Hur väljer du att din dag ska bli…

Idag är det ju fredagen den 13:e…. Hjääälp!

Nej jag bara skojade. Jag personligen har inget problem med den dagen eller med talet 13. Snarare tvärtom. Jag blev lite nyfiken över varför det blivit så att just fredagen den 13:e blivit en olycksdag/otursdag? Det finns några teorier om det. Här är några, kanske ni vet flera? Talet 13 betraktas som ett magiskt tal inom folktro och magi. Och under antiken trodde man att 13 var häxornas speciella tal. Bland annat för att häxorna följde, och fortfarande gör, månens tretton cykler. Dessutom så är månen full var 13:e dag efter mörkermåne, och fullmånen har ju alltid varit en speciell företeelse genom tiderna. Ond som god. Och förresten, vem har inte sett filmen Fredagen den 13:e? Förövrigt i min smak, en urusel film. Men jag minns dock att jag var livrädd när jag såg den i min ungdom. Man skulle kunna tro att den hade premiär just fredagen den 13:e men si så var det inte. Den kom upp på biodukarna 9 maj 1980. Då var jag 15 år och ung, naiv och vacker. Nu är jag bara och…

En berättelse från Jesus tid…

Jesus hade ju 12 lärjungar och den kvällen när Judas förrådde Jesus satt ju alla lärjungar inklusive Jesus där, och då blev det ju 13 stycken runt bordet. Så talet 13 blev ett oturstal. Sen så har vi dagen då Jesus korsfästes och det vet vi ju att det var på en fredag, Långfredagen. Så via kristendomen blev fredagen en sorgedag. I den mansdominerade kristna världen var de ju heller inte så förtjust i att ha kvinnliga gudar. Och då speciellt inte Gudinnan Freja som stod mycket för det syndiga och förbjudna. När kristendomen tog över fick Freja ta sig an rollen som häxa i stället och fredagen blev häxornas sabbat. Och månen har alltid ansetts som en kvinnosymbol. Och fredag var förlustande och Frejas dag. Så…  13 = måne = fruktbarhet = kvinna = ond = Freja = syndig = fredag = Ja, ni fattar vart jag vill komma. Därmed blev kvinnorna onda och fredagen den 13 blev till otursdag inom kristendomen. Det finns en viss anledning till att kvinnorna förr fick sitta på vänster sida i kyrkorna. För vem finns på den vänstra sidan? Ja, just det, djävulen själv.

Fredag är även en veckodag som i Norden är, enligt vissa forskare, uppkallad efter den fornnordiska Gudinnan Freja. Men det finns andra forskare som menar att den är uppkallat efter Gudinnan Frigg, Odens fru. Förresten, vissa vill även ha det till guden Frejs dag. Frej är fruktbarhetens gud och bror till Freja.  Att de inte kan bestämma sig. Jag föredrar Freja. Freja är min fredag.

Jag vandrar med Freja…

Freja är kärleksgudinna i den nordiska gudasagan, men hon är även krigets och kampens Gudinna. Jag har träffat henne många gånger. Hon är den unga kvinnan och modern. Hon är även valkyriornas ledare och hon färdas i en vagn, dragen av sina två katter. Hon anses stå underjordens Gudinna Hel nära pga sina mörka sidor där hon har makt över jordens krafter. Freja är vår fruktbarhetsgudinna. Hon är beskyddande och kärleksfull. Hon är vår kärleksgudinna. Och det passar ju bra eftersom fredag är kärlekens dag. Alla behöver vi kärlek. Kärlek är livsviktigt…

Inom den nordiska mytologin finns en berättelse om Loke som kom som den 13 gästen på ett gästabud i Valhalla och som i ren svartsjuka såg till så att den vackra och goda Balder blev mördad av sin egen bror av en mistel-pil. Å andra sidan är det mycket i mytologin som talar för att både fredag och siffran 13 var symboler för starka kvinnor. Många olika myter finns det…

Fobi för talet 13…

Det finns även en diagnos för människor som har en sjuklig rädsla för fredagen den 13:e så dem håller sig hemma hela dagen. Den kallas för Paraskevidekatriafobi. Försök säga det ordet om du kan? Det finns människor som vägrar sova i rum 13 på hotell, sitta på plats 13 i flyget eller åka i vagn 13 på tåget så många hotell och flygbolag hoppar helt enkelt över siffran 13 när de ska numrera rum, våningar och säten. Även på sjukhus utelämnas det ofta. Så talet 13 har stor kraft. Och det är ett faktum att fler olyckor brukar äga rum fredagen den 13:e, just bara för att många faktiskt jagar upp sig så inför denna dag. Jag får inte ramla, jag får inte ramla, jag får inte… så bong ner på marken! Aj! Fast å andra sidan finns inget belägg för att det händer mera oturliga saker just fredagen den 13:e. Och om man kollar så har det faktiskt inte hänt så mycket hemskheter under historien som skett just på den dagen. Visst, saker har hänt just den dagen. Som typ terrordåden i Paris år 2015. Men å andra sidan har det hänt flera terrordåd och det har varit på helt andra dagar, eller hur? Så, man behöver nog inte vara så orolig. Men en liten rolig anekdot är att hårdrocksgruppen Black Sabbath släppte sin första skiva fredagen den 13 februari 1970. Förstås, vilket annat datum skulle de ha valt? 

Äntligen har hon kommit…

Ja, det var lite smått och gott om denna ”olycksdrabbade” dag. Själv har jag inga problem med fredagen den 13:e. Jag tycker att mycket bra saker händer då. Faktum är att jag många gånger lagt festligheter under just denna dag. Kanske det är min lyckodag? Som i dag. Solen skiner på öppen himmel över där jag bor, och det var inte igår som den gjorde det. I dag ska jag även och besöka mitt första barnbarn. Jag har nämligen fått äran att bli farmor till en liten söt snödroppe härom dagen. Lilla Molly. Så mycket kärlek. Som jag längtar att få träffa henne. Mer om henne och om magiken runt henne en annan gång. För dagen innan hon föddes hände något märkligt. Nu önskar jag er alla en riktigt kärleksfull Frejas fredag. Se till att le och kramas så mycket det går

Puss å kram Lilitha Hex 

Det är ok även om det inte alltid blir som man har tänkt…

Ok. Så har det då blivit ett nytt år. Tänkte att jag i alla fall skulle blogga en gång om året…hehe. Och jag måste få berätta att jag hade en fantastisk nyår med goda vänner. Gott att äta och gott att dricka i goda vänners lag. Och sist men inte minst helt magiska tomat-rosor.

Det är alltså ett år sen som jag bland annat började att träna så inåt tusan. Jag sprang på gymmet flera dagar i veckan, jag räknade kalorier och jagnyar kämpade med min sociala fobi. Ja, jag lade ner mycket tid på att bli vacker och smal. Ändå sitter jag här idag ett år senare lika fet som jag var då…hahaha. Vad hände liksom? Jo, någonstans på vägen kom jag av mig. Eller jag tappade gnistan. Hur det än är så är det inte riktigt jag att springa omkring på gym och sånt. Vem försöker jag att lura? I ärlighetens namn så gillar jag inte att träna alls. Ännu mindre räkna kalorier. Ändå vet jag ju att jag fortfarande bör gå ner i vikt, i alla fall lite. Jaja, det får ge sig. Vi ser vad som händer framöver. I alla fall så försvann min sociala fobi på något vis. Jag kommer nog alltid att känna mig riktigt obekväm bland människor som jag inte klickar med. Men det är sånt man måste lära sig att leva med. Man får inte låtsas om det. Inte visa. Inte tänka. Inte analysera. Tänk, jag fick för mig att jag var tvungen att vara omtyckt av alla. Jag fick för mig att man inte fick säga nej till saker man inte ville göra. Nu har jag blivit bättre på det. Jag vet att inte alla kan tycka om mig. Och jag har faktiskt börjat att säga nej. Men det är fortfarande en process som jag håller på att vandra igenom. En process som kommer att ta tid. Och det känns helt ok. Det får ta den tid som behövs.

Tillbaka till ruta 1…

jeanette7Jag har börjat arbeta igen som lärare. Det var det nog inte många som trodde jag skulle klara. Men nu har jag fixat en hel termin och jag står upp fortfarande. I`m still alive. Men jag måste dock erkänna att det funnits tillfällen då jag bara velat lägga mig ner för att sakta men säkert dö. För det är tufft emellanåt. Inte bara det att man ska leda 26 barn. Till dem finns 26 föräldrapar och till och med en och annan plastis. Alltså plastförälder. Så låt säga att det handlar om ca 90 pers som man ska komma överens med och på sätt och vis leda. Och jag som inte gillar konflikter. Inte alltid lätt. Och det kostar på att behöva vara obekväm ibland. Jag tror ni hajjar läget. Men jag försöker att vara så lyhörd som möjligt. Och jag gillar att prata och jag gillar att lära ut. Vad mera kan jag göra? Jag gör så gott jag kan. Om inte det duger så finns det väl andra jobb tänker jag.

Så även om jag inte är sådär vacker och smal som jag hade tänkt mig så känner jag mig väldigt stark och auktoritär. Ok. Vigselringarna ligger fortfarande i skåpet då jag inte får på mig dem längre. Mina fingrar får någon slags klaustrofobi. Och jag vägrar att tänja ut dem. Inte än i alla fall. Jag ger det ett år till. 2018, då ni! Man får inte ge upp. Så tillbaka till ruta 1 och börja om, men på ett nytt sätt. Det gäller att förändra sitt sätt att se på saker och ting. Att vara föränderlig. Fast det är inte min starka sida heller, att vara föränderlig. Man brukar säga att det är svårt att lära gamla hundar att sitta…hmmm. Nu pratar vi om något annat.

Jag känner en stor tacksamhet över livet…

Så går jag den däringa Prästinnekursen, Frejas döttrar med Lola Korpstjärna. Jag önskar jag kunde lägga ner mera tid på den. Men livet händer omkring mig hela tiden. Men i sinnet studerar jag och lär. Och just nu studerar jag den stundande vilan, Yule, och det passar mig perfekt just nu. Attfrejas-dottrar vara och vila i nuet. Att bara ”nästan” göra det som jag vill och behöver. Men ibland måste man faktiskt göra saker som man inte vill. Som att tvätta, städa, betala räkningar och sånt där annat tråkigt otyg. Jag vill hellre sitta här under min korkek och lukta på blommorna. Men jag har en bit kvar som jag måste ta itu med. Men jag jobbar på det med. Vad det handlar om? Det tar vi en annan gång.  Jag kommer även att bli farmor här framöver, snart. Något som jag verkligen ser fram emot. Tänk vilken gåva. Vilken välsignelse. Hon kommer lagom till Imbolc i början av februari. Som en ljusets ängel. Som jag längtar…

Vågar vi ta av oss våra masker…

Vågar vi ta av oss våra masker och visa oss precis som vi är? Vågar vi blotta vårt innersta? Eller fortsätter vi att spela våra roller för att passa in? Vad är det då vi får offra? Jag har nog tagit av mig min mask, en gång för alla. Jag orkar inte låtsas längre. Varför skulle jag? Det får bli som det blir. I det stora hela är jag nöjd med året. Och jag är nöjd med vad jag åstadkommit med mig själv. Mycket bra har hänt och jag har lärt mig mycket om hur vi människor fungerar. Jag vet vilka som jag vill ha i mitt liv och vilka som jag inte behöver längre. Bara gott har kommit med det. Vi ska noga tänka på var vi lägger vår energi för varför lägga energi på sånt som vi inte behöver i vårt liv längre. Det är som att kasta pengar i sjön. Ha nu en riktigt god fortsättning på det nya året.

Puss å kram Lilitha Hex

 

 

Att fira advent och jul fast man är häxa…

Men hur mysigt är det inte nu när man har satt upp stjärnor och ljusstakar i fönstren. Det förgyller verkligen vardagen. Och nog är stjärnan en av den viktigaste symbolen i vår tids julfirande, vid sidan av julgranen. Sen så kan man ju undra över det där att fira advent och jul när man är häxa. Kan man fira advent och jul fast man inte är kristen på det viset? Och nu kan jag bara prata för mig själv. Ja, man kan fira advent fast man är häxa…fast jag inte religiös på det viset. Jag tror inte på Gud och hans enfödde son. Och faktiskt, jag är fortfarande med i svenska kyrkan. Det är någonting med Jesus som håller mig kvar. Men det är en annan historia. Och jag tror på gemenskap och mys, jag tror på mig själv och hur jag tänker och känner, och det är vad ljusstakarna och stjärnorna står för inom mig. Ett sätt att förgylla denna mörka årstid, med ljus och fägring. Jag vet min inre sanning och följer min Gudinna ändå, det kan varken en adventsstjärna eller ljusstake ändra på. I bland får man vara lite flexibel. Det är ju inte bara jag som bor i huset heller för den delen. Och för mina familj är detta väldigt viktigt. Å andra sidan, så gäller det att plocka de bästa godbitarna ur de olika påsarna så att de passar in i mitt så kallade häxhem. (Förtydligande av de olika påsarna: julen, påsken, midsommar osv). Jag fullkomligt älskar alla traditioner som vandrar runt i livets årshjul.

Alla gör som man vill bara det känns rätt i hjärtat. Inget är rätt eller fel och ingen kan komma och säga att man inte kan fira jul bara för att man inte är kristen. Och inte alltid är det så att alla i familjen följer vår häxtro. Man får ha öppna sinnen. Och det går att kombinera om man vill. Det är bara att ta fram lite glitter och lägga runt häxhatten. Livet är här och nu. Man ska inte krångla till det för mycket. Ingen ska komma till mig och säga hur jag ska göra.

Så ja, man kan fira jul fast man är häxa. Julen anses vara en kristen högtid då man firar Jesus födelse. Men som av många av våra högtider ochhaxgran traditioner har julen väldigt gamla rötter. Julen är en gammal högtid som fanns långt innan kristendomen kom och tog över den. Det är ju alltid en liten tröst då de flesta av oss ”häxor och hedningar” kanske ändå väljer att fira julen på ett ganska traditionellt sätt, med skinkan, julgranen och tomten. Då kan det vara ”nice” att ha läst att julgranen sägs vara en kvarleva av gamla tiders träddyrkan, och att den även representerade evigt liv. Alltså en grön växt som man tar in i sitt hem, pysslar om, dekorerar och beundrar. Tänk om man skulle ta och hänga små gudinnor i granen. Gudinnor, månar och stjärnor…eller varför inte dödskallar? Ja, det tål att tänka på. Sen så finns det ju några som måste övertalas här hemma också. Vi får se hur det blir med det. Hur det än blir så kan jag berätta att jag fullkomligt ÄLSKAR julgranar.

Så var det, det där med adventsstjärnor…

Man kan ju tycka att stjärnorna vi hänger upp i fönstren till advent symboliserar Betlehemsstjärnan som ledde de tre vise männen till att hitta det nyfödda Jesusbarnet. Och för många är det kanske så. Men nu vill jag sticka ut lite här. För mig står inte stjärnan för det. För mig är det först och främst en fin och mysig stjärna som förgyller våra fönster i den mörka årstid som råder nu. Men… Detta är även en hednisk symbol om man vill, nämligen pentagrammet. I alla fall med adventsstjärnan som har 5 spetsar, vet att det finns andra varianter med 6 eller 7 spetsar. Men nu tänker jag på den med 5 spetsar. Penta betyder fem, vilket innebär att pentagrammet har fem spetsar. Många tycker att ett pentagram ska vara ett ”rättvänt”, pentagram, d.v.s. med spetsen uppåt då det sägs bringa lycka, beskydd och välgång. Jag för min del tycker att det är vackert åt båda hållen om man vet vad det betyder och innebär. Sen så beror det ju på hur man står eller tittar på ett pentagram. Älskar pentagrammet åt alla håll och kanter. Jag har ett pentagram runt halsen. När någon tittar på det så är det rättvänt, men ska jag själv titta på det så är det upp och ner. Så… Allt ligger i betraktelsens ögon.

I Egypten var det femuddiga pentagrammet en symbol för dödsriket enligt den egyptiska mytologin och symbolismen. Och jag har läst någonstans att inom den kristna traditionen användes pentagrammet en gång i tiden som en symbol för de fem sår, eller stigmata, som åsamkades Jesus. Visst är det lite intressant?

Pentagrammet rymmer hela livet…

appleDet finns lite omkring oss som påminner oss om pentagrammet. Vi har sjöstjärnan, och vi har kärnhuset i ett äpple. Båda mycket vackra pentagram och som inte har några upp- eller ett ner-spetsar. Begreppet rätt eller fel är skapat av oss människor. Man kan använda pentagrammet på olika vis och man brukar väl generellt tycka att pentagrammet med spetsen uppåt är en god energi. Den riktar energi framåt och uppåt, beroende på om man har pentagrammet liggande eller om det är stående. Men oftast sitter ju adventsstjärnan upp och ner, för mångas förtret.

Många, eller några, anser att ett pentagram med spetsen nedåt och bakåt tömmer energier och att den är ett tecken på ondska. Att det skulle vara en hyllning till djävulen själv. Jag säger då det. Visst, man kan jobba med pentagrammets energi med spetsen neråt om man vill rensa bort/ur dåliga energier och om man behöver balansera olika blockeringar som man har inom sig eller runt sig. Ett uppochnedvänt pentagram kan också innebära sökandet efter kunskap inåt, in i själen och till människans inre. Men jag personligen tänker inte på pentagrammet på det viset. Lite kort. För mig är pentagrammet en helhet precis som cyklerna själv i livet. Pentagrammet rymmer hela livet och allt behövs för att cirkeln ska bli sluten. Men vi människor tänker förstås olika. Hur det än är. Jag har i alla fall inga problem med hur stjärnorna hänger i mitt fönster.

pentagramstjarnaOch om det skulle vara så att man vill eller har tid så kan man ju faktiskt göra sin egen Julstjärna. Där kan du sätta uddarna hur du vill. Här är ett exempel på hur du kan göra. Först själva formen och sen sätta en liten slinga runt den som bilden nedan. Tyvärr har jag inte hunnit att göra någon själv, så jag lånade en bild från nätet.

Ha nu en trevlig advent hur ni än väljer att fira den. Ta väl hand om varandra och glöm inte att kramas riktigt ordentligt.

Kram Lilitha Hex

Att uppnå sina mål…

Kära läsare. Det händer så mycket i mitt liv nu. Och jag hinner så lite. Det är som att mitt jobb och min familj är det som tar den mesta tiden i mitt liv. Och det är förstås inte så konstigt med det. Det är så det ska vara just nu. Det är viktiga bitar i mitt liv och som jag måste få balans i. Efter att ha varit hemma i över 2 år så måste det få ta sin tid att acklimatisera sig. Och är man en bohem så är man. Då tar det tid att finna sig i alla rutiner som det innebär. Men sakta och säkert så…

goddess-2Vi går mot mörkare tider och när jag tittar ut i min magiska trädgård ser jag hur det ligger lite snö i det oklippta gräset. Detta är en tid som jag verkligen gillar fast jag egentligen inte är någon direkt vintermänniska. Eller det beror väl på vad man menar med vintermänniska? Jag älskar ju vintern på ett vis men jag är inte så förtjust i att vara ute i snön och lajja om man säger så. Det var en tid då jag försökte mig på att åka slalom, och det var väl kul. Det gick till och med riktigt bra, men nej. Det räckte med att jag föll i backen och blev full med snö så gav jag upp. Och dessa skidoveraller och pjäxor…å sen två långa brädbitar till det. Det är för krångligt och bökigt för mig. Gillar heller inte att bli kall blöt. Och jag hatar att åka lift. Jag blir alldeles nervös av det. Och att åka långskidor, skridskor? Visst det är lite mysigt, men nej. Det är inte riktigt jag. Och visst är det lite mysigt att gå ut och bygga en snölykta eller snögubbe någon gång ibland. Jag har gjort massor av sånt med mina barn genom åren. Men gärna i närheten av mitt hem. Och inte i flera timmar. Jag gillar andra sidor med vintern och då helst inifrån….hehe. Det är otroligt vackert med snö och jag älskar magin med frosten. Det är en vacker tid att beskåda, men då helst innanför ett fönster. Jag vet, hur tråkig som helst. Jag gillar mera att sitta inne och mysa framför en brasa och dricka något varmt och gott. Jag gillar även att pynta inför advent och jul. Handla julklappar och baka och sånt där. Att pyssla. Sånt älskar jag. Det är även mysigt att sitta inne och tända ljus medans snön yr och virvlar utanför. Men det är inte lika mysigt när man står där ute och skrapar bilrutorna om morgnarna. Burr! Äh, låt oss konstatera att jag inte är någon vintermänniska på det viset helt enkelt. Jag är en riktig innekatt om man säger så. Ändå är det något med vintern som lockar mig. Vet att min släkt har anor från nordligare punkter.  Jaja, nog om detta.

Mitt hem är mitt Tempel…

Min familj är det viktigaste som finns och är källan till mitt liv. Jag har träffat mannen i mitt liv. 4 härliga ungar och ett barnbaran på väg. En massa kärlek som bara cirkulerar omkring. Mitt jobb är också något nytt och positivt i mitt liv. Jag sätts på prov och utmanar mig själv som ledare. Jag trivs verkligen på mitt nya jobb. Ungarna är fantastiska. Duktiga medarbetare. Men som ni förstår kan man ju inte bara jobba och sitta hemma och trycka i alla evighet. Har man en häxa inom sig som pockar på måstegoddess-1 man ge utrymme till den. Jag måste ge utrymme till den. Annars spricker jag. Jobbet är viktigt. Familjen är viktig. Men jag på egen hand är också viktig tänker jag. Alla behöver vi vår stund till egentid. Alla har vi vårt sätt att söka egentid. Alltså söka en tid där man kan tanka sin själ. Göra någonting som man själv mår bra av. Jag tänker. För att en bil ska fungera måste man underhålla den. Struntar man i det så brakar den ihop till slut. Bilen behöver olja och måste tankas för att den ska komma framåt. En simpel jämförelse, men den är väldigt bra och tydlig. Så vad jag menar är att vi måste olja och tanka våra själar då och då, annars brakar vi ihop till slut. Sen är det upp till var och en hur vi väljer att göra det.

Jag har en inre längtan…

goddess-5

å om två veckor börjar jag en kurs/utbildning där jag fortsätter min resa med Gudinnan och alla hennes aspekter. Man kan se det som en prästinneutbildning. Det är Lola Ravenstar´s Frejas Döttrar, Stockholm. Som jag väntat på detta. Jag längtar att öppna upp den inneboende kraft som jag har inom mig. Det kommer att bli ett nytt kapitel i min livsbok och något som jag verkligen ser fram emot. Ni som känner mig vet att detta ligger mig varmt om hjärtat. Ni vet att jag vandrat med Gudinnan i en längre tid. Gudinnan. Magkänslan. Den inre rösten. Intuitionen. Ursprunget. Urkraften. Känslan. Ja, kärt barn har många namn. Att vandra med Gudinnan innebär att vandra i kärlekens namn, en kärleksfull energi där vi tillåter oss hitta tillbaka till våra inre resurser, till vår kraft och intuition. Alltså en kraft som skapar balans inom oss. Eller för att inte göra det så jäkla flummigt. Att lära sig hur man ska leva för att må så bra som möjligt. Hitta sin sanna väg. Att behandla andra som du själv vill bli behandlad. Att lära sig att magi kan se ut på olika sätt. Att ta hand och värna om den jord vi lever på. På det sätt som passar oss. Det som passar mig kanske inte passar dig. En slags andlig väg både inåt och utåt, för vår personliga utveckling men även för att kunna möta behovet utifrån vad det gäller att hålla i ceremonier, undervisning och vägledning. Lite sådär. Ja, ni förstår nog hur jag menar. Kanske lite flumflum för vissa ändå. Man kan se det på olika sätt utifrån den filosofi man har. Det här med Gudinnan är min andliga väg. Mera om detta kommer. Var så säker.

Det är nära nu till det fullbordade…

Jag har fått den familj jag har eftersträvat. Jag har fått det jobb jag utbildat mig för. Jag kan säga att jag är rätt nöjd med det liv jag har. Nu ska jaggoddess-4 slutligen hitta ursprunget inom mig. En resa som börjat för länge sen. En resa som kanske aldrig tar slut. Men transformationen är i rullning. Detta  är också den tid på året då slöjan mellan världarna är som tunnast. Livet möter döden. Jag har stått döden nära och det har lärt mig hur viktigt det är att leva här och nu. Innan det är försent. Vi har våra mål, vi har våra drömmar. De behöver inte vara stora. Men de finns där inom oss och bara väntar på att förverkligas. Vågar vi? Orkar vi? Kan vi? Allt kanske inte är möjligt. Vi får naturligtvis hålla oss inom de rimliga gränser vi har. Man får utgå från det liv man har. Från de förutsättningar vi har. Om man inte har massa pengar kan man inte resa var eller hur som helst. Enkel räkning. Då får man tänka till lite. Tänka om. Man måste hitta nya lösningar så man inte fastnar i det som inte går. Bara en tanke.

Nä, nu tänker jag gå och göra lite nyttigheter. Sen senare i kväll ska jag och dottern gå på en föreläsning om runstenar. Det kommer nog att bli stenkul…

Kram Lilitha Hex

Hon finns med mig…

Hej alla glada och underbara. Här inne var det fullt med aktiviteter…inte. Ärligt talat. Jag har inte hunnit med att blogga. Jag har precis börjat jobba efter att varit hemma i 2 1/2 år. Jag börjat jobba heltid som lärare i en årskurs 4. Och det är en stor omställning. På riktigt. Jag är helt slut. Borta. Icke existerande. Jag känner mig död och nästan begraven i allt som ska göras och planeras. Jag är så trött när jag kommer hem om eftermiddagarna så det känns som att jag står och trampar vatten. Jag känner mig som en zombie. Och det ska jag säga. Att det har varit både himmel och helvete på samma gång. Men en sak som är bra med mig och det är att jag växer i alla kaos som sker. Det är så jag lär och utvecklas. Och jag har tvekat, tvivlat och gråtit. Jag har undrat. Passar jag verkligen till att vara lärare i dagens samhälle?

Jag har kommit fram till svaret. Jag tror det. Ja, jag tror att jag passar att jobba som lärare. Jag måste bara ge mig lite tid att acklimisera mig. Och livet har börjat lugna ner sig en aning. Sakta men säkert. Jag är fortfarande trött. Men det gäller att inte gemitt-klassrum upp. Man måste tro på sig själv. Gå på magkänslan. Jag fixar det här. Såklart att jag gör. Jag måste bara bli lite varm i kläderna först. Rom byggdes inte på en dag. Inte på två dagar heller. Det här kommer bli jättebra. Och jag måste bara få tillägga att jag har fått väldigt bra kollegor som hjälper och stöttar mig och en rektor som tar hänsyn till mig och hur jag mår. Jag menar, alla vet ju hur det är att komma till en ny arbetsplats? Bara att lära sig den där jäkla kopieringsmaskinen tar flera dagar…hehe. Hitta i skolans lokaler. Hjälp! Det är många nya intryck som ska tas in förutom de 26 nya eleverna. Och som tur är har jag en underbar make som hjälper mig att komma i fas med arbetslivet. För så är det. Om arbetslivet ska fungera så måste även hemmalivet också fungera. Och där har min man stöttat mig till 200 %. Tack älskling för det. Hade nog inte klarat detta utan din hjälp. (Vet ju att du läser min blogg…puss.)

Omnia vincit amor…

Många bitar har börjat hamna på plats. Min hjärna har svalnat. Det ryker inte ur mina öron längre. Men just nu måste jag lägga ner all min energi att komma in i min roll som lärare till 26 underbara ungar i 10 års åldern. 26 barn med föräldrar. Många människor som är inblandande i denna process. Många olika känslor och tankar blir det. Men för mig är det viktigaste att barnen är i fokus, att barnen mår bra. Och jag säger som Astrid Lindgren karlekgjorde: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv. Och det ligger ju mycket i det. Kärleken är viktig. Visst, kunskap är också viktig. Men vad ska man med kunskap till om man inte känner kärlek i det man gör? Att känna kärlek får oss att må bra, både fysiskt och mentalt. Kärlek är en social känsla som smittar av sig och inspirerar andra människor till en längtan att få uppleva samma sak. Någon sa: Kärlek bör genomsyra våra liv från den dagen vi föds till den dagen vi tar vårt sista andetag. Men så enkelt är det ju förstås inte. Man kan bara försöka att visa vägen till kärlek så gott det går. Sen tar jag tag i kunskapskraven…

Allt handlar om val man gör. Vill jag att det ska fungera? Vill jag inte att det ska fungera? Jag har valt att det ska fungera. Och jag har skapat mina små knep för att finna harmoni i allt jag gör när det gäller att komma in i arbetsandan. Förutom att försöka att strukturera mina dagar, typ fixa kläder och skolväskor kvällen innan, så gör jag annat. I stället för att ta den snabbare vägen via motorvägen till jobbet, väljer jag att ta en annan längre väg. Den vägen innebär att jag får se och uppleva vacker miljö och natur. Längs vägen har jag en vacker stenkyrka, vackra hus, djur och natur i stället. Jag kan i lugn och ro åka till jobbet och fylla mina inre sinnen istället för att stressa i väg på en motorväg. Och roligt är det förstås att jag möter korpar nästan varje dag när jag åker till jobbet. Jag älskar korpar. Och även en duvhök korsar dagligen min väg till eller från jobbet. Små magiska och tysta möten som lyfter min själ, ett sätt att lufta sina dolda vingar. Ja, det behöver inte vara märkvärdigare än så. Jag älskar grönska och det var förresten en av anledningar att jag tog tjänsten på skolan jag jobbar. Den ligger nämligen i grönska, några minuter från Tyresta Nationalpark.

Hon finns med mig…

Min andlighet tycks komma i skymundan. Fast så är det inte. Det kan se ut som det. Men andligheten finns alltid inom mig. Jag har lärt mig att leva med den på det viset. Jag behöver inte alltid visa att den finns. Jag behöver inte längre tvivla på att den finns. Den finns där som en samklang i mig själv i allt jag gör. Hon finns med mig. Hon står där. Gudinnan. I alltet. Skönt att ha kommit till den insikten. Som nu under hösten. Det bara pirrar inom mig och när jag tittar mig i spegeln så ser jaghostfeeeling hur häxans näsa sticker fram och petar på mig. Jag älskar hösten. Och jag älskar pumpor. Jag blir så lycklig när jag ser pumpor. Min kreativa sida får en kick. Fast jag måste erkänna att just i år har inte höst-kicken samma kraft då all min kraft går åt till mitt nya jobb. Det är bara att inse att det är så. Höst-kicken får stanna där inom mig. I tanken. I drömmen. I framtiden. Men i går var vi i familjen ute och småshoppade lite och då hamnade vi på ett ställe som hade massor av pumpor. Jag fick min stund av glädje. Jag känner mig nöjd med den höstfeelingen. Och vi närmar oss Halloween, min favorithögtid. Samhain. Hels afton. Jag längtar…

Ja, det var lite hur mitt liv ser ut just nu. Och jag känner mig väldigt nöjd. Jag har fått ett bra jobb med hyfsad lön, Jag klagar inte. Jag är så glad att jag valde att utbilda mig. Äntligen får jag lön för mödan av att ha gått en högre utbildning. Jag är faktiskt stolt över mig själv. Och annat kul är på väg i mitt liv framöver. Mitt hjärta är fyllt av kärlek. Men den hemligheten berättar jag inte förrän senare. Ha nu en fortsatt trevlig söndag.

Kram Lilitha Hex

Min längtan. Min smärta. Mitt ursprung.

Ett litet smakprov/utdrag ur min bok HÄXHJÄRTA

(Fast där kommer inte bilderna att vara med och texten är lite korrigerad. Och frågan är om boken överhuvudtaget kommer att bli klar någongång.)

Jag ser mig själv gående sakta i skymningen. Jag går längs stranden och letar stora snäckor. Stora, vackra snäckor som man kan höra havets brus urnär man tar dem till örat. Minnen kommer, minnen från svunna tider. Jag känner i mitt hjärta att jag varit där i havets brus, i begynnelsen långt innan jag kom upp till land. Vattnet kluckar i mina öron när jag snabbt far igenom vattnet och jag kan höra sången som sprider sig genom vågorna. En smärtsam ton som beskriver min ensamhet. Övergivenhet. Havet är svart, och djupet under mig är oändligt. Himlen är fylld utav stjärnor, månen döljer sig i mörkret. Jag ropar ut all min ångest, min hemlängtan. Stjärnorna lyssnar och visar mig vägen hem till det ställe där allting började.

val

Det är något inom mig…

Jag vet inte hur det är för er? Ibland när jag upplever vissa saker händer det något i mitt bröst. Det känns som att någon tar tag i mitt hjärta och trycker ihop det. Det gör ont och smärtar. Det är som en slags längtan som man inte kan ta på. En tomhet. Ett hål i bröstet som skriker efter något. Jag har dock förstått att även lyckliga upplevelser och minnen kan göra ont. Ont kanske är fel ord. Men det är en tryckande känsla som bubblar i hjärtat. En saknad. Det är därför jag ser tillbaka mycket på mitt liv nu. Jag vill hitta tillbaka till känslan som smärtar i mitt hjärta. Min längtan. Mitt ursprung. Jag känner att jag börjar få svar på många viktiga frågor som jag haft. Jag börjar förstå mig själv mer och mer och det gör att jag sakta och säkert bygger upp mig själv igen. Jag har börjat leta och kontakta gamla vänner från min barndom.

Att finna gamla vänner.

jag och annsofi

En gammal bild som jag hittade och som föreställer mig och min kompis som svampar. Ja, vi hade speciell humor.

Det är då det är bra med Facebook där man kan leta och efterlysa människor. Eftersom jag flyttade från Karlstad direkt efter gymnasiet blev det så att jag tappade kontakten med dem flesta vännerna. Och jag har aldrig varit med på någon återträff heller. Men nu har jag fått kontakten med några igen. Vissa som jag inte har pratat med på 30 år. Vissa som jag har tänkt ofta på och undrat vad det blivit av dem. Och det är verkligen både spännande och roligt men också lite sorgligt då man får reda på att gamla skolkamrater redan har vandrat vidare till efterlivet. Men det är så livet är. Vissa försvinner tidigare än andra. Men det är väldigt roligt när minnen kommer tillbaka. Hjärnan är fantastisk. Längst bak sitter våra minnen och om bara rätt ord, syn eller doft kommer upp, minns man plötsligt minnen som man helt glömt bort. En helt ny värld öppnar sig. Och det ena leder till det andra. Jag har skrivit det förut. Våra minnen är viktiga. Även dem dåliga. Men det är klart att det är roligare att minnas och prata om det som har varit bra. Ändock är det helheten som gör oss till vad vi är i dag. Ibland behöver man minnas även det som är jobbigt för att komma vidare i livet.

Vilka har vi blivit? 

Historien visar oss hur det blivit som det är med oss i dag. Man får alltid höra att du är precis som din mormor, som din pappa och ibland till och med är man lik sin gammelfarmor osv. Jag för min del har fått samma händer som min mormor, lika ådriga som en fågelfot. Har ens fåglar fötter? Det heter nog fågelklor. Mina händer ser ut som fågelklor. Jag tror dock jag har ankfötter…hahaha. Och så har jag fått min pappas korta ben och hans vackra åderbrock. Och jag kan inte lämna tillbaka dem. Dem är mina nu. Vad jag menar är att generna, våra ärftliga egenskaper, vandrar vidare i generationer. Därför tycker jag det är roligt att forska i mina släktingars historia. Tänk om jag skulle hitta någon som jag liknar? Tänk om jag skulle hitta en gammal trollpacka i släkten? Då skulle jag må vill jag lova. Jag vill liksom hitta en gemensam nämnare med något längre bak i tiden. Inte kan väl jag vara den första häxan i min släkt? Jag kommer att söka längre bak i släktledet så får vi se vad som händer. Nån mera galning borde jag väl hitta…

Att hela sig med valsång.

Tillbaka till valen. Jag minns en tid i mitt liv då jag älskade att lyssna på valsång. Jag känner mig konstig när jag lyssnar på valsång, sorgsen på något vis. Mitt hjärta smärtar och drar i hop sig och en längtan över något kommer över mig som jag inte riktigt kan förstå. Det är något ödesmättat över den. Ändå älskar jag att lyssna till valsång. Jag känner mig starkt förknippad med valar. Kanske jag varit en val i begynnelsens år. Ni får gärna skratta över det påståendet. Men vem vet säkert vad vi varit i tidigare skeden i våra liv? Jag mår bra över att lyssna på valarna och det var en tid då jag försökte hela min själ med deras jämrande sång. Och det fungerade för stunden. Det är något med havet som berör inom mig. Men det behövdes förstås mera än valsång för att lösa mina inre konflikter. Men hur det än är så har jag en dröm i mitt liv och det är att få uppleva valar på riktigt. Så en vacker dag ska jag och min familj till Nordnorge på valsafari. Har en stark koppling till Nordnorge. En dröm som faktiskt kan komma att slå in inom en snar framtid. Kanske inte i år. Men kanske nästa…

Jag ska nog skriva upp en ”att göra lista” och sen beta av allt eftersom. En ”att göra lista” som handlar om ställen och platser jag vill vill besöka. Inga direkt märkvärdiga ställen utan platser som har en viss betydelse i mitt liv. Platser och ställen som inte är allt för långt borta och som kan ske inom kommande år.

Här är min ”Att göra lista”.

frammegarden_1_543bfa8b2a6b221a3834e061

Frammegården, oktober 2014

1. Valsafari i Norge
2. Spökhus, Frammegården i Skillingmark. Värmland
3. Ishotellet i Jukkasjärvi. Lappland
4. Besöka Mishan Hawkins begravningsplats. Stockholm
5. Loch Nesse, Skottland
6. Glastonbury (Avalon). England
7. Halloween, Disneyland Paris. Frankrike
8. Halloween in Derry/Londonderry. Irland
9. Slottet Bran, Draculas slott. Rumänien

Och ni som har läst min blogg vet ju att jag kan bocka av Frammegården. Alltid en början. Men det är några saker kvar dock. Men jag har inte bråttom.

Kram Lilitha Hex

Tusan vad härligt det känns…

Alltså…tusan vad härligt det känns. Nu bubblar det i min kittel. Äntligen har allting börjat hamna på plats. Äntligen har mina önskningar börjat slå in. Och äntligen börjar jag inse att jag är en uppskattad person. Mera än jag någonsin trott. Jag duger precis som jag är trots mina extrakilon…hehe. Jag är lycklig lottad. Jag är lyckligt gift med 4 underbara ungar som har klarat sig bra i livet. Vi är en familj som andra. Ibland bråkar vi, vilken familj gör inte det, men för det mesta så älskar vi. Vi har hittat en väg som passar vår familj bra. Vår väg kanske inte passar alla, men den passar oss perfekt. Och det är väl det som är viktigast. Jag har det bra och har inget att klaga över. Bäst att skriva det så att ingen får för sig att jag sitter här och tycker synd om mig själv…blink, blink. Skönt också att veta att man har massor av underbara vänner och läsare som vet hur man beter sig mot varandra. Som respekterar mig och andra för vad vi är. Som inte snackar skit eller förtalar och kränker andra. Det jag har upplevt den senaste tiden är ren och skär kärlek. Jag har plötsligt fått många nya fina vänner som platsar bland mina gamla fina vänner. Och tack alla ni som skriver till mig och berättar om era livsöden och händelser. I bland är det skönt att bara få skriva av sig. Det uppskattas och jag blir glad över att ni delar med er. Jag försöker att svara alla så gott det går. 

jeanette6Till hösten händer det grejer. Kan tyvärr inte berätta för er riktigt än. Men hösten kommer att bli bra av många olika anledningar. Det kommer bli en ny start då jag lämnar de flesta av mina demoner bakom mig. Några av mina demoner kommer nog dock aldrig att lämna mig. De har nog flyttat in hos mig för gott. Men vet ni, vissa av mina demoner har inte enbart varit av ondo, utan de har lärt mig hur man överlever större kriser. De har lärt mig hur man hanterar livets mörkare sidor. Ingenting ont som inte har något gott med sig som man brukar säga. Kliché! Och visst är det så att man blir klokare ju äldre man blir. Kliché igen. Och med det menar jag inte att man inte är klok nog när man är 30, för det är man. Vad jag menar är att ju längre du levat så har du haft större chans att utvecklas av alla dina erfarenheter. Men allt är förstås relativt. Men för att återvända till mina demoner. Jag har lärt mig att leva med dem. Ibland kör det ihop sig…som med allting i livet. Men då är det bara att försöka hitta balansen igen. Då får man  sätta sina demoner på plats helt enkelt…hehe.

Ur en stilla fjärils klagan såg jag dödens kalla vingslag…

Jag har varit i en kris. I en stor kris. Det är dock inget jag skäms över. De flesta av mina nära och kära har förstått det. De har stöttat mig och de har närt mig. Och de som inte har klarat av det har fått lämnat min sida. Men jag ska ärligen säga att det är inte många som har lämnat min sida. Tvärtom. De flesta finns troget kvar och nya har tillkommit. Och jag tror att det beror på ömsesidighet och kommunikation. Medmänsklighet och kärlek. Omtanke och omsorg. Det är otroligt viktigt under dessa omständigheter att man berättar vad som händer och sker. Att man berättar hur man mår och fungerar. Att man berättar att man inte orkar lika mycket för tillfället. För när man hamnar i en utmattningsdepression ändras personligheten. Hjärnan fungera inte längre på samma sätt. Hjärnan är utbränd och är tillfälligt ur funktion. Man blir lite som en annan person. Livet blir avskärmat. Och ingen ska tro att man tycker det är speciellt kul att vara där nere i avgrunden. För er som inte vet. Och här skriver jag ur mitt perspektiv. Förändringar som ofta sker är:

  •  Man blir osocial, ledsen och tillbakadragen
  • Man får svårt att hantera nuet och verkligheten
  • Man får minnesluckor, tappar ord, glömmer bort saker
  • Man blir trött, spänd och blockerad
  • Man blir rädd, ofokuserad och dimmig
  • Man kan bli lite bitter, ängslig och gnällig

Man är inte världens bästa fru, mamma, dotter, vän osv under denna tid om man säger så. Och det är väl egentligen inte så konstigt. Man har full sjå med att leva och andas. Men å andra sidan är det väl detsamma om man bryter benet eller får ryggskott eller i värsta fall får cancer. Man har fullt upp med att klara dagarna så bra som möjligt. Det är ingen skillnad egentligen. Det är svårt att vara en god och social medmänniska när man har fullt upp med sin sjukdom hur den än ser ut. I vissa fall blir det tyvärr utdraget. Som i mitt fall, ca 2 1/2 år. Men en dag vänder det, sakta och säkert. Som på en liten skör fjäril börjar vingarna plötsligt fungera igen. Tveksamt men med förtröstan.

aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaLivet kommer tillbaka även om hjärnan är lite skadad. Stress är nog något man bör hålla sig borta ifrån i den mån det går. Men ni som läser det här och just nu genomlider en utmattningsdepression eller liknande diagnoser ska ändå veta en sak. Livet kommer tillbaka! Tro inget annat. Man kanske inte tror det när man är där mitt i skiten. Då livet känns totalt meningslöst. Men sakta så händer något. Du känner kanske en förändring. En förändring du kan hoppa på om du orkar och vill. Det vänder om du lägger manken till. Jag lovar. Men mycket ligger på dig själv och hur du hanterar det. Man måste kämpa mycket själv. Ingen kommer direkt och knackar på dörren och ger dig livet tillbaka. Det kanske låter hårt. Du kan gå hos psykolog och äta mediciner för att underlätta din tillbakagång. Du kan ha nära och kära som finns där för dig och som stöttar dig helhjärtat. Men det yttersta jobbet måste man göra själv. Och det är tufft. Och även om jag personligen nu är redo för att ge mig ut i det sociala arbetslivet igen så vet jag att det inte kommer att bli lätt. Det kommer att bli stentufft. Jag är medveten om att jag måste strukturera upp mitt liv rejält på ett eller annat sätt. Men det kommer gå. Det måste gå. Såklart att det kommer gå. 

Men såklart förändras inte livet över en natt. Om det vore så väl. Nej, det finns mycket kvar att tampas med. Det är jag väl medveten om. Men det är väl det som kallas livet och att leva. Ur smärta föds kunskap. Eller hur? Och ett litet tips på vägen! Se till så att inte folk försöker trampa på dig. Sträck och stå på dig innan någon annan försöker stå på dig. Det finns tyvärr allt för många som gärna sparkar på dem som redan ligger ner. Dem får vi hålla oss undan från. Nog om detta. Nästa inlägg tänker jag berätta lite om min älskade familj. Typ som ett litet sätt att hedra dem. Vad tror ni om det?

Kram Lilitha Hex

Jag måste få ur mig det här…

Hej alla underbara läsare. Som jag skrev för ett tag sen så har lusten att blogga avtagit lite på senaste tiden. Mycket för att det finns så många som missbrukar sättet att hantera nätet och bloggar. Jag har lite svårt för människor som vill såra och göra andra illa. Eller som måste hävda sig. Nåt fel i systemet är det tycker jag om man har ett behov av att behöva  skriva elakheter om andra. Men som ni vet, det kommer alltid tillbaka. Då är det bättre att skriva gott om andra och peppa i det mån det går. Och det är väl därför som att jag väljer att fortsätta att blogga. Jag skickar kärlek till ”mobbarna” i stället och hoppas att de lär sig att man kommer ingen vart med elakheter och skit. Och verkligheten kommer i kapp även dem en dag. Men visst undrar man hur det står till med vissa människor? Har de ingen begåvning i hjärnan alls. Förlåt, så ska man inte skriva. Men jag börjar tröttna rejält på hur vissa beter sig bakom dataskärmen och tangenterna. Och nästan alltid är de anonyma, men inte alltid. Har en fb vän som bloggar och fick det här skrivet till sig. Vad säger man? Varför skriver man så till någon annan människa? Och kolla stavningen.
Creepa-x-Subsets-Alone”Varför går du å håppas på att få träffa han? Du kommer aldrig lyckas. Han kommer aldrig vilja träfda dig. Du e lika tjock å fet som en flodhäst å elefant. Hans aemar når ibte runt dig. Sluta håppas å dröma atr ni kommer att ses! Han gilar bara smala tjejer!”
Alltså, vet ni hur ledsen denna tjejen blev när hon läste denna kommentar? Och det var inte den första gången det hände heller. Hon blev helt förtvivlad. Och jag kan förstå henne. Det spelar ingen roll hur mycket man säger att hon inte ska bry sig om det. Det gör ont! Ont! Ont! Ont! Och man märker ju att personen kommenterat bara för att såra. Man skriver inte till någon att man är tjock som en flodhäst. Och jag har läst hennes blogg. Hon skriver om kärlek och längtan över någon på avstånd. Hon skriver vackert om obesvarade känslor. Och så får man en sån skithög på halsen. Jag blir så ledsen å hennes vägnar. Hur kan texter om obesvarad kärlek framkalla sån elakhet?
Nåväl, vissa är elaka även utanför data och bloggvärlden. Jag har en annan vän på fb som är homosexuell och när han kom hem härom dagen hade han fått påhälsning av någon/några som saknar kunskap om människors olika värde. För något fel måste det ju vara? Så här skriver min vän om händelsen.
jevla bögDet här är Sverige. Ett land där vi ska vara trygga oavsett ursprung, region eller sexuell läggning. Idag är man inte det. Se på Toronto där massor av personer dog, massor av personer med massor av energi och livsglädje. På ett par minuter släcktes deras liv. Den som säger att man som öppet homosexuell i Sverige kan ha det bra har så fel. På 2 veckor har vi fått 2 hot, de senaste idag med ”bägar” inristat i brevlådan och en lapp på vår dörr är borta. Det här är Sverige. Idag, nu. 
Jevla bäg! Personen i fråga kan inte ens stava. Det kanske bara är ett litet barnhyss tänker någon. Om så är fallet. Det är lika hemskt ändå. Och om det nu bara är ett litet barnhyss så undrar man ju hur deras föräldrar är som förebilder? Man kan bli mörkrädd för mindre. Hur kan någon tycka att det är rätt att bestämma över någon annans känslor, eller vilket kön man blir förälskad i? Hur kan kärlek någonsin vara fult? Man häpnar. Ska man behöva mötas av sådant här när man kommer hem trött från jobbet. Hem till sin trygga punkt? Man ska inte behöva ha det så här i vårt Svenska fria samhälle. Det är år 2016 liksom…

Det som inte dödar oss gör oss starkare…

Själv blev jag smutskastad i en väns blogg helt utan direkt orsak. På grund av någon slags missuppfattning. Jag hade inte skrivit ett ont ord om personen i fråga. Ändå fick jag rejält med skit så att det nästan var lika bra att hoppa ner i en svart sopsäck och knyta igen. Man undrar av vilken orsak en människa vill sprida skit om andra? Skit som inte ens är sant. Så jag vet hur det känns att bli utsatt. Jag vet hur det känns när negativa vibbar florerar omkring en. Det är hemskt. Man mår piss helt enkelt. Ja, jag vet att piss är ett dåligt ordval. Men det satt så bra i känslan just nu. Saker bara rinner ur en. Hoppet om samförstånd och kärleken dör en smula. Och då ska ni vet att jag är en stark person i många avseenden. Jag har ett stort nätverk omkring mig. Jag klarar mig alltid. Jag har styrkan att vända detta till något positivt. Men tänk på de stackare som inte har det? Som får ta skiten ensam? Som inte vågar berätta? Tror inte man riktigt kan förstå hur det är om man inte varit med om liknande. Vissa blir så hårt drabbade att de inte inte ens orkar leva längre. Bara för att någon jäkla sorglig figur inte kan hantera sitt eget liv. Det blir många som blir drabbade av den personens dåliga omdöme.
Men varför gör vissa människor så här? Vad får de ut utav det hela? Vad är det som är så frigörande med att ge sig på andra? Visst, vi har åsiktsfrihet i Sverige. Men en åsikt är en åsikt. Och skit är skit. Och det är en stor skillnad mellan dessa två saker. Man får tycka och tänka vad man vill. Men att sen skriva skiten till någon annan så blir innebörden en helt annan sak. Och när det kommer till rent förtal, kränkningar och hot är det inte ok på något vis. 
Och det värsta i det hela är att man tar åt sig. Man gör det! Fast man inte borde. Men man blir drabbad! Ledsen. Man undrar vad man gjort för fel? Man analyserar och dömer sig själv. För det vet ni ju hur det är. Är det 9 positiva personer som säger att du är fin i håret och den negativa 10:e personen säger att man ser för taskig ut så är det den negativa kommentaren som fäster i oss. Varför är det så? Jag har talat med många om det här och merparten håller med mig. Det är alltid den elaka kommentaren eller den elaka människan som fäster sig inom en. Tyvärr. Jag går inte in mera på det. Ni förstår vad jag menar. Jag önskar jag vore så stark att jag bara kunde nonchalera elaka kommentarer och elaka människor. Men så enkelt är det inte. Jag har ett känsligt hjärta. De finns ju överallt omkring oss. Man måste vara redo. Och det känns i hjärtat och det sårar. Och många går inte att se för att de sitter dolda bakom sin skärm eller mobiltelefon. Och exemplet med håret är ju en ganska simpel jämförelse om man tänker på hur många beter sig runt om i världen. Man ska vara jäkligt glad över att någon bara säger/kommenterar att man ser taskig ut i håret. Det finns betydligt mycket värre saker än det… Men det var bara ett exempel, Helge…

Mobbning kan vara elaka ord, viskningar, blickar och skratt…

jesusHur kan man få ett stopp på sånt här? Dessvärre tror jag inte att det går helt. Bittra, missnöjda och trångsynta människor kommer alltid att finnas. Ursäkta att jag låter negativ. Men man blir det när man ser hur några av ens vänner blir behandlade. Jag är bara tvungen att skriva lite om det här. Jag är utbildad lärare och kommer söka jobb inom skolvärden nu till hösten. Och vet ni, är det något jag kommer att ta upp till mina elever är hur vi beter oss mot varandra. Vad vi kallar varandra och vad vi skriver till varandra. Jag kommer att jobba aktivt med detta. Jag kommer att stå upp för att man inte kallar varandra för hora eller något annat kränkande. Jag kommer att göra allt i min makt för att få eleverna att förstå konsekvensen som kan bli av att smutskasta/förtala andra människor. Jag tror inte alla mobbare inser vad de ställer till med. De tänker inte så långt. Deras värld är liten. Kanske de är ensamma? Kanske det är synd om det? Kanske det är som Jesus sade när han hängde på korset: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. (Luk. 23:34) Det kanske är en dålig jämförelse men det var det som ploppade upp i min hjärna. Kanske det är så att de inte förstår innebörden av vad dem faktiskt gör. De bara handlar utifrån sig själva eller efter det dem hört. De förstår inte bättre för ingen har berättat för dem, ingen har lärt dem. 
Förlåt mig, det var inte meningen. Hur många gånger har man inte sagt så. Men: Förlåt mig, det var meningen är det inte många som vågar säga. För jag tror det många gånger är så. Man är väl medveten om att man sårar eller hånar någon annan människa. Man vill såra. Det är liksom syftet med det man skriver. Man vill håna. Kanske för att få någon slags upprättelse för något som hänt dem själva. Och av någon jäkla konstig anledning mår vissa bra av det. Istället för förstå och analysera sin egen smärta är det lättare att ge sig på andra. Eller vad tror ni? Och det finns inga garantier på vilka det är som skriver dessa elakheter. Det kan vara allt från småbarnsmammor till 40-åriga familjefäder, det är inte bara reptila tonårshjärnor som är elaka mot varandra. Men jag tänker inte gå in mera på detta. Här får man väl gå in på någon djupodlande psykologiskt resonemang framöver. Hitta några böcker eller länkar. Men vet ni, det orkar jag inte just nu. Men senare. Det lovar jag. Och till dess ska jag försöka att se de positiva vindarna i det som sker i stället. Allt annat går bort. Mera kärlek och förstående mellan oss människor. Låt oss få vara dem vi är så länge vi inte skadar andra. Hur svårt kan det vara?
Så för att knyta ihop dessa händelser
  • Du är tjock som en flodhäst.
  • Jävla bög
  • Sprida skit om andra

 

Det finns ord för detta. Mobbing och förtal! Och det här ska vi aktivt jobba mot! I det stora och i det lilla. Vi ska sätta ner foten direkt och visa att vi inte tycker att det är ok på något vis. Man måste sätta stopp innan det är försent. Visst jag har också varit liten, dum och omogen en gång i tiden och tänkt elaka tankar om andra. Men det har oftast stannat där i mina vilsna och bittra känsla. Och visst har jag sagt dumma saker som jag än i dag ångrar. Som sagt var, jag är inte Guds bästa barn. Och man lär så länge man lever. Men jag har aldrig förtalat någon och jag har definitivt inte kallad någon för en tjock flodhäst och jag har absolut inte sett ner på någon beroende på vem den älskar. För jag har lärt mig sen liten, att man inte ska vara elak mot andra. Så är det bara!

Jag var bara tvungen att få skriva om det här. Känner att det behövs. Att vara häxa innebär inte bara att hålla på med magi, utan som häxa är det även viktigt att ta ansvar för vad man skriver och sänder ut till andra. Ni kan kalla mig en modern häxa med massor av trådar som spinner omkring mig högt och lågt. Mitt häxhjärta brinner för mycket. Och det otroligt viktigt hur vi beter oss mot varandra på alla sätt och vis. Ville bara förklara det. Ja, ja. I morgon är en annan dag. Och tack och lov så har jag aldrig blivit bemötts dåligt utav någon av mina läsare. Tvärtom! Er omtanke och kärlek gör att jag fortsätter att skriva fast det är mycket som händer och känns i mitt hjärta. Tack för att ni finns. Ni är guld värda. Ni visar att kärleken mellan oss människor verkligen existerar.

Kram Lilitha Hex

Det där med sann vänskap…

Det känns fortfarande lite trögt att blogga. Men i bland kommer saker på sin spets. Jag har förstått att vänner är viktigt. Familjen är förstås det viktigaste som finns. Min familj är mitt tempel. Men vänner är dem små byggstenarna i livet. Man behöver inte ha så många vänner för att vara lycklig. Men man behöver några få som man kan skratta och ha kul med, men även dela de bitar av livet som är mörkare. Vi människor har ett behov av att få prata av oss ibland. Och man kan ju inte blogga hela tiden. Man behöver lyfta sina frågor och få perspektiv på det. Jag menar, vänner är inte de som alltid håller med om allt som man säger. Riktiga vänner är ärliga och konsekventa. Jag har turen att ha några sådana vänner. Vänner med perspektiv på livet. Sen att man oftast har lika åsikter om saker och ting är ju inte så konstigt. Det är väl så vänskapen har byggts upp från början. Ur gemenskap och samförstånd. Man tycker oftast om samma saker helt enkelt. Och de finns där om man verkligen behöver dem. De finns där bara några sekunder bort. Eller minuter. För så fort går det att få tag på sina vänner i dag. För om de inte svarar på mobilen eller messet så har de Facebook. Facebook är verkligen på gott och ont. Men det är väl som med allting. I måttliga doser och med vett och respekt fungerar det väldigt bra. Sen finns ju dem där nättrollen som använder t.ex. Facebook och bloggar till att ge sig på andra. Det är så himla lätt att sitta och skriva skit bakom en datorskärm…å då helst som anonym eller med ett påhittat namn. Jag är så emot nätmobbing!!! Nu ska jag inte snöa in på det. För tack och lov har jag inga sådana problem med vänner. Och om det skulle hända tar jag bort dem så fort det går ur mitt liv. Men det där vet ni ju redan om.

maud å jagNej, nu vill jag istället skriva om hur viktigt det är att ha vänner. Jag tänker på mina vänner som jag har. De som står mig närmast. Hur är dem mot mig? Hur beter dem sig mot mig? Ja, det ska jag berätta. De är helt underbara. Och jag har förstått nu varför vissa vänner finns i mitt liv. Och varför jag låter dem stanna kvar där. Och det är för att de respekterar och accepterar mig som jag är. Ingen försöker sprätta mig på näsan fast det blir lite fel ibland. Och jag accepterar mina vänner för det dem är. Kärleken är ömsesidig. Dem finns där för att jag litar på dem. Jag har märkt vem man kan lita på och man måste kunna lita på sina vänner. Därför är det bäst att ha några få. Jag har inte så många nära vänner. Men dem jag har är fantastiska. Vi ser varandra som vi är med fel och brister. Lång, smal, kort, tjock, sminkad, osminkad…det gör detsamma. Vi stöttar varandra i vårt och torrt. Tänk vilken gåva! Man behöver inte tycka samma eller gilla allting som de andra gör. Det är inte det vänskap handlar om. Men man hyser respekt för varandra ändå. Och ibland blir det såklart lite högre diskussioner. Men det är ju så livet är. Det är så vänskapen är. Och bara för att man inte tycker lika om just en sak behöver man väl inte bli osams för det? Det är bara att konstatera att just det här tycker vi väldigt olika om. Nu pratar vi om något annat. Men visst händer det att man vill ta stryptag på varandra någon gång….hahaha. Eller i värsta fall får man sätta på sig en hjälm om något skulle komma flygande….hahaha. Ni förstår att jag skojar va? Men visst är det så att i bland blir man så himla arg eller irriterad på människor så man har lust att slå något hårt i huvudet på dem. Och förresten, ibland har jag lust att slå något hårt i huvudet på mig själv också.  Fast riktigt så aggressiv är jag inte. Och tack och lov händer det väldigt sällan som jag bråkar med någon. Och om det skulle ske lovar jag er att jag varken kommer strypa eller slå något hårt i huvudet på någon.

Jag vet att inte alla har den tillgången att ha nära vänner. Jag skickar all min kärlek till er och önskar ni en dag hittar någon. Ge aldrig upp!

 

I alla fall. I helgen hade jag mina gamla arbetskollegor hemma hos mig. Äntligen! Vi har planerat det så länge. Min man hade lovat att grilla och ta hand om oss alla. Och det gjorde han medtjejligan 2 bravur. Vi alla stormtrivdes. Och det var så härligt att få känna den där Sex and the City-feelingen. Fyra tjejer som sitter och dricker Cosmopolitan, fnittrar och gör riktiga tjejgrejer. Och vad är då tjejgrejer? Ja, det är väl en smaksak. Men min man valde att titta på fotboll hos grannen i stället för att umgås med oss om man säger så. Men jag upptäckte att det är så härligt att få göra såna där riktiga tjejgrejer. Vi tittade på mina smycken, vi hade lite skönhetsbehandling, fnittrade, jag spådde med mina tarotkort, vi pratade gamla minnen, vi pimplade vin, vi drack Cosmopolitan, vi pratade glädje, vi pratade sorg och vi pratade bröstoperationer, nagelvård och jag vet inte allt. Jaja, killar kan ju också göra och prata allt det här om de vill. Men för att generalisera det hela så kallar jag det just nu för tjejgrejer. Jag behöver det. För jag känner att jag inte har hållit på med så mycket tjejgrejer den senaste tiden. All för mycket tid har gått åt till mitt bittra mående. Jag har inte orkat hålla på med sånt. Jag har haft fullt sjå att hålla näsan ovanför vattenlinjen. Jag har inte orkat ta itu med mitt yttre. Jag har inte orkat ta itu med min hälsa. Jag har försökt lite emellanåt. Men oftast har det gått åt helvete helt enkelt. Ursäkta svordomen. Men det är så sanningen ser ut. Jag har raserat. Likt tornet i tarotleken har jag upptäckt massor med lögner om mig själv. Lögner som jag nu bytt ut till realistiska drömmar istället. Drömmar om att bli mera sann mot mig själv. Och vet ni det går faktiskt riktigt bra. Jag har äntligen börjat hittat mig själv. Ok, det kanske inte går så fort. Men jag har några år på mig innan det är dags att lämna över. Men lite stressad känner jag mig. Jag önskar jag vore lika klok som jag är i dag men att jag vore typ 40 år. Just bara för att ha mera tid att leva som den jag är. Annars är jag inte speciellt åldersfixerad. Varje ålder har sin charm. Och alla blir vi gamla en dag, glöm inte det. Och ja, jag älskar serien Sex and the City…

Här är några härliga bilder från vår tjejträff i helgen.

 Tjejligan tjejligan 3 tjejligan 1

Ibland måste saker och ting få ske för att man ska få upp ögonen…


Jag känner hur viktigt det är att tanka ibland. Att fylla sig själv med roliga saker som inspirerar till något annat. Och ibland behöver man sina nära och kära för att få tillgång till det. Men jag måste flika in med att man inte alls behöver sitta och pimpla vin eller dricka Cosmopolitan för att ha roligt med sina vänner. Just denna gång blev det så. Men vi brukar ha både frukost- och lunchträffar där vi inte alls förtär någon alkohol. Och vi har likatjejligan 4 trevligt då med. Utan tvekan! Jag älskar våra små sporadiska träffar. Och jag har förstått hur viktigt det är att ha sådana träffar ibland med sina vänner. Och det är förstås inte bara med mina förra arbetskamrater som jag umgås med. Jag har min kära granne Anita, jag har Maud, Cornelia Korpis och andra vänner som jag umgås nära med. Vänner som faktiskt berikar mig. Och vänner som faktiskt uppskattar mig för den jag är. Vänner som har gett mig den tid jag behöver. Vänner som faktiskt har förstått. För hur det än är så har jag kanske inte varit en så bra och nära vän de senaste åren. Kanske jag inte är värd mina vänner egentligen? Jag har varit lite frånvarande. Men jag har inte orkat med att umgås med folk på det där nära sättet. Jag har varit sjuk och de har respekterat det. Inte alla vänner som gör sånt. Livet är fullt av oförstående människor som inte ser saker för vad det är. Mina vänner är en gåva. Jag hyser stor tacksamhet för dem.

Anita å viJag vet att jag har brustit många gånger. Jag har inte varit världens bästa mamma, fru, dotter eller vän. Det har inte varit lätt att finnas till hands när man stått där med båda fötterna i helvetet. Man kippade efter luft dagarna i ända. Armarna var bundna. Hjärnan var bränd. Döden var närvarande på ett skrämmande sätt. Jag gjorde det som jag måste göra för att kunna överleva. Sen fanns ingen annan kraft över till annat. Ingen kan förstå som inte varit där. Ingen kan veta hur nära stupet jag stått. Hur nära helvetet jag varit. Allt har varit en skör tråd. Tråden har spunnit på för fullt, men den har blivit tunnare och tunnare, nästan tills bristningsgränsen. Men någonting hände. Tråden blev starkare och kraftfullare igen. Och där är jag nu. Lite vingrostig och svedd. Men med fullt hopp om livet och framtiden. Och jag ska verkligen se till att göra massa med roliga tjejgrejer framöver…

Hoppas ni får en bra vecka. Och att det händer massor av kul…

Kram Lilitha Hex

Tror inte folk att man har ett hjärta…

”I mörkret står hon där som en vakande skugga. Som en del av mig som inte vågar komma fram. Med viskande och manande röst knuffar hon mig i ryggen, så hårt så att jag flyger ut ur min egen kropp. Jag tittar på mig själv som om jag vore en annan människa. Men inget är förändrat, jag har bara fått sällskap av mitt inre jag. Jag står där framför mig själv och granskar mitt andra jag och inser efter ett tag att jag duger precis som jag är” 

Timmen är sen och dagens alla förnöjdsamheter fördunklas i den svarta natten. Vi är i den sjätte månaden och månen är i avtagande och på väg in i den totala tystnaden. Mörkermånen är på väg. Kanske det är därför som mina tankar är extra starka och sensitiva just nu.

Jag är i ett känsligt läge just nu…

Alltså, jag har funderingar på att sluta blogga eller i alla fall ta en bloggpaus. Jag vet inte. Vi får se. Inte för att jag tycker det är tråkigt eller för att jag inte har något att skriva om. Tvärtom. Min hjärna kryllar av tankar och funderingar. Men ibland händer saker i livet som gör att man liksom tappar gnistan till att göra vissa saker. Saker som tar luften ur en. Jag har haft min blogg till att kunna förmedla mina tankar och funderingar. Jag har haft den för att kunna reflektera över saker och ting som händer i mitt liv. Den har fungerat som en slags terapi för mig. Och det är väl så det är för dem flesta. Man behöver få ur sig saker och ting ibland. Men var går gränsen om vad man får skriva? När blir bloggandet en vägg för enbart skitsnack över andra? Är det sånt man vill läsa? Vad får man ut av att sitta och skriva lögner och skit om andra människor? Ja, jag undrar och funderar. Försöker förstå. Men nej. Jag finner inga svar. Men jag tror att de oftast faller på sitt eget begrepp i slutändan. Den som gräver en grop åt andra faller oftast själv däri.

 shadow

Har kollat runt på några större bloggar. Och då märker man vilka märkliga människor som sitter där bakom dataskärmen. Bland alla positiva och kärleksfyllda kommentarer växer ett svart moln av illvilja och avundsjuka…eller vad det nu är, upp. Men varför läser man ens en blogg som man inte gillar? Och ännu märkligare, varför tar man sig tid att kommentera i den…flera gånger. Varför slösar man sin tid och energi på något som man tycker så illa om? Och vad är det som driver en människa att vara så genuint elak mot en annan människa. Visst, skriver man skit om andra så får man förstås räkna med att få skit tillbaka. Men om man inte skriver skit om andra…men får skit tillbaka ändå? Hur fungerar vissa människor då?

Min kropp drabbas av en maktlös sorg. Varför gör man så mot varandra… 

Det är väl därför som jag tröttnat lite på att blogga. För att många är så elaka mot varandra i stället för tvärtom. Folk är inte ens konsekventa. Behandla andra som du själv vill bli behandlad? Tjenare! Var tog den tanken vägen liksom? Och så sitter man där och undrar varför det är krig på jorden. Kliché, jag vet. Nu har jag haft turen att inte få några direkta elaka kommentarer i min blogg. Men det är väl för att jag inte skriver så mycket skit om allt och alla. Jag hänger aldrig ut någon och kommer aldrig med personliga påhopp. Jag kommer aldrig att göra det heller. Jag har inget behov av det. Men jag blir påverkat av andra som faktiskt gör det. Jag undrar hur stark man måste vara för att stå ut med sånt? Tror inte folk att man har något hjärta? I bland är det ett hjärtlöst samhälle vi lever i. Folk inser inte vilket helvete de kan skapa med bara ett par tangenter och en dataskärm. Allt bara för att få sin obstinata vilja igenom och sista ordet. Det är inte ens nödvändigt att det är sanningen som de idkar. Det är som att vissa inte har förnuft att inse hur de beter sig. Och för att förtydliga mig så är det ingen specifik blogg/bloggare jag syftar på. Utan flera. Som till exempel hon bloggerskan/vloggerskan Therese Lindgren. Mina döttrar brukar sitta och titta på hennes Youtube-kanal. Och man kan tycka och tänka vad man vill om henne. Vi har åsiktsfrihet här i Sverige. Men varför kollar man ens på henne om man nu tycker att hon är så hemsk? Alltså, det är inte klokt hur mycket skit folk skriver till henne. De tycker att de har rätten att kalla henne för vad som helst bara för att de sitter bakom en datorskärm. Man undrar om de skulle göra det in real? Förmodligen inte. Varför beter sig människor på det sättet? Det skrämmer mig. Det är det som får mig att tappa gnistan, andra människors glädje över att vilja förgöra andra.

Hoppas vid mitt sanna hjärta att ni slipper vara med om sånt. Utan att ni i stället får massor av kärlek och omsorg omkring er.  Att ni får friheten att vara den ni är utan att andra försöker att rasera det…

Kram Lilitha Hex

within_temptation_mother_earth_thumb