju en bra trend tycker jag. Så tog alltså irländare med sig seden till USA på 1800-talet, och sen utvecklades högtiden sakta men säkert till hur den är idag, rovorna byttes ut mot pumpor eftersom det passade amerikanska klimatet bättre. Till Sverige kom traditionen ordentligt under 90 – talet och jag föll för den direkt. Jag älskar pumpor, gula, gröna, oranga, glada, sura, hemska, läskiga osv. Det kan låta fånigt men jag blir alldeles varm inombords när jag håller i en pumpa och blir helt galen när jag ser dem, och jag kan inte förklara varför. Som ni förstår så älskar jag Halloween också och det är väl egentligen därifrån min kärlek till pumporna kommer, å det kan jag väl tacka min kära mor för.

Pumpan kom till vår familj för att stanna

För typ hundra år sen, eller ja det känns i alla fall så, när mina grabbar var små, då hade min mor och far köpt en riktigt storpumpa2_544fd288e087c324615c72a8 pumpa till oss. Min mamma älskade traditioner och tog vara på det så fort hon fick chansen. På den tiden var inte Halloween så utbrett i Sverige, detta var någon gång i mitten av 90-talet. Jag tror att det var under denna tid som Halloween började introduceras här i gamla Svedala. Vissa var helt chockade över alla dessa hemska spökerier som drabbade vårt land i slutet av oktober. Vissa älskade det. Min mamma var överförtjust och jag stod på hennes sida. Äntligen en ljusglimt under denna mörka tid på året. I alla fall, både jag och mina två söner tittade storögt på när min far bar in den enorma pumpan in till oss och ställde den på köksbordet med en duns. Jag tror inte vi någonsin sett en liknande pumpa på riktigt. Vi blev helt eld och lågor över detta enorma orangea fruktklot. Mamma sa att vi kunde rita ögon och mun på den. Mamma visste det mesta. Sen så ritade grabbarna läskiga ögon och tänder på dem, vi fattade inte då att man skulle gröpa ur den och skära ut ett ansikte på den…hahaha. Vi var helt lyriska. Sen så satte vi stolta ut den på trappan och beundrade vårt mästerverk. Vi kom alla överens om att vår pumpa var den absolut finaste vi sett. Tror nog att vi var ganska ensamma om att ha en pumpa på verandan på denna tid och det var väl då grannarna fick bevis på att vi var lite småtokiga.

Är pumpan en frukt?

Lite snabb fakta om pumpan:

–         Kommer ursprungligen från USA

–         Kom till Europa under 1500-talet

–         Är oftast runda och med orange färg (men det finns andra varianter)

–         Innehåller c-vitamin och går alldeles utmärkt att äta och god att använda i soppor och pajer.

–        Pumpa har använts i flera tusen år av indianerna i Nordamerika till matlagning och prydnader.

–         Tillhör gurkväxter, alltså är den inte en frukt utan en grönsak.

–         Världens största pumpa vägde ca 1054 kilo, 2014 i Tyskland

Förresten den största pumpan som funnits är nog i Sverige ändå, fast den är gjort av plåt eller något. Härom året fixade man nämligen Globen till en Halloweenpumpa. Coooolt tycker jag. Läs mera här: Världens största pumpa. I nästa inlägg ska jag berätta lite om hur traditionen om Jack kom till, ni vet den där lyktgubben. Välkommen åter och upplev lite av min Halloweenfeeling.

pumpa_natt_655pxl

Jack the Globe

Ha en trevlig Halloween/Samhain

Puss & kram Lilitha Hex